Simulerad tävlingshelg

Med förhoppningen att jag ska tävla mig i form så har jag simulerat en tävlingshelg. Igår blev det ju en riktig tävling, idag "bara" ett intervallpass. 
 
Såg klart mixstafetten innan jag stack ut (alla är så förvånade över hur bra svenskarna åkte, det är inte jag, jag är bara imponerad, i år har det svenska laget tagit Steget!). Det blev eftermiddagsintervaller eftersom jag tävlade på eftermiddagen igår. Lite sköna joggingturer med grymt bra musik har förgyllt mina förmiddagar tillsammans med live results från Beitostølen och Vinterstudion. Kanske framförallt live results som förgyllt förmiddagarna!
 
4x4 minuter skate runt Björnberget stod på programmet. Tog ca 2,10 minuter runt och efter ca 3,45 hade jag tagit mig från botten, ett varv runt och upp på toppen. Där stannade jag klockan. Riktigt pigg på första intervallen, riktigt trött på andra intervallen och riktigt mycket KRIGA på de två sista. Ett bra pass med bra puls och jobbigt för både hjärta, lungor och muskler.
 
Imorgon åker jag till Ramundberget för att få bra träning under WC-veckan. Veckan avslutas med Swecup. 

Tv-test-tävling

Idag blev det en sväng på WC-banorna. Organisationen och tv-teamen ville checka lite inför premiären imorgon och jag hade anmält mig som försöksperson. Fick för första gången le mot kameran i presentationen inför start och för första gången undvika en kamera efter mål... Hehe. 
 
På schemat stod en dam-stafett-sträcka, alltså 3x2km, ligg-stå med extraskott, masstart. Mycket spännande upplägg! Blev ännu mer spännande när tre vitryska damer kom till start tillsammans med jag och två killar från MIUN och tre ungdomar. Jag fick en bra start och fick rygg på en vitryska upp för första backen. Gick helt ok upp för första backen, kände att jag låg på gränsen men höll ryggen nästan hela vägen. I nästa backe tog det stopp. Tyckte skidorna nöp lite när vi "bytte snö", från den gamla sparade till den ny-sprutade, men jag tror inte det var därför som jag tappade så mycket. Är nog helt enkelt tung i benen efter veckans träning. 
 
Stabilt skytte i alla fall. Kom ur rytmen och ryckte iväg ett skott i ligg. Gick klockers att ladda extraskott, har haft problem med att få i extraskottet rätt i pipan i liggande ställning då jag inte ser pipmynningen, men idag gick det fint! Och skottet satt. Fick nästan rygg på en vitryska igen, men benen ville inte åka tillräckligt fort uppför. Ståskyttet gick också bra, men grejen är att jag minns inte skjutningen, blackout liksom. Jag minns fragment, som att jag såg att bana 6 var helt sönderskjuten och jag visste att jag inte fick skjuta om det var svart av bommar. Jag vet att jag bommade tredje skottet kl 10. Jag vet att det gick klockers igen att ladda extraskottet och sen gick det en knepig tanke om hur jag skulle stänga snöluckan när jag hade träffat...att jag inte fick stänga luckan om jag bommade...nåt sånt. Sen råkade jag skjuta, träffa och stänga luckan. Men jag minns inte de andra fyra skotten... Jag vet inte om jag var stabil, om jag var offensiv, eller om jag var ostabil med bra tajming, om jag var tveksam... Ingen aning! Skulle vilja ha skjuttiden så jag fick lite facit... 1+1 extraskott är stabilt och jag vet varför jag bommade, så det känns ok. 
 
Vet att jag har tränat en del i veckan så inte så konstigt att benen är tunga. Med lättare träning nästa vecka så ska de förhoppningsvis bli pigga igen till Swecupen om en vecka. Skönt att skyttet känns så stabilt i alla fall!!

Den oförutsägbara formen

En tanke slog mig. Jag funderade lite och räknade på det. Det har gått ett år och 9 månader sedan jag hade min senaste formtopp. 21 månader. Det är galet lång tid. Så lång tid att man knappt minns hur det kändes. Jag trodde att jag var i form förra helgen, men om jag jämför med den gången, så var det långt ifrån. Minnet av den formtoppen är inte helt klart, men inte heller suddigt. Jag tror att jag vet hur det känns i kroppen när man är i form. Men det var extremt längesedan nu.
 
Förra året var jag påväg att bli i form till första Swecupen, tror jag. Det kändes så. Men så blev jag sjuk. Och sen lyckades jag aldrig hitta formtoppen. Jag hade mycket annat att jobba med förra året. Och formen är oförutsägbar.  Jag hittade tillbaka till en stark skidåkning i slutet på säsongen och på SM så var jag i helt ok form. Men inte den där formtoppen. Nej, inte en enda gång förra säsongen fick jag känna känslan av att ingenting stoppar mig, jag kan åka hur fort som helst, kroppen svarar på minsta signal jag ger den och jag är oslagbar. 
 
Den känslan hade jag på JVM i Obertilliach 2013. Då var jag i mitt livs form. 10 av 10. Det är mitt referensvärde när jag ska skatta min form. Det var en sinnessjuk vecka, på alla sätt och vis. Jag hade tidigt gjort upp en plan för hur jag skulle bli i form. Tack vare två fantastiska tränare så lyckades jag. Trots allt. Jag var i mitt livs form, på hög höjd. Jag hittade den där underbara, oförutsägbara formtoppen. Precis den veckan som jag helst ville ha den. Det var sinnessjukt. Jag gjorde mitt livs lopp. Jag var påväg mot ett lopp som var ännu bättre än mitt livs lopp. Men så gick solen upp... Och jag fick nöja mig med att ha lyckats få en ny 10:a på formtoppsskalan. Min skidåkning på jaktstarten... Det är den känslan man letar efter. Den oslagbara, kan åka hur fort som helst, hur länge som helst-känslan. Att ha hittat den oförutsägbara formtoppen. Sinnessjukt.
 
Den känslan. Alltså... Den känslan.