Konsten att flyta med

Klockan 21 i torsdags kväll insåg jag att jag hade nästan avverkat en 9timmars resdag. Det tog mig alltså 8 timmar att inse det. Ganska fantastiskt egentligen. Timmarna hade bara rusat iväg och jag hade bara flutit med. Helt lugn och harmonisk.

Jag lyckades också med något som jag tidigare haft problem med, att inte planera. Bara vara här och nu. Resan bestod av fyra delmoment: flyg Trondheim-Oslo, flyg Oslo-Arlanda, tåg Arlanda-Stockholm, tåg Stockholm-Eskilstuna. Innan jag startade resan hade jag koll på starttid och sluttid. Ingen aning om mellantiderna. Det tog jag allt eftersom. Det enda jag visste var att jag hade tid på mig mellan.

Otroligt nyttigt för mig att träna på att vara i nuet och fantastiskt bra gjort av mig att vara det! Resan fortsatte ju sedan på fredagen med tåg Eskilstuna-Stockholm, tunnelbana Stockholm-Ropsten, buss Ropsten-Lidingö. Fortfarande lugn och i nuet. Lyssnade på magen när det var dags att äta (okej då, kollade lite på klockan också). Flöt med liksom.

Det är underbart skönt att verkligen kunna slappna av och bara flyta med. Speciellt när man som jag är en kontroll- och planeringsmänniska. Jag hade i och för sig en minutplanering för torsdag förmiddag, så jag har en bit kvar. Men jag har gjort stora framsteg de senaste åren. Och just att bara kunna flyta med är ett tecken på det.

Hela helgen har gått i flyta-med-tempo. Jag har knappt planerat vad jag ska göra näst. Jag har mest flutit med.

Men nu behöver jag flyta ner på Apoteket och införskaffa sådant som är svårt att få tag på i Norge. Vad jag ska göra sen? Det har jag ingen aning om. Borde väl plugga. Men kanske dyker upp något annat. Den som flyter får se.

PS. Riktigt skön löptur idag. Jag tror att benen vill springa fort imorgon. Hoppas vaderna är med på noterna. Och att saker och ting flyter på...

Been waiting and waiting for you to make a move
Before I make a move


Föredrag

Jag åkte ju en dag tidigare till huvudstaden och anledningen till det var att jag idag var inbjuden till min farbrors Rotary-klubb i Eskilstuna där jag idag höll ett föredrag med titeln "Livet som elitidrottare". Riktigt roligt faktiskt! Hade en väldigt bra publik också som var intresserade och ställde bra frågor efteråt. Var väldigt nöjd med min presentation också och det flöt på väldigt bra. Såhär i efterhand har jag svårt att komma ihåg exakt vad jag sa och inte sa. Har liksom jobbat på den här presentationen ganska länge och fått göra om den flera gånger, den var mycket längre från början. Tyckte inte jag sa så mycket men min tidsram på 15-20 minuter var extremt svår att hålla. I morse när jag gick igenom den var den bara 15 minuter så det blev perfekt. Men kan liksom inte såhär i efterhand säga precis vad jag sa. Kan ju ha sagt saker som jag egentligen inte skulle säga och så sa jag några saker som jag inte tänkt på förhand att jag skulle säga. Men tror det är ett gott tecken att man inte minns, det är det i alla fall när det gäller tävlingar.

Det var i vilket fall väldigt roligt och inspirerande, fick mycket positiv feedback. Och känns som en bra erfarenhet. Mikrofon pratade jag i också, det var ovant och inte helt lätt. Tack farbror för att jag fick den här chansen, det uppskattar jag verkligen! Trevligt att träffa honom och familjen också, det händer inte allt för ofta nuförtiden.

Nu sitter jag på tåget tillbaka till huvudstaden där jag ska spendera resten av helgen, eller, Lidingö, räknas det till huvudstaden? Ska i alla fall spendera resten av helgen på Lidingö. På söndag är det min tur att springa, traditionsenligt 10 km. Ser verkligen fram emot det, tror jag har rekordtid på gång alltså!! Ser fram emot hela helgen faktiskt. Det har blivit en fin tradition och så kommer familjen ner, det blir mysigt!

Har en väldigt lugn träningsvecka denna vecka. Dels för att ha lite överskottsenergi inför söndagens lopp, men mest för att jag har tränat riktigt bra i tre veckor och förtjänar en lugnare vecka. Passade då utmärkt med en Stockholms-tripp.


Satellite - Lena Meyer Landrut

I went everywhere for you
I even did my hair for you
I bought new underwear, they're blue 
And I wore 'em just the other day

Love, you know I'll fight for you
I left on the porch light for you
Whether you are sweet or cruel
I'm gonna love you either way

Love, oh love
I gotta tell you how I feel about you
Cause I, oh I
Can't go a minute without your love

Like a satellite
I'm in orbit all the way around you
And I would fall out into the night
Can't go a minute without your love

Love, I got it bad for you
I saved the best I have for you
You sometimes make me sad and blue
Wouldn't have it any other way

Love, my aim is straight and true
Cupid's arrow is just for you
I even painted my toenails for you
I did it just the other day

Where you go, I'll follow
You set the pace, we'll take it fast or slow
I'll follow in your way

You got me, you got me
A force more powerful than gravity
It's physics, there's no escape

På gränsen

Jag kände mig inte helt hundra igår så efter många funderingar fram och tillbaka bestämde jag mig för att ta det säkra före det osäkra och hoppa eftermiddagspasset. Det är alltid lika jobbigt och denna gång ännu jobbigare då det var ett viktigt pass, nämligen veckans enda styrkepass med efterföljande löpskolning. Körde löpskolning som spänst-pass precis före rekordet på Cooper i våras så tyckte det verkade vara ett vinnande koncept jag ville köra även inför Lidingö Tjejlopp (numera Rosa Bandet-loppet).

