High on hormones

Känslan efter en rejäl adrenalinkick är oslagbar. Speciellt när den kommer på ett hårt pass som dessutom utsöndrar en massa endorfiner i kroppen. Absolut bästa känslan. Jag blir verkligen helt rusig av det. Att försöka förklara det på norska var inte det lättaste så jag gick över på engelska. Coach fattade ändå inte men ordet "droger" förstod han. Samma känsla, kan jag tänka mig. Aldrig provat någon annan drog än endorfiner och behöver det inte heller. Endorfiner är bästa drogen någonsin. 

Mitt intervallpass började med 3minutersdrag. Kroppen kändes mycket bättre än i söndags och pulsen var skyhög. Ville åka ganska kontrollerat I4 och hålla samma fart. Efter sex drag på mellan 2:54 och 2:56 får jag väl säga att jag lyckades. Men det blev riktigt jobbigt på fjärde draget. Det i kombination med hög puls och en klocka som gick snabbare än mig så blev det bara sju drag, avslutade med en intervall utan skytte, åkte istället en kort nedförsbacke innan jag tog en ny uppförsbacke, för att testa återhämtningen. Den var bra! Så formen är på uppåtgående igen! 

10.15 var starttiden för den 2mannsstafett som coach hade planerat. Vi var bara fyra tjejer på plats men det blev ju jämna lag! S och G körde inte max så de körde första sträckan, sen skulle K och jag fajtas på andrasträckan. "Det låter jobbigt för A och K" sa K när coach förklarade upplägget. Korta varv och fyra skjutningar. Växling efter varje skytte. För min del så fungerade åkningen väldigt bra och efter 60% träff under de första 6 skjutningarna och iskalla fingrar så fattade jag ingenting när jag kom undan med ett extraskott i ligg (som gått helt bedrövligt innan). I första stå sköt jag lite för fort då vi låg lite efter och fick plocka två extraskott. Avståndet krympte på G’s sista sträcka så jag lyckades nästan gå upp i rygg på K in till sista avgörande skyttet. 

Alltså, de där lägena är jag i stort sett oslagbar i. När det är sista skyttet, sista varvet, när det ska avgöras. Det tryck jag hade på sista varvet, det var otroligt bra. Jag känner nästan inte smärta eller syra i de lägena. Jag ska bara VINNA. Det är det enda som betyder något. Jag går ur min egen kropp och låter den sköta jobbet. 

När jag kommer in till sista stå har jag så hög puls som man kan få på 500meters åkning i absolut maxfart. Jag fattar inte riktigt hur jag ska klara att skjuta men det sköter ryggmärgen åt mig. Jag hör något ljud, som om någon åskådare (lagkamrat eller coach) refererar sista skyttet. Om det är mina öronproppar eller bubblan jag är inne i som stänger ute ljudet, låter jag vara osagt. Det enda jag tänker är att jag måste träffa prickarna. Oavsett hur mycket jag skakar så ska jag träffa prickarna. Jag behöver ett extraskott, jag behöver några extra sekunder för att centrera men jag är sedan klar. Och ser att K står kvar. Så vi vann. 

Och den kicken man får efter en sådan upplevelse, den är helt jävla oslagbar. 

Okej, det var bara en liten stafett på en träning med teamet. Men i mitt huvud, i min kropp, så var det samma känsla som när jag åkte hem 10000kr i Ramundberget för några år sedan. Eller när jag sköt sista stå på 22 sekunder andra gången jag sköt fyra nollor och vann både den masstarten och totala Swecupen. 

Tänk om man kunde locka fram den där vinnarinstinkten i alla tävlingar, alla varv, alla skjutningar. Klarar man det? 

Kvällsnoteringar

1. Jag har typ fått ordning på mina slemhinnor i lägenheten. Kan inte vistas längre stunder utanför mitt rum med luftfuktare för i resten av lägenheten ligger luftfuktigheten på typ 20% vilket är SJUKT lågt men jag överlever. 

2. Det går väldigt bra att skjuta rytm-test även i -6 grader om jag är effektiv (läs: ensam). 96/100 idag vilket är bra (näst bäst av mina försök) men inte vad jag hoppats på. Men nu kan jag ju fortsätta försöka även fast det är vinter! 

3. Sara behöll de finaste bilderna från dagen för sig själv. Lurt. 
(null)

Instagramvänligt

Klockan ringde 07.00 och även om det är ungefär exakt en halvtimme tidigare än vad jag föredrar att kliva upp så klarade jag kylan utanför täcket på ett väldigt bra sätt och kände igen att "idag blir en bra dag". Och det har det blivit!

Kände redan när jag passerade Stavset att det var instagram-vänligt väder. Och påväg upp mot Skistua så blev känslan starkare i takt med att snön bredvid vägen blev djupare. Var otroligt skeptisk när jag såg vägen jag senast åkte skidor på, från parkeringen vid Henriksåsen. Det var ungefär lika mycket snö där idag som i maj, när jag var där senast. LG föreslog parkeringen lite längre ner och jag litade på den idén. Därifrån såg vägen mer snörik ut men jag kände fortfarande stor skepsis mot de skidspår som liknade mer på speedskate-banor. Typ 1,5 km livsfarlig nedförsbacke och samma väg tillbaka där det blev mer skate än klassiskt (tjuvskate, eller så kallad saxning med glidsteg) mötte jag upp Sara som hade ett lite kortare pass planerat. Och som den Trondheimsjente hon är så hittade hon vart de fina spåren var. Inte nypreparerat, men troligtvis igår så inte alls lika hårt som där vi åkte från början. Det var tre olika slingor som startade på samma ställe så en nedförsbacke var lika på alla slingor men ett "varv" (runt alla tre slingorna) var 7km! 

Och vädret var HELT UNDERBART! Vi fick uppleva soluppgången, frost/snöklädda träd, rosa himmel och allt där emellan. Flera gånger utbrast både Sara och jag "så fint det är!!" Bilderna gör det inte rättvisa över huvud taget. 

(null)

Tiden gick bara fortare och fortare och 2,5 timme kändes som en timme och jag kunde säkert ha fortsatt länge till. Ska inte säga att formen är bra igen men har återfått hoppet om att morgondagens intervallpass kan gå bra. 

Har verkligen återfått hoppet. Hoppet om allt. Tack för det!