Att det ska vara så svårt
Överraskande nog var det åkningen som fungerade bäst idag. Och det var inte så lite heller.
Vi körde två korta sprintar, den första med individuell start och den andra som jaktstart från resultatet på första sprinten. Jättekul upplägg! Men jag förstörde allt för mig själv redan i första ligg när jag hade två bom (två kant ut). Det gjorde att
jag blev pressad av tvång att skjuta fullt i stå, vilket ledde till ytterligare två bom. Jag åkte i alla fall fort och fick starta 54 sekunder bakom på jaktstarten, som sjunde tjej. Jag åkte inte fortast, men typ näst fortast. Alltid svårt att bedöma
hur fort alla skjuter när man inte har en kap analys, men jag sköt långsamt i ligg också.
Det var verkligen en lättnad att få se svart på vitt att formen är bra även efter sjukdomen. Det gjorde att jag kunde vara trygg med min skidåkning när jag gick ut på jaktsprinten i närheten av flera tjejer. Jag hade bara fokus framåt och ett exempel
på det ska jag berätta om efter jag referat spurtvarvet.
Jag gjorde mitt eget lopp och tryckte det jag hade från start. Det kändes att det var den andra sprinten, kan jag säga. Men det svarade bra även fast det kändes tungt, det gick framåt fortare för mig än för de jag hade framför mig. Jag jobbade bättre
i andra ligg men drog ut sista skottet. Onödigt. Jag hade folk runt omkring mig som gjorde det lättare att motivera sig att åka fort även om kroppen var tung. Det var så illa att jag såg stjärnor när jag närmade mig toppen av banan (vi var på Saupstad
och där går banan på vintern rakt upp från skjutvallen till banans högsta punkt, sen åkte vi rakt ner och över hela stadion, banan var ca 1,5km). Jag funderade hur jag skulle klara att både skjuta stå och köra ett spurtvarv med den känslan redan på
näst sista varvet. Kände på väg in mot stå att jag verkligen ville skjuta fullt och inte behöva köra för det på sista varvet, men så roligt skulle jag inte ha det idag. Det smet ut ett skott, men de andra sköt inte bättre så det blev att köra om det.
Gick ut strax efter två tjejer och körde det jag hade, tyckte att jag tog in lite men inte tillräckligt mycket för att fortsätta i samma takt. Och eftersom det är nedför och platt resten av banan kom jag fram till att jag skulle försöka allt jag hade
att ta ikapp de uppför. Kroppen svarade bra och jag tog in mer. Jag tror jag hade ganska bra skidor idag men fick hjälp av suget också mot slutet av nedförsbacken och jag gick förbi direkt. Jag hade fortfarande en del att ta in på nästa tjej framför
så det var bara att köra det jag hade. Jag kom ikapp ganska fort ändå och la mig bakom för att vila lite inför sista bron, där jag gick ut och attackerade. Det svarade bra och jag fick några meter inför upploppet. Jag såg min skugga, men ingen annans.
Men halvvägs över stadion kom det en skugga bredvid mig och jag fick lov att lägga in en ny växel. Jag klarade att hålla undan, men det var inte med mycket. Så jag körde upp mig till fjärde plats på jakten, med fjärde jakttid.
Och det var det jag inte fattade förrän jag såg jakttiderna, att hon jag spurtade mot, hade startat 2 sek bakom mig. För hon hade 1 sek bättre jakttid än mig. Och jag tänkte att ingen runt mig hade åkt fortare än mig på jakten. Men jag hade inte
märkt att hon startade bara 2 bakom mig, eftersom jag bara hade fokus framåt.
I andra sprinten åkte jag fortast i alla fall (eller jag hade bäst tid om man drog av tiden för straffrundorna). Så det var ett väldigt skönt kvitto. Det är lika skönt som överraskande att åkningen funkar så bra efter sjukdomen. Men jag tror att
skyttet påverkas mer än jag trodde. Jag kände det redan på inskjutningen att pulsen var ovanligt hög, men då sköt jag helt fantastiskt. Måste ha jobbat bättre då. Eller så klarade jag inte ännu högre puls. Jag har något att jobba på fram till nästa
helg i alla fall. Men som sagt, så skönt att åkformen inte påverkats mer!
Vi hade helt magiska förhållanden i alla fall, absolut ingenting att klaga på! (Det skulle vara dammkornen i min kamera då...)