Det är som sagt alltid jobbigt att ta beslutet att hoppa över ett pass med min erfarenhet säger att de gånger jag inte känt mig helt hundra och vilat så har jag hållit mig frisk och andra gånger, när jag inte känt mig helt hundra och tränat, då har jag blivit sjuk. Jag har ingen statistik på det och tror inte heller att det stämmer till 100%. Det är ju också svårt att veta om man verkligen är påväg att bli sjuk eller om det är något annat man känner av... Men den här gången gick allt bra och efter en viloeftermiddag med massor av vatten och andra vitamin-boosters är jag fortsatt på rätt sida gränsen.

Planen var som sagt styrka och spänst igår och 3 timmar klassiskt idag. Eftersom jag inte ville missa gårdagens pass så genomförde jag det idag istället. Var riktigt tungt att missa 3 timmar i träningsdagboken men konstaterade att hellre missa 3 timmar än en hel vecka pga sjukdom. Passet gick i alla fall väldigt bra så det var skönt. Speciellt efter gårdagens tunga träningspass.

Igår eftermiddag blev det ett extra skyttepass istället för fysisk träning. Det kändes bra att kunna utnyttja min fina skytteform. Blev inte helt nöjd med de 512 poäng jag presterade på 30+30. Planen var egentligen 60+60 men efter endast 15 skott kom en klubb och skulle sätta upp tavlor (sköt på Nilsbyen eftersom det var ett oplanerat pass) så vi fick stå och vänta en kvart. Sköt en riktigt dålig liggserie efter det och på slutet av ståskyttet var jag riktigt trött i huvudet/ögat och drog iväg två 1:or i stå (!!). Så dåligt. Hade det varit två 8:or hade det blivit rekord liksom... Den skjutformen har jag. Men huvudet ska va med också och det var det inte hela vägen igår tyvärr. Så nej, jag orkade inte skjuta mer efter första 60 skotten.

I morse började jag dagen med ett skyttepass också. Precision 40+40 innerring. Håller fast vid att det borde vara fullt möjligt att dra maxpoäng (400) på det. Ännu mer övertygad efter 39 innerringsträff i ligg idag. Det som egentligen är svårast. Men även idag så tror jag huvudet ställde till det. Eller så är ståformen lite svajig men har så hög lägstanivå i stå att det går bra att skjuta även fast jag inte är i ståform. Kanske bara är i liggform? Blev i vilket fall "bara" 36 innerringsträff i stå och dessutom ett vitt skott... Men blev rekord ändå med 387p. Bra, men ändå en bit ifrån 400... Kommer inte vara nöjd förrän jag når 400.

Brukar roa mig med att ställa om monitorn efteråt och se hur många poäng jag hade fått om jag skjutit på 10-ringad tavla. Aldrig skjutit 40+40 precision så brukar göra om till siffror jag kan relatera till. 10 skottsserier tex. Och så brukar jag räkna de 12 bästa och de 12 sämsta serierna för att få en uppfattning om vilken nivå jag hade legat mellan om det varit 30+30. Idag hade jag 506 på de 12 sämsta serierna och 529 på de 12 bästa. Som bäst 98p på 10 skott ligg och som bäst 80p på 10 skott stå (om man räknade vartannan serie, annars låg de två bästa 5skottsserierna på 82).

Blev lite nördande här från Værnes flygplats i väntan på flyget som ska ta mig till Arlanda (egentligen Oslo, mellanlandar där)... Nu är det dags för ombordstigning!


Sista I3-passet

Idag körde jag mitt troligtvis sista I3-pass för den här säsongen. Planen är ju att snäppa upp intensiteten inför säsongen. Kan ju hända att jag blir sjuk och att jag då kommer köra ett I3-pass för att komma igång igen, men det hoppas vi inte på! 
 
Körde på Saupstad och samma bana som jag brukar, dvs hela rullskidbanan på 3km. Kände redan på första varvet att jag inte hade kroppen med mig idag ("jaha, det är alltså såhär det känns när det känns dåligt?" Är nog bra att få dålig känsla då och då så man vet att man oftast har en bra känsla...) Alltså inte lika bra tider idag som förra veckan men ändå klart bättre än i somras. 
 
Väldigt bra skytte idag i alla fall! Känslan när man sätter 100% i ligg efter en sommar med mest bara strul i ligg är oslagbar. Dock blev det en bom i stå idag men 98% träff totalt är rätt bra ändå. Hade någon riktigt snabb serie också, och vissa serier som jag fick jobba lite hårdare på. Men har verkligen hittat flytet i skyttet nu igen, helt underbart! Känns väldigt tråkigt att ha skyttevila i helgen nu istället. Förra veckan längtade jag ju till skyttevila. Tror det var då jag också tänkte att det var längesen jag sköt fyra nollor på rad. Nu har jag gjort det tre gånger på två dagar. Verkligen skönt med lite flyt i skyttet. Hoppas och tror att det finns kvar även efter skyttevilan i helgen.

Hungrig eller sugen?

Igår turistade jag i Trondheim tillsammans med farmor och farfar som var här och hälsade på. Riktigt trevligt! Trondheim är en så fin stad och vi besökte ett par turistmål så som Nidarosdomen och Kristiansten fästning. Vi fick se mycket fint, även under våra promenader. Blir mer och mer kär i Trondheim. Mycket god mat blev det också!
 
