När vintern blev till vår och vägarna blev bara så insåg jag att min löpform var försvunnen. Hur många pass jag än sprang så gick det inte fortare. Jag tänkte att jag skulle jobba lite på löpformen men min vilja att träna varierat är större. Så jag accepterade
att min löpform är dålig. Jag är ju klart tyngre än jag varit och det är klart att det spelar in. Men något annat jag tänkte var att jag kan i alla fall springa! För det är det inte alla som kan. Och acceptansen blev till att jag var nöjd bara med
att kunna springa. Jag behöver inte springa fort eller långt. Men jag var tacksam över att jag kunde springa. Det är en sån frihetskänsla. Bara ta på skorna och ta sig vart man vill. Från vart som helst, överallt.
Jag är glad att jag då kunde vara tacksam för det, för nu säger mitt knä nej till löpning. Och idag såg jag en väg jag inte tror att jag sprungit som jag kände att jag väldigt gärna vill springa. Men nu kan jag inte det.
Jag tänker att det här kan man applicera på många olika problem.
Man vill ha mer än man har. Men det man har är tillräckligt att vara tacksam för. Så passa på att vara tacksam för det du har. Tänk om du mister det också…