>Dagen före Valborg

Igår öppnade Faktoriet! Klart jag skulle dit!! Ångrar inte för en sekund att jag valde bort hemmakväll och mys för att gå ut, det var verkligen hur jävla kul som helst!
Jag vet inte om det berodde på att mitt humör har stigit med 70 grader efter Fuerteventura
eller på att alla gamla skidåkare återvänt,
men det var en glädjefylld kväll som jag kan se tillbaka på och LE!

Började kvällen med middag och fix med Luss, träffade även min fina pojke då! Som jag har saknat honom! (Inläggen under veckan är GAMLA, ett år gamla från när vi inte var tillsammans. Observera!!! Allt har ändrats sen dess.)
Hela utgången var så perfekt, när vi kom till Parre möttes vi av glada skidskyttar, minst 5 kramar innan vi ens kommit fram till bordet! Så underbart att ha alla samlade igen! Till exempelt Marie, som varit på resande fot ett halvår! Och min kära Monie! Vi höll sedan ihop i stort sett hela kvällen, dansade som det vore det sista vi gjorde!
Hela dansgolvet fyllt med skidelever, nya och gamla, då mår jag som bäst! Då är jag lycklig och ingenting kan få mig på dåligt humör!

Ikväll kör vi igen! Då vill vi se lite mer folk på dansgolvet!!

>In i Värmland

När jag rullade in i Värmland blev både vägen sämre och solen gick i moln. Men temperaturen steg stadigt, nu uppe på 19, och jag känner mig såå välkommen och såå hemma här!

Kom hem till Mora vid 2 i natt, hade lite problem att somna så när klockan ringde 8.10 var jag i stort sett död. På något vis lyckades jag ta mig upp ur sängen, för 9.00 var det dags för provsättning av balfrisyr samt toppning av blondt hår. Har blivit jätteljus i håret under semestern också, härligt!

Sedan en massa ärenden på stan, satte näst sista spiken till studentveckan-kistan och nu är det bara väska till balen som fattas (och att mami ska sy klart klänning och sjal). Känns bra!
Lite fix och lunch hemma innan jag for mot Torsby.

Nu är jag här, känner mig glad och trött och ser fram emot en super-Valborgs-helg med mina saknade vänner. Jobbigt att vara ifrån alla en vecka ju! Plus att saknade vänner från andra delar av Sverige kommer, ännu mer super!

Och jag är helt övertygad om att min aloevera-planta vill säga mig något. Den var typ död när jag kom hit, nu har jag vattnat den och nu gnäller den, känns som att ha tinnitus på ena örat. Någon vänlig själ som varit med om detta fenomen, växter som pratar, och kan delge några råd?

>Två speciella personer

Vissa saker måste man upprepa för att få in i hjärnan. Att man är bra och duger som man är, är en sådan sak. Jag sa det igår och jag säger det idag igen, jag är faktiskt ganska bra och har faktiskt ett fantastiskt bra liv!
Och om jag någon gång tvivlar på det, om jag någon gång låter min schizofrena vän säga elaka saker till mig, så ska jag gå in och läsa det här. Bara för att upprepa det så att det sätter sig!

Alla människor har bekräftelsebehov. Vissa har mer, andra har mindre. Vissa kan erkänna det, andra förnekar det.
Jag har ett ganska stort bekräftelsebehov, det erkänner jag men jag är långt ifrån stolt över det! Det är inte för stort, men tillräckligt stort för att kunna slänga in negativa tankar i bloggen när jag inte fått den bekräftelse jag vill ha.

Det var många som reagerade när jag hade en sådan dag och skrev att jag ville flytta till Östersund. Precis när jag skriver det här får jag den aha-upplevelsen, "det var därför jag kände så". Innan har jag inte kunnat förklara men nu kan jag!
I Östersund finns nämligen två mycket speciella personer som betyder otroligt mycket för mig. Två personer som jag kan lita på till 100% och kanske lite till. (Det är stort för att komma från mig.) Två personer som är helt underbara, som förstår mig och som man kan umgås med hur mycket som helst och inte tröttna på varandra. Som man kan vara ifrån hur länge som helst men ändå känns det som igår när man träffar den.
Och för att knyta ihop säcken, två personer som får mig att känna mig värd någonting, som kan ge mig bekräftelse att jag är bra. Jag har inte överflöd av såna personer i min närhet, är det då konstigt att jag vill vara nära de jag har?

Ni vet vilka ni är. Tack för att ni finns!

Till alla andra speciella personer där ute, vi borde ge varandra bekräftelse varje dag, åtminstone några gånger i veckan. En kram, några ord om att man är bra, att man betyder något eller liknande, det betyder så otroligt mycket! Fast man ska ju inte gå till överdrift heller, då är risken att man vänjer sig och inte uppskattar det lika mycket.
Ett par ord eller en kram - det kan betyda allt! Jag är så glad att jag har så fina vänner och jag ska också bli bättre på att visa det! För det är ni värda, mina speciella personer!