Idag tog jag bilen till Skistua för att starta passet där. Jag hade med mig kartan "Kvistingen" där det fanns 25 orienteringskontroller som jag ville ta. Det var alltså samma område som jag sprang förra veckan på 3 timmars-turen. Tyvärr inte lika fint idag, om det berodde på dimman eller att jag kollade mer på kartan än naturen, vet jag inte riktigt. Inte heller samma upplevelse i löpningen. Men orienteringen gick otroligt bra! Jag hade full koll på vart jag var hela tiden och även när jag inte hade full koll så var jag helt rätt och kunde snabbt orientera mig rätt. Fast efter ca 1,40 så hade jag blivit riktigt trött i huvudet och jag orkade inte mer. La ner kartan i vätskebältet, vände tillbaka för att springa ut på stigen igen, såg kontrollen. Jag var exakt rätt. Så jag tog ett par lätta kontroller till. Använde knappt kompassen alls idag utan orienterade på myrar, höjdkurvor och branter (fanns en hel del!). Det fungerade perfekt ju! Är det lättare att orientera på fjäll? Mm, jag tror det. Men det var kul att orienteringen gick så pass bra! Det blev dock för långt att ta alla kontroller, och så blev jag ju trött så sista 50 minuterna blev det bara 3 kontroller. Men 14 totalt så helt okej facit. Blev en del höjdmeter längs vägen...
 
Annars så har jag varit konstant hungrig den senaste veckan. Eller om jag bara varit sugen på mat? Jag vet inte riktigt. Har sett en bild på något som ser gott ut och blivit sugen. Har tänkt på nästa gång jag ska äta och blivit sugen. Har gått förbi mitt fruktlager och blivit sugen. Hungrig eller sugen? Vet som sagt inte. Det jag vet är att även om det känts som jag ätit konstant så har jag inte ätit för mycket. Jag brukar försöka hålla lite koll på vikten så jag inte äter för lite (eller för mycket). Så jag kanske har haft lite energiunderskott? Och att det är därför jag känt mig så sugen på mat hela tiden? Det är ju liksom inte alltid socker jag är sugen på. Häromkvällen längtade jag typ till frukostgröten. Kanske i och för sig för att jag fick sylt av farmor, så det kanske ändå var sylten jag var sugen på? Kesam har jag också haft cravings på. Och det är ju inte sött. Fett kanske, får man sug efter det också? Ja, chips kan man ju få sug efter. Våfflor har jag också fått sug efter, det lär ju inte innehålla något som man får sug efter? *Försöker intala mig själv att jag är hungrig, inte sugen...* 
 
Nej men. Oftast ger jag ju efter för mina sug. Förutom när jag är sugen på socker. (Cravings på Walters mandlar också, sjukt god norsk choklad!! Vann den på en skyttetävling förra veckan och efter att ha ätit halva (100g) på två dagar så fick jag lov att gömma den...fast jag vet ju vart den är så har blivit några rutor till sen dess...) Och som sagt, har inte gått upp i vikt trots att det känns som att jag ätit väldigt mycket mest hela tiden de senaste dagarna. Igår på vilodagen åt jag två fullstora middagar, först på hytta och sen på en restaurang med farmor och farfar. På vilodagen!? Äter inte ens två fullstora middagar på träningsdagar, däremot ett par mellanmål mer än jag gjorde igår.
 
Längtar efter mat hela tiden. Fattar bara inte varför. Jag vet att jag äter tillräckligt, ändå är jag konstant hungrig/sugen. Varför?!?!

#mensendå

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt skriva någonting om min mens här i bloggen men hejdat mig. Det är verkligen tabubelagt, har alltid varit men jag hoppas att det inte alltid kommer vara så. Det är få människor som jag kan prata om mens med, men jag är glad att den kretsen har utvidgat sig med åren. 
 
För ibland behöver jag säga till pappa att jag har mens under en tävlingshelg. Det kunde jag inte göra för några år sedan. Det kändes fel att prata om det med honom.
 
Men jag måste säga, precis som många andra, att min mens påverkar mig som skidskytt. Därför vill jag vara med och bryta tabun kring mens.
 
Jag har inte alltid märkt av det. Men det har blivit tydligare ju högre nivå jag velat prestera på. Precis som alla andra saker så gör små saker större skillnad, marginalerna blir mindre ju högre nivå man ska prestera på. Och de senaste två-tre åren har jag upplevt en försämrad prestation i samband med min mens. 
 
Jag blöder ganska mycket, åtminstone dag 1 och 2. Det är alltid svårt att veta om man blöder mycket eller lite, men jag vet att när jag åt p-piller så blödde jag mycket mindre än vad jag gör nu. 
 
Jag har inte så stora problem med mensvärk. Jag har mensvärk både innan mens och vid ägglossning. Men jag har aldrig behövt ställa in träning av den anledningen. Jag har kortat av ett pass dels pga mensvärk en gång. Men då var jag extremt trött och hade vätskebrist också. Jag får "hugg" i livmodern vid mensvärk, men det är sällan långvarigt och därför fungerar jag ändå.
 
Jag har ganska lågt HB, 125-130 normalt sett. Efter mens brukar jag vara nere på 115. Det säger sig självt att med så lite röda blodkroppar har jag svårare att syresätta mina muskler. 
 
När jag började upptäcka att min prestation försämrades vid mens så började jag vidta åtgärder. Jag har ätit järntabletter sen jag var 15 år och hade ferritinvärde på 11. (Lägsta värdet för idrottare är 20.) Då åt jag två gånger om dagen, idag äter jag varannan dag, men varje dag när jag har mens. Det har hållit mitt järnvärde "normalt" sen dess. Om jag slutat med järntabletterna så går värdena ner. Ibland dricker jag blutsaft istället för att äta tabletter. Eftersom jag får mensvärk innan mensen så kan jag förebygga järndippen genom att redan då börja äta järntabletter varje dag. Slutar sedan efter de värsta blödningarna upphört och återgår till att äta varannan dag. 
 
