Humör och träning

Jag har verkligen sjuka humörsvängningar just nu. Har det emellanåt. Borde kanske föra dagbok och se om det är vid samma tidpunkt varje månad. Eller om det inte beror på hormoner utan andra saker. Just nu tror jag det är många andra saker... Men man vet aldrig med hormoner alltså...


Efter dagens förmiddagspass var jag så sjukt sur!! Passet i sig gick egentligen helt okej. Känner av loppet i söndags, men inte på långa vägar så mycket som för ett år sedan. Alltså, det är kanske det sjukaste jag varit med om. Först spydde jag efter målgång, sen var jag så illamående resten av dagen att jag inte fick i mig någon middag. Sen kunde jag knappt gå på tre dagar. Mår mycket bättre nu, men som vanligt har jag träningsvärk i baksida lår, benhinnorna och sneda magmusklerna. Varje år, samma tre muskelgrupper. Slår aldrig fel efter Lidingö! 

Passet var i alla fall hurtighetskomb. Var helt borta första impulserna, hade ingen kontroll på varken ben, rullskidor eller stavar. Sen skärpte jag till mig och fick till några bra impulser, men även några fler dåliga. Ett av mina sämsta impuls-pass någonsin. Känns bra att jag ändå är snabb jämfört med andra. Skyttemässigt var det helt klart ett steg i rätt riktning. Känslan är samma som tidigare, men träffarna är fler. Och det är egentligen det som räknas ju. Idag hade jag sjukt oflyt med kant ut på Granåsen. För annars kändes det bra, förutom någon dålig serie när jag tappade fokus. Men höll ett bra tempo hela passet så det är jag väldigt nöjd med. 85% träff på 12 kombserier med ganska hög puls och en WC fellesstart som nedvärmning. Men alltså, så sjukt dålig jag varit på WC i år alltså. Sinnessjukt dålig. Borde jag egentligen vara bra på. Men men. Gjort bort mig värre i mina dagar än vad jag gjorde idag i alla fall. 

Var i alla fall sjukt sur efter passet. Helt sjukt sur!! Men var både trött och hungrig. Men jag är ingen bra människa i såna lägen. Märks nog väldigt tydligt. Det vände efter jag kommit hem och käkat två fröknäcke i alla fall. 

Tvärt om på eftermiddagen. Och det passet gick väldigt dåligt egentligen. Bara ett kort, lugnt klassiskt pass, träningsvärken var lika illa som tidigare och kroppen var trött och seg. Men när jag kom hem hade jag världens endorfinkick! Helt sjukt. Var superpositiv, full av energi och har fått mycket gjort sen dess!

Humörsