Tålamod

Det är helt sjukt hur det kan svänga i skidskytte. Från skjutning till skjutning, från år till år. Det viktigaste är nog att ha tålamod. Good things come to those who work their asses off for what they want. Eller nåt. 
 
Fun facts, or not so fun, what do I know...
För två år sedan när jag senast sprintade mot CV, var jag 1 sekund efter. Idag är jag 3,05 minuter efter. 
För två år sedan var NH 5:a i världscupen, idag är jag 2 sekunder före henne.
 
Allt hinner hända på två år. Allt kan hända de kommande två åren. 
 
Livet är spännande. Skidskytte är spännande. Jag älskar det!

Känslostorm

Har pendlat mellan olika känslor hela dagen...

När jag var ute och gick så var jag så arg att jag ökade farten tills jag blev svettig och jag ville helst bara skrika rakt ut. Jag funderade på vad jag var arg på. Kom fram till att det var mina ben jag var arg på. Att de inte ville samarbeta igår. Varför gör de såhär mot mig? Har jag gjort dem nåt illa? 

Har hunnit känna mig ledsen också. Så ledsen att jag ville åka hem. Lämna min plats här till någon som kan göra det bättre än mig. Längtar hem till min lägenhet och min frys med godsaker att tröstäta. 

Fast 10 minuter senare byttes den känslan ut mot en jävulsk revanschlust. En urkraft som växte inom mig och gjorde så att hjärnan började planera morgondagens lopp. Och istället för att längta hem till kladdkaka så längtar jag efter mjölksyra. Längtar efter att få gå in i min bubbla på skjutvallen. Längtar efter att få plåga mig själv uppför långbacken. Längtar efter att jobba över krönen. Längtar efter att sträcka ut benet över mållinjen. Och den längtan slår allting. Den längtan driver mig alltid framåt. Den längtan är min urkraft. 

Den skönaste känslan kom till mig för bara någon minut sedan. Känslan av att jag redan innan halva denna resa är gjort så har jag lärt mig mycket om att vara ute och tävla internationellt. Nya saker som jag inte visste förut. Påminnelser om saker som jag nästan glömt bort. Och det är något jag tar med mig. Känslan av att lära av mina misstag. 

Sämst

Jag säger till mig själv att jag vill åka hem. Att någon annan borde fått chansen. Att jag inte är värd att vara här. 

Jag säger det högt och får till svar att jag visst förtjänar att vara här. Att jag har kämpat så hårt för att nå hit. Att det är hårt att tävla internationellt. Att det är därför jag är här, för att få känna det. 

Jag vet inte vad jag tror mest på. Att någon annan borde vara här istället för mig. Eller att jag är här för att få internationell erfarenhet. 

Man vill ju alltid prestera. Man vill alltid komma högt upp i resultatlistan. Ju viktigare tävling, desto bättre vill jag åka. 

Jag presterade årets sämsta lopp på årets viktigaste tävling. Det känns förjävligt. Som att jag inte ens borde ha fått åka. 

Men jag vet att jag kan bättre. Idag kunde jag inte bättre. Men jag ska visa att jag kan bättre. Kanske på lördag, kanske i slutet på säsongen, kanske nästa säsong. Vi får se. Jag har mina långsiktiga mål som jag strävar mot, på vägen dit tar jag vara på alla erfarenheter jag får. Jag tar hjälp av erfarenheterna. Även om det är så svårt att tänka så när jag är som mest besviken på mig själv.