Den andra åtgärden jag gör för att motverka prestationsdipp är att jag dricker mer vatten innan och under mens. Ca 2 dl mer per dag. De här två sakerna har gjort att jag sen i våras inte känner av någon prestationsförsämring under mens. Ett av vinterns bästa lopp genomförde jag efter en förmiddag där jag blött enormt mycket.
 
Det tog ett år för mig att få kontroll, men jag klarade det. Jag klarade att få fram ett koncept som fungerar för mig och tillåter mig att prestera på en hög nivå trots att jag blir av med blod som är så viktigt för mig som elitidrottare. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Jag hoppas att det kanske finns skidskyttetjejer som är yngre än mig som kan läsa mina erfarenheter och ta hjälp av det. Jag hoppas att genom att fler och fler idrottare öppnar upp kring detta att det kan pratas mer om det. Att alla ska kunna känna att de kan säga till sin tränare eller förälder eller kompis att "jag har mens nu" när det finns behov för det. Vissa har mycket mer problem än jag har och då är det ännu viktigare. 
 
Det är också viktigt att betona hur viktigt det är att ha mens, för idrottare. Utebliven mens är ett tecken på att något är fel. Det är också viktigt att kunna prata om! Att folk har kunskap om! Det borde alla unga idrottsutövare få höra från tränare eller ledare. 
 
Ja, det är otroligt viktigt att bryta tabun kring mens! Det är därför jag skriver det här. För att alla har rätt till att må bra och prestera bra. 

När spurtvarvs-Anna kommer fram

Söndagar på Vassfjellet har blivit en fin tradition. Elghufs med ett härligt gäng, idag ännu större än vanligt med hela sju tjejer! Kul! De har NM i rullskidskytte nästa helg så lite kortare, hårdare intervaller stod på programmet idag, 5x5min I4-I5. Med tanke på hur jag kände mig igår och hur det kändes när jag började uppvärmningen, kände jag att jag skulle vara glad om jag klarade att hålla I4 hela passet. Hade någon snabb tanke om att kanske köra I3 men lite längre drag, men med bara 2 min vila mellan intervallerna så hade det inte blivit så bra. Då hade jag inte fått någon vila alls, och det var jag inte sugen på. Så jag gav det en chans. Och det gick bra! Tog ca 1,5 minut att nå upp till I4, men det var ju inte så farligt. Efter det låg jag på övre delen av I4-zonen resten av första intervallen och nådde upp dit på mindre än 1 minut de återstående intervallerna. Låg mitt i I4 eller på övre halvan större delen av intervallpasset och det kändes som en seger med tanke på att jag har 45 träningstimmar i benen de senaste 12 dagarna! Hade det varit för ett år sen hade jag aldrig kunnat ha så hög puls under ett helt intervallpass med den träningsmängden i bagaget. Men jag har en helt annan känsla i år och det känns som jag har en helt annan kropp att jobba med. Och jag älskar det! Jag har inte känt igen mig själv de senaste åren men nu är jag där jag vill vara!
 
Känslan var dock inte så bra idag. Fick kriga för varje meter. Inte alls samma sprutt i benen som senast vi var där. Det var ju i och för sig innan de här mängdveckorna och bara en vecka efter SM... Jag hängde med hyfsat på de två första intervallerna, sen hade jag inte en chans på de nästa två. Men när sista intervallen kom så hände det något. Jag förstod inte själv vad krafterna kom ifrån och det gjorde ingen annan heller för den delen. Men jag hängde med riktigt bra, hufsade ifrån några och var nästan påväg ikapp en rygg jag släppt i början av sista intervallen. Fick några kommentarer efteråt om vilken fart jag fick på sista och jag svarade: det var spurtvarvs-Anna som kom fram! Jag har alltid haft en förmåga att höja mig under spurtvarv, även på sista intervallen på intervallpass. Det är en av mina största styrkor och det är härligt att se att det finns där även på de tyngsta dagarna. Ja jo, det blev en del I5 även för mig på sista intervallen... Kämpade för att nå 190 i maxpuls men stannade på 188. Bra ändå, med tanke på allt. 
 
Det är alltid lika härligt att jogga ner för Vassfjellet (även om vägen är otroligt lång!) för man är fylld av endorfiner, man är klar med ett tufft pass och vi är alla så positiva och peppande mot varandra. Och att det oftast väntar en snickers i bilen gör inte saken sämre heller... Mm, jag gillar söndagar på Vassfjellet!

En dålig dag

Bara ett pass idag och tur det, så segt som det gick! Sällskapade med Gunhild och senast vi åkte tillsammans så upplevde jag att hennes rullskidor gick lite lättare än mina, så jag tog mina 1:or idag. Planen var 3,5 timme så tänkte att det är bättre att få lite extra skjuts än att få slita. Det var helt rätt val. Vi rullade mycket jämnare idag, även om jag kanske rullade lite lättare istället men jag hade verkligen haft det jobbigt om jag skulle haft mina 2:or! Kändes som att det gick lite för lätt i stakningen, låg på puls lägre än I1 men ville inte gå på hårdare ifall jag skulle åka för fort för henne då. Upptäckte efter jag lämnat av henne efter ett varv på Heimdalsrundan och jag stakade själv på puls strax under I1 att jag inte hade några krafter att staka fortare. Så jag nöjde mig med 3 timmar idag. 
 
