Hej känslor

Stirrar på telefonen i mörkret i hopp om att det ska lösa alla problem som snurrar i min skalle.

Jag lever i ett i-land och mina problem är inte att ha tak över huvudet eller mat på bordet. Jag skäms inte över att jag har det bra. Jag gnäller över småsaker. Så är det bara.

Att skriva blogg är för mig att lösa problem. Att träna är för mig att kunna skifta humör.

När jag stack ut på dagens eftermiddagspass var jag skitförbannad på allt och alla, inklusive mig själv. Efter en klassisk tur var jag mindre skitförbannad och efter ett skyttepass hade jag hopp om livet igen. Inget av passen gick sådär toppenbra men det var tillräcklig terapi.

Sen ska jag sova och jag blockerar de tankar som alltid får mig att somna med ett leende. Jag kan inte tänka så längre. Det var en av sakerna som gjorde mig skitförbannad. Jag tvingar mig själv att sluta hoppas.

Istället kommer tankarna om vart jag befinner mig. Vart jag befann mig för 15 månader sedan. Vart jag sprang igår. Och jag fortsätter tänka. Jag tänker på kvällen då min självkänsla var på topp. Den kvällen då jag högt sa vad jag ville ha och jag fick det. Den sista kvällen.

Och jag undrar, vart är den självkänslan nu? Vart är självförtroendet? Är det också begravet?

Jag kan inte låta bli att undra hur livet hade varit. Jag hoppas att du hade varit en vän att lita på i svåra lägen. Men nu är du inte det. Och jag måste leva ändå. Jag minns inte senast jag fällde en tår över det men idag kunde jag inte hejda mig.

Jag kommer somna med funderingar om vart jag kan hitta min självkänsla och mitt självförtroende. Vart jag ska leta. Vem som ska hjälpa mig leta.

För just nu är jag vilsen. Totalt jävla lost i mig själv. Ensam. Jag tycker om ensamheten, oftast. Men man kommer till ett läge.

Skytteskidåkning

Jag håller ju på med skidskytte. Man åker skidor runt samma bana flera varv och så stannar man när man åker förbi skjutvallen och pangar lite. Idag gjorde vi typ tvärt om. Vi började med att panga lite och sedan åkte vi skidor, fast inte runt utan från ett ställe till ett annat. 
 
Inskjutning som vanligt. Sen var det 4x5 på tid med 10 sekunders tillägg för varje bom och den resultatlistan blev startlista i jaktstarten. Jag gjorde en bra prolog, kanske inte det snabbaste jag skjutit men det var stabilt. Ett dåligt skott i ligg, annars bra. När jag skulle börja skjuta stå blev det problem med fallmålet, det var inte helt draget, så de fick göra om, då blev det liggprick så de fick göra om igen. Så för mig var det bara att stå i ställning, andas och vänta på att det skulle vara klart för skytte. När det väl var klart så bommade jag första skottet, men sedan satt 9 raka träff även i stå. 1010 blev resultatet och det är jag väldigt nöjd med! Fick även lite avdrag på tiden pga strulet så sluttiden blev under 2 minuter, vilket är bra men inte det bästa jag gjort. Men stabilt och bra utgångsläge i jaktstarten.
 
Gick ut som 4:a med 14 sekunder till tät. Öppnade offensivt för jag ville gå i rygg så mycket som möjligt. Så det var bara att plocka ryggar, en efter en. Hade tur och fick rygg på Emma som gick ut först precis när vi kom till långbacken. Då började mjölksyran komma kan jag ju säga. Inte långt efter det så kom Mona upp i rygg och åkte förbi med en jäkla fart. Tänkte att, det var lika bra att hänga på. Då fick jag ännu mer mjölksyra! Men vi fick en lucka i alla fall. Hängde med så länge jag orkade men tillslut var det allt för mycket mjölksyra... Så jag åkte själv ett tag, sen började jag höra stavspetsar i ryggen. Kollade bak och såg att, ja det var ganska långt. Körde lite längre, kollade bak igen. Nu var det inte alls långt bak! Försökte kötta på lite, men det var alldeles för mycket mjölksyra i kroppen... Så Anna och Emma kom ikapp, samtidigt som kill-klungan. Så det var rätt så trångt ett tag, jag höll på att ramla en gång. Var så jäkla trött och var orolig för bron, som inte är asfalterad plus att den är typ 2cm högre än rullskidbanan, så man måste kliva upp där och sen staka, plus att man ska försöka att inte sätta stavar och skidor i hålen mellan plankorna. Men det gick över förväntan och sen var det bara en backe att spurta uppför. Så då lyckades jag åka förbi Emma och upp på en tredjeplats, så jag är ganska nöjd. 
 
Jag känner mig stark men idag var det alldeles för mycket mjölksyra för att det skulle vara riktigt roligt. Det var en rolig tävlingsform och ganska kul att köra, men hade gärna sett att jag haft lite mer kraft i kroppen. Är ändå nöjd med mig själv att jag kortade av passen igår, annars hade det nog gått ännu tyngre. Nu kan jag kötta resten av veckan. Idag på eftermiddagen har vi bara ett återhämtningspass, jag är fortfarande trött efter racet så det blir nog inte så långt. Ska skjuta med Jonas också, det känns bra. Imorgon ska vi kötta igen, då är det stavgångsintervaller. #hårtliv

Skillnaden mellan 1,30 och 2,0

Idag har varit en dag med lite mindre intensitet på passen. På förmiddagen klassiskt och skytte. Skyttet fungerade jättebra i ligg men sämre i stå. Att man aldrig får ha ett pass när både ligg och stå fungerar bra.... Åkningen kändes väldigt bra i början och jag kanske åkte på för fort för sen blev jag helt slut i kroppen! Kanske var därför ståskyttet inte fungerade. Jag kände redan på inskjutningen att jag var ostabil och att sen bli trött i huvudet, nej jag orkade inte fokusera helt enkelt. Så är det ibland, tyvärr.
 
På eftermiddagen var det löpning på fjället. Jag bestämde redan på förmiddagens pass att jag inte skulle vara ute i 2 hela timmar, utan stanna runt 1,30. Att säga det högt "jag körde 1,30 på eftermiddagen", då känner jag mig klen. 1,30 är nästan inget riktigt träningspass. Men jag hoppas att jag imorgon, när jag befinner mig någonstans mellan Bruksvallarna och Ramundberget och köttar i tävlingsfart, känner att det var värt att spara på krafterna. Kanske att jag kan lägga på en liknande spurt som jag gjorde för 4,5 månad sedan just här på stadion i Ramundberget, då upp mot hotellet, imorgon upp mot affären. Kanske, kanske. 
 
Jag lär ju ha lite mer krafter än om jag tränat en halvtimme längre idag i vilket fall som helst. 
 
Kanske har sagt det förut, men säger det igen. Skillnaden mellan ett pass på 1,30 och ett pass på 2,0 är enorm! 1,30 känns inte ens som ett riktigt träningspass längre. Medans 2,0 kan vara otroligt länge ibland! (Förmiddagens pass var ibland.) 1,45 går gränsen för mig nuförtiden. 1,45 är ett riktigt träningspass. 1,30 känns lyxigt. Har jag pass som är ännu kortare är det helt underbart. Okej, man blir inte bra genom att träna pass på 1,0 men tränar man tillräckligt mycket kan man vara värd ett sånt pass ibland. 
 
Tävling imorgon ja! Först skytte, som avgör startlistan inför jaktstarten, som genomförs som en längdtävling! Tror det kan bli roligt och framförallt ett otroligt bra pass! Gäller att plåga sig ordentligt, så man är sådär härligt trött efteråt!