Medaljens pris

Jag såg "Medaljens pris" på SVTplay igår. Otroligt rörande dokumentär. Och jag som tidigare sagt att cykel och skidåkning är de värsta träningssporterna måste vika ner mig. Friidrott är den värsta träningssporten.
 
Fast det beror på hur man räknar också. Sett till antal timmar är cykel värst. Sett till metoderna så är friidrotten värst för kroppen. Och skidåkning kombinerar långpass med styrketräning och stenhårda intervaller. Det är nog en tolkningsfråga.
 
Har läst andras tankar och åsikter om dokumentären och måste även få lufta mina tankar.
 
Denna dokumentär fokuserar enbart på friidrottare och priset på friidrottarens medalj. Jag blir berörd av det, samtidigt som jag känner det här angår egentligen inte mig. För jag har aldrig upplevt samma hysteri kring skador i skidvärlden. Vi har mer problem med sjukdomar som ställer till det och hindrar oss att genomföra träningen enligt plan.
 
Jag har själv varit (mindre) skadad men har ändå svårt att relatera. Och jag har uppfostrats med skadeförebyggande träning. Gymnasietränare Leif är otroligt ambitiös och han förespråkar det. Man ska vara genomstark, då förhindrar man skador. Man ska alltid vara noga med teknik.
 
Från jag började att träna "på riktigt" så har jag kört MAQ, Muscle active quality. Jag började med 5kg-viktstång för att lära mig tekniken rätt. Då började jag ändå rätt sent med MAQ. Egentligen borde varje ungdom köra MAQ med pinne. Från 10 års ålder. Det är den absolut bästa styrketräningen, den är allmän och den innehåller både styrka, koordination, balans och rörlighet. Jag kommer antagligen alltid köra MAQ, en gång i veckan, om jag får bestämma, hela min elitkarriär. Nu är jag uppe på 23kg, har alltså ökat med 18kg på yra år. Innan sommaren är slut ska jag ta 25kg, då har jag ökat 5kg varje år sedan jag började gymnasiet. Nästa år kommer jag förhoppningsvis vara uppe på halva kroppsvikten, som är målet. 7 år har det tagit mig att nå målet. Jag arbetar långsiktigt.
 
Jag önskar att alla idrottare blev uppvuxna med samma filosofi som mig.
Skadeförebyggande träning
Långsiktig träning
Det är vilan som bygger
Aldrig träna sjuk
Träna det som inte gör ont
 
Jag vet inte om det skulle göra att fler klarade sig, men jag tror det är otrolig hysteri redan från unga åldrar att prestera. Det ska tydligen vinnas medaljer i ungdoms-OS, JVM och sen tror man att seniorkarriären är klar. Nej, jag tror på att bygga huset från grunden. Först golv, sedan väggar. Sen lägger man taket på undervåningen innan golvet på övervåningen (okej, jag är ingen snickare, det är bara en dålig metafor). Sist sätter man fast skorstenen och först då kan man tända den olympiska elden inne i huset.
 
Tack för mig.
 
Eller ja. Slutligen: medaljen har alltid ett pris. Priset behöver inte vara att halta från man lägger av tills man går i graven. Priset kan vara att lägga ner 20 års riktigt bra och långsiktigt byggande träning. Det är för mig ett pris värt att betala. Det är det priset jag kommer betala. Jag kommer skynda långsamt med ett mål långt i framtiden och jag kommer inte riskera varken skador eller sjukdomar när jag fortfarande är junior.

Sammanfattning av yranhelgen

Trots att vädret inte var med oss igår så blev det allt vad jag önskat mig. Jag käkade mat från Grillköket 80m bort med Skilda Världar på datorn. Jag fixade mig och lockade håret. Jag gick ut i spöregn och när jag kom till Marre och Karin var jag genomblöt och hade noll lockar kvar. Trevligt med så mycket folk där och efter en grym konsert med Alina Devercerski (?) gick vi tillbaka dit och dansade lite till. Såg lite Patti Smith, mycket Deportees, de var väldigt bra faktiskt!! Och sen skakade jag rumpa i O'learys-tältet. När de andra skulle se presidenttalet (fucking Jämtland Jämtland jämt å ständut) satsade jag 100 spänn i Black Jack och när jag drog till Björnstammen typ en halvtimme senare löste jag in 140 spänn. Helt okej med tanke på att jag efter halva tiden satsat 60 eftersom jag bara hade det kvar och minsta insats var 40. Men jag vann då och efter det byggde jag upp lite. Lika mycket tursport som på Finlandsfärjan men lika roligt! Björnstammen var sådär och likaså Winnerbäck. Nu har jag sett han i alla fall! Gick hem vid ett, kändes som ett nederlag då men imorse var det en seger! Vaknade helt utvilad strax före elva, jätteskönt! Nu sitter jag i Monas bil och har kommit halvvägs. Jag kan konstatera att det har varit en riktigt bra helg med allt jag hade förväntat mig. Men det har saknats det där lilla extra. Och det är inte alls konstigt egentligen eftersom det lilla extra sitter uppe i himlen. Han har det säkert bra där men jag saknar honom på jorden så mycket att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Just nu kan ingenting bli lika bra som han gjorde saker. Förra året gjorde han min yra snäppet bättre. Han gjorde det mesta snäppet bättre för så himla många personer. Han saknas mig och han saknas många andra.

Klen skidåkare

Efter drygt 5 timmars sömn klev jag upp för ett intervallpass. Sömnen, eller rättare sagt bristen på densamme, gjorde sig påmind i att hjärtat inte orkade slå i A3-puls. Men musklerna var med på noterna och hade 4 riktigt bra tider på min intervallbana, varav andra varvet gick på rekordtid. 4 sekunder bättre än förra helgen och 10 slag lägre snittpuls. Avslutade intervallpasset med 12st 15-15, sjukt jobbigt!! Sköt gjorde jag också, förutom 2 serier så gick det riktigt bra! Måste fortsätta jobba på koncentrationen, men det kommer! Nästan 2 timmar klassiskt på eftermiddagen och nu blir det lite snabbmat innan jag drar mig nedåt yran. Jag är så otroligt klen. Har varit duktig hela veckan och prioriterat träning och när jag för en gångs skull går ut vill jag bara hem och sova. Och att jag nu betalat för två dagar känns i efterhand som rätt onödigt. Gårdagen var värd och det tror jag ikväll också blir, men jag är klen skidåkare som helst bara vill vara hemma, kolla på Skilda Världar, sova 10 timmar och träna 2 pass imorgon. Men imorgon är det vila och hemfärd. Längtar hem och efter livet utan resväska, men längtar också efter att få komma tillbaka hit och flytta in i min lägenhet!