Det är väl okej att ha en dålig dag när man tränar nästan 50 timmar på två veckor?
 
Planen för eftermiddagen är att samla på mig ett par inaktivitetsstämplar, dvs ligga i sängen så mycket som möjligt. Men ska även utnyttja viloeftermiddagen till att baka. Och så ska jag skjuta precision. Och plugga. Fast det kan jag ju göra i sängen. 
 
Hade en desto bättre dag igår förresten. Tacofredag på hytta (Sparebank 1-hytta, där jag äter middag). Det fanns ingen guacamole men vad gör det när det finns seterrømme? Seriöst, rømmen gjorde hela tacon!! Det var såå gott! Rømme är ju alltså typ som creme fraiche, fast inte lika syrlig och så håller den inte ihop lika bra när man kokar den. Creme fraiche är ju grym att göra såser och grytor på då såsen håller sig tjock utan redning. Annars är nog rømme godare. 
 
Och igår kväll var jag hem till Ingvild tillsammans med ett gäng från mitt team och Statkraft. Det bjöds på lite knytis till kvällsfika. Jag kände mig faktiskt lite stolt när jag kom hem och inte hade ätit något med socker i (så jag tog en chokladbit). Nej men. Jag har ju alltid ätit allt. Aldrig tänkt så mycket på vad jag äter, bara att jag ska äta lika mycket som jag gör av med. Och eftersom jag gör av med väldigt mycket så kan jag äta väldigt mycket. Men har dragit ner mer och mer på socker. I år har det blivit extremt lite socker. Lite i sylt och någon chokladbit då och då. Inte så mycket mer. Kan nog räkna antalet andra sötsaker som jag ätit sen jag flyttade till Trondheim på mina fingrar. Kanske till och med på en hand. Och jag mår bra av det. Jag mår INTE bra av att äta för mycket socker. Men det är klart att jag unnar mig ibland. Senaste veckan har jag varit extremt sugen på cookies. Tog ingen igår, trots att de stod rätt framför mig. Men det var för att de var köpta. Jag äter inte gärna köpta sötsaker. Gör de hellre själv. Jag är sååå nära att baka cookies. Har varit det i över en vecka. Men skjuter det lite mer på framtiden ändå. Idag ska jag göra snickers som jag överkonsumerat de senaste veckorna istället för kakor. Det bjöds det på igår också förresten. Fast inte lika som mina snickers, utan tre lagers-snickers. De var goda (sockerfria), men inte lika goda som mina. Hehe. Det och ananas blev det för mig igår kväll. Ananas är ju för gott alltså. Snickers också. Mmm...

Långa tröskelintervaller

Det här är egentligen sista veckan som jag kan köra de grispass som jag vill utmana mig själv med. Nästa vecka är det återhämtningsvecka och efter det börjar jag förberedelserna mot säsong. Ett pass som jag velat utmana mig själv med var det jag körde idag. Jag har älskat de här passen ända sen första gången jag såg de i min träningsplanering. Riktigt långa tröskelintervaller (inklusive skjutning). Tyvärr var jag så fruktansvärt sliten back in 2014 när de hamnade på min träningsplanering så jag lyckades aldrig genomföra dem på ett bra sätt. Jag körde så hårt jag kunde men hade ändå A1-A2-puls. Det var då Å kom in i bilden och förändrade min träning. Sen blev det bara korta intervaller. Men har alltid i smyg längtat efter riktigt långa intervaller och njutit de gånger jag kört dem. Nu bestämmer jag själv över min träning och idag bestämde jag mig för att köra 60 minuter I3 med så lite vila som möjligt. Körde längsta banan på Saupstad plus ett varv med en impuls inne på stadion för att få upp pulsen in till skytte då det är en lång nedförsbacke in till vallen. Tog ca 10,5 minut. Efter första varvet sköt jag, lämnade geväret och startade nästa varv direkt. Efter andra varvet blev det skytte, dricka och sen iväg igen. Efter tredje varvet skytte, efter fjärde varvet skytte, dricka, fylla på magasin. Efter femte varvet var jag så törstig att jag fick lov att dricka då också. Och efter sjätte varvet var jag klar! Blev i snitt 1,5 minuts vila mellan intervallerna. Ungefär så sammanhängande som det kan bli i kombination med skytte. 
 
Och det gick bra! Hade full kontroll över pulsen, den låg där jag ville att den skulle ligga. Lite låg I3 från start, medel I3 uppför de första backarna, hög I3 uppför några backar senare. Jag körde på över krönen utan att bry mig om ifall pulsen skulle gå över I3. Pulsen gick ner lågt nedför men jag snittade bra puls på alla intervaller utom den första som var ett slag under godkänt. Men så är det oftast, speciellt när man inte kört på lite hårdare på uppvärmningen. Pulsen gick sakta upp för varje intervall, eller, det blev lättare att få upp pulsen. Började känna av belastningen på fjärde-femte intervallen nångång och blev lite segare i både kroppen och hjärtat. Men jag krigade på och såg till att resten av passet blev lika bra som början av det. Krigade en del i I4-zonen på slutet. Tiden började även gå fortare när kroppen började bli segare och blev uppriktigt förvånad när det "redan" var dags för sista varvet! Varv 4 gick snabbast, det var väl då jag började bli trött, men höll väldigt jämna varv! Snittade mellan 17,5-18,0 km/h. Vilket ska sägas är snabbt för att vara mig på I3! Snittade 45 sekunder snabbare per varv jämfört med senast jag körde I3 på Saupstad, och då hade jag sparring, idag körde jag själv. Det känns bra!! 
 
Skyttet gick helt okej. Bra i stå, sådär i ligg. Som vanligt, med andra ord. Men idag var det dåligt fokus på vissa skott som var orsaken till bommarna. Och att jag var för sen till ett skott i stå. Men det hör väl ihop med dåligt fokus. Sköt 201 i ligg och 011 i stå på intervallerna och så tror jag att jag sköt 1000 på de avslutande impulserna. Men när jag tömde skallen inför sista stå så raderade jag också minnet av skjutresultatet från näst sista stå, så jag är inte 100% säker på att det var fullt där, kan ha varit en bom. Men jag tror inte det. Jag tror det var två kant in. Men är det inte ett bra tecken ändå, att jag lyckades glömma bort det när jag kom in till sista så jag bara var fokuserad på just den serien? Fullt blev det ju också. Och fort gick det. Ja, jag tycker jag förtjänar att skriva 0 även på näst sista efter den bedriften. Men jag tror faktiskt jag sköt 0. Men som sagt, inte 100% säker.

Kvällstankar

Jag såg på mitt bord som var fullt med frukt och jag tänkte "kanske är 2016 året då allting faller på plats".

.

"För att jag inte ville publicera ett inlägg med bara en mening"... Detta har jag haft craving för sen senast jag åt det. Bananpannkaka, frukt och kesam. Men det var lite godare med bär också. Och nej, fortfarande ingen matstylist.


Flytta gränser

Idag gjorde jag något jag har sett fram emot: jag körde ett 5 timmar långt crosspass. Jag har alltid älskat utmaningar och detta var en utmaning som jag kom på innan SM, men då passade det inte riktigt. Men nu fick jag in det i planen och jag genomförde det! Det var alltså mitt längsta crosspass någonsin och riktigt coolt att kunna säga att man gjort en fullhand redan innan lunch! (Även om det blev lunch 1,5 timme före middagen idag, haha. Men efter 2500 brända kcal så var det inga problem att få ner lite surkål och pølse så tätt inpå lunchen. Även om det kanske var lite onödigt att tacka ja till 1,5 portion eftersom det var flera gutter borta den här veckan.) 
 
Började i alla fall dagen med att möta upp Astrid och åka runt Byneset. Regn idag också, men inte alls lika mycket som de två tidigare gångerna. Desto värre motvind. Jag kanske disponerade mina krafter lite fel, även fast jag ville ta det lugnt hela vägen då jag visste att jag hade ett långt pass framför mig. Första 1,5 timmen gick väldigt bra och vi pratade hela vägen. Sen blev det tyst en timme ungefär. Det var också den timmen det var motvind. Jag blev riktigt trött i axlarna efter ett långt parti med nästan bara trean och fyrans växel och kunde inte häva i mig sportdryck då jag då skulle bli för kissnödig. Men tyckte ändå jag höll ihop det hyfsat bra ändå.
 
När jag kom hem ställdes jag inför samma sak som igår: 1,48h klassiskt. Denna gången klarade jag det mycket bättre. En inställningsfråga alltså. Även om jag inte var särskilt motiverad utan tyckte mest det var ett nödvändigt ont att vara ute den där tiden. Ville ju ha mina 5 timmar på ett pass! Men när jag med knappt 40 minuter kvar kom till Smistadsgrenda så kändes det bra för första gången på flera timmar (med undantag för de få minuter som jag åt snickers mellan passen). Alltså, kroppen hade ju fungerat under hela passet men huvudet hade inte varit på topp, förrän nu! Såg fram emot backen upp till Smistad! Konstigt... Kom ner till skidstadion och då började nedräkningen. 18 minuter kvar. Med 15 minuter kvar började "Got me good" spelas i lurarna och efter det lyssnade jag bara på den låten om och om igen. Med 12 minuter kvar nådde jag toppen av rullskidbanan och var rätt trött alltså. Först kände jag, nu är det bara nedför, sen insåg jag att det är inte så bara med serpentinerna... Men jag tog mig ner och var liksom inte nära väggen. Jag var trött men jag såg inga stjärnor, som är ett tydligt tecken på att man håller på att vägga. Med 8 minuter kvar varvade jag och började åka upp igen. Insåg halvvägs upp att jag troligtvis skulle få övertid om jag inte vände och tog samma väg tillbaka. Men jag åkte upp till första avfarten, där tog jag dock en genväg och sen åkte jag närmaste vägen hem. Stannade klockan på 1,49. Jag hade gjort det! 5 timmar 1 minut och 30 sekunder blev första passet. Så nöjd! Så skönt! Nu har jag gjort det. 
 
Ser redan fram emot vad nästa utmaning blir... Så mycket längre pass blir det nog inte i höst dock. Men jag funderade under passets gång vad jag har för rekord i antal träningstimmar på en dag. Sugen att slå det rekordet nästa sommar i vilket fall. (Sjukt att jag redan börjat planera nästa träningsår.) 
 
Har jag sagt att min motivation aldrig varit bättre?

Älskar hösten i Bymarka

Idag sprang jag hemifrån med ett mål: att ta mig till Elgsethytta. Det var nästa fäbod som jag ville se, efter Rønningen, Grønnlia och Skistua. Hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta men passet var planerat till 3 timmar så tyckte jag borde hinna det. Dock så sprang jag lite fel, en omväg via Grønnlia, men hittade snart rätt väg igen. Anledningen till att jag sprang fel var (dels dåligt skyltat, eller kanske att jag inte fattade att jag skulle följa de färgade pinnarna, om det nu fanns en färgad pinne där jag skulle svänga, insåg ett par timmar senare att de färgade pinnarna motsvarade färgerna på kartan över Bymarka) men den största anledningen var ju att jag sprang lite bredvid stigarna idag för att undvika de lerigaste partierna då jag upptäckte att jag hade ett sår ovanför fotknölen. Vanligtvis brukar jag inte vara rädd för att grisa ner mig i myrar och leran, men ett sår kändes inte som en bra idé att sticka ner i leran! 
 
Tog mig upp på fjället. Hur fint som helst! Över myrar med samma färg som löven antagit. Med utsikt över skog, sjöar och byar. Kom till en sjö (Kvistingen) högt uppe på fjället. Där fanns en karta. Insåg att det var lika lång till Elgsethytta från Kvistingen som från Grønnlia till Kvistingen. Det hade tagit mig ca 35 minuter mellan Grønnlia och Kvistingen och nu stod klockan på 1,37. Men tänkte att det var mest nedför hem så borde hinna till Elgsethytta ändå. Kom upp högre på fjället och det var ännu vackrare! Besteg ofrivilligt en topp, men utsikten därifrån var såå värt det! Helt magiskt! Hade ingen aning om vart jag var, men antog att den enda stig jag såg skulle leda mot Elgsethytta så jag sprang på den. Alltså... Jag har sprungit på många fina ställen. Men Bymarka tar alla priser! Och då jämför jag med Lavazé (ITA), Obertilliach (AUT), Ramundberget/Bruksvallarna, Idre m.fl. Löpningen där uppe på fjället var MAGISK! Det gjorde absolut ingenting att jag sprang lite fel här och var, det var värt det! (Fast är lite nyfiken på den väg jag egentligen tänkt springa... Jag har en känsla av att den också kan vara väldigt vacker!) Sprang där uppe på fjället och njöt. Men funderade mycket över vart den där Elgsethytta var någonstans. Kollade omkring mig hela tiden men såg bara fjäll, fjäll, fjäll. Och något som verkligen såg ut som fjorden utanför Trondheim. Funderade på vart tusan jag var egentligen. Efter nästan två timmar tog jag upp kartan som jag fotograferat på telefonen. Jag visste vart Kvistingen låg och jag såg Gråkallen. Enligt kartan borde jag då vara nära Elgsethytta. Men jag bestämde mig i alla fall för att nu tar jag sikte mot Skistua och hittar hem. Efter nästa kulle så såg jag ett tak. Tog sikte dit och kom till Elgsethytta efter 2,04! Jippie! 
 
Hade också bestämt vilken väg jag ville ta hem. Jag ville ta en ny väg, inte över Grønnlia. Dock så stod det bara Grønnlia på alla skyltar, men jag envisades med att inte springa åt det hållet som de skyltarna pekade. Jag älskar Grønnlia, men hade varit där en gång för mycket idag redan. Ett tag kändes det som att jag bara sprang runt Skistua (en period när jag mest såg skyltar som det stod "3 och 5km" på, antog att det var elljusspår som hörde ihop med Skistua. Men sen började det stå Lian på skyltarna och då blev jag gladare, ditåt skulle jag ju! Gjorde nog ett fel vägval på ett ställe till (men kunde koppla ihop min favoritkorsning med namnet Vådanbecken, alltid nåt! Enda myren jag inte fick in i myrrundan...) men när jag kände igen mig i Vådan så kändes det väldigt bra! Bara 2km kvar! Sprang närmaste vägen hem därifrån, förbi snölagret och stannade klockan på 3,16. Mitt näst längsta löppass någonsin, efter Örskogen 2011 (4 timmar). 
 
Men det kändes ändå bra i löpningen. Jag var pigg hela vägen. Tog det väldigt lugnt i början då jag visste att det skulle bli ett långt pass, men påväg upp på fjället så orkade jag inte hålla nere pulsen under I2 längre utan den fick gå upp lite. Och på vägen hem brydde jag mig inte ett skit om pulsen, så den var väsentligt högre andra halvan av passet. 
 
Hade en fullhand planerad idag men för första gången nånsin så kände jag inget behov av att verkligen genomföra den bara för att jag hade planerat den. Har alltid skrapat ihop en fullhand varje gång jag planerat det, om så med bara en sekunds marginal. Men jag vet att jag har tränat mer än planerat den här perioden så kan tillåta mig själv att ta lite minustid de sista dagarna på period 5 (som slutar på söndag). Men efter förmiddagspasset så kände jag att 1,44 borde jag ju klara på eftermiddagen. Det är ju ingenting! Visade sig att jag inte riktigt klarade det trots allt. Klart jag hade klarat det om jag gett mig fan på det, men det kändes som att de sista 8 minuterna inte skulle ge så mycket mer. Var seg på eftermiddagspasset. Låg puls. Fast det kan ha varit en inställningsfråga. Var inställd på att jag ville ta det lugnt och då blev det ett väldigt lugnt pass. Väldigt lugnt. Men fortfarande I1. 
 
Imorgon har jag en ny fullhand planerad och då ska jag ge mig fan på att genomföra den!
 
Jag är kär i Bymarka. Kär i hösten. Bilderna gör inte verkligheten rättvisa någonstans, men visar er ändå. Men det ska upplevas. Förstår nu verkligen vad alla menar när de säger att hösten i Bymarka är något speciellt. Det är den! Även om jag verkligen gillade sommaren i Bymarka också. Och tror att jag skulle älska både vinter och vår här. Men de årstiderna kommer de med!

Känner igen mig själv igen

15 minuter in i första passet idag så tänkte jag att jag alltid borde börja med stakning efter en vilodag. Det är ju alltid benen som blir sega av vila och då är det perfekt att komma igång med stakning! En timme senare var jag inte lika övertygad, men det kanske bara var dagsformen som var lite svajig idag. Eller så blev jag rejält trött av de smirredrag jag kört. I vilket fall som helst så var andra halvan av stakpasset inte särskilt bra. Men har en helt annan lägsta-nivå på stakning nu än tidigare. Trots att det inte kändes bra så orkade jag staka hela vägen och jag snittade 13,4km/h, vilket ändå får anses som bra för ett lugnt pass. Följde upp med rörlighet och stabilitetsstyrka. Armarna var helt slut efteråt men positivt att min svaga höft/bål inte var svag idag! Men har sällan varit så trött i armarna som efter dagens pass. Orkade nästan inte stå på ena armen på slutet när jag körde gummibandsövningen sist i passet. HELT SLUT!
 
Däremot var jag väldigt pigg på eftermiddagspasset. Körde hurtighet med teamet. Det var nog mitt bästa hurtighetspass i år! Kände mig riktigt pigg på alla 12 impulserna och tyckte även jag satte tekniken hyfsat, vilket i och för sig inte är så viktigt när man kör hurtighet, men ändå skönt att känna att det funkar även i extrema hastigheter. Idag kände jag igen mig själv på skjutmattan också. 000001 i stå. Så ska det se ut! Dock fem bom i ligg på sex serier, men tror att tre, kanske fyra skott var sistaskott så det var bara onödigt. 90% totalt i alla fall. Trots att jag hade min sämsta ammo. Det bästa var att jag kände igen mig själv idag. Känslan var bra! Och en av mina ståserier gick på 7,1 sekunder med 4 liggträff. Då var jag rätt nöjd! Hehe. Nästa serie gick riktigt långsamt då jag kände att jag behövde ta lite tid för att få ner alla prickar. Det är en trygghet att kunna anpassa hastigheten. 
 
Ja, fick med mig en riktigt härlig känsla från eftermiddagspasset. Pulsen var låg, men det struntar jag i. Jag kände igen mig själv på skjutmattan och jag var riktigt snabb på impulserna! Skönt! 

Dagens aktiviteter

Vid lunchtid idag kollade jag klockan och såg att jag redan hade 49% av daglig aktivitet. Alldeles för mycket för att vara en vilodag! Som tur var så hade jag gjort i stort sett allt på att-göra-listan då så jag kunde slappa resten av dagen. Det är intressant det där med aktivitetsmätning och jag gillar verkligen den Polar-klocka jag har nu. Det är lätt att bli beroende och nördig och bry sig om saker som kanske inte är så viktiga ändå. Men jag tycker det är intressant. 
 
Har som sagt gjort väldigt mycket bra idag. Städat rummet riktigt ordentligt, tvättat, bäddat rent, gjort sylt, pluggat, slipat stavspetsar mm. Och ett skyttepass som inte gick så bra (496p på 30+30, 11 träff på 20 stå på liggprick och 3000 på 1,57 på 4x5). 

Min att-göra-lista har verkligen krympt och är numera mest en kom-ihåg-lista. Kom ihåg att fixa tågbiljett, boende, bil. Och kvar är bara städa + tvätta bilen, men det har stått på listan sen i juni så det kan stå där ett tag till... 
 
Så eftersom jag bara skulle ta det lugnt på eftermiddagen blev det en film såhär på kvällskvisten. Längesen jag såg film. Det blev Star Wars 7, inte sett den. Den var...ganska bra. Drog ju ett SW-maraton för ett tag sen och insåg att de inte var lika bra som jag mindes. Så den kanske var bra för att vara SW, men inget för mig. Ja, så tror jag det är. Skönt att kunna bocka av den på listan över filmer jag vill se i alla fall. Ser nästan aldrig på film, även fast det finns många filmer jag vill se. Blir mest tv-serier för att de går snabbare. En film tar ju sin lilla tid ändå. Men det är skönt att man har tid att ta det riktigt lugnt ibland. Det behövs.
 
Väldigt skönt att slippa laga middag också! Kände verkligen det idag när jag vid fem-tiden började känna mig hungrig men var för trött för att laga mat. Då kändes det underbart att veta att det skulle serveras middag om en halvtimme! 
 
Och så gillar jag verkligen kombinert-gutta som jag bor med. Idag stannade torktumlaren och jag fattade inte vad som var fel. Frågade en av killarna och han visade mig att man behövde tömma den på vatten ibland. Logiskt egentligen, men jag är inte så van vid torktumlare. Lite komiskt att en 17årig kille ska behöva visa mig hur man använder en torktumlare...eller, egentligen, hur man fixar den. Torktumla kan jag faktiskt själv! Sen blev ju mina pjäxor lite blöta under mitt klassiska pass igår och även fast de hela dagen igår och idag stått med skovärmare i så var de fortfarande genomblöta. Inte bara jag som led av det igår utan jag noterade en skotork i änden av korridoren. Den står nu på mitt rum och torkar mina klassiska pjäxor. Sa jag att jag gillade mina grannar? 
 
Annars så tog jag en kort promenad innan middagen (egentligen bara en omväg dit förbi stadion, alltså kanske en 500m lång promenad) och benen var verkligen sega! Så det var nog verkligen välbehövligt med vilodag idag, även om det inte kändes så igår. Men tar med mig den känslan jag hade igår och genomför en till riktigt bra träningsvecka, denna gång på 23 timmar.

Min profilbild

Anna Maria Wikström

Jag är 23 år, kommer från Mora. Bor i Östersund där jag kombinerar skidskytte på elitnivå med studier på Mittuniversitetet. Skriver om mitt liv som mest handlar om träning och personerna i min omgivning. Mitt liv, mina tankar - ENJOY !


RSS 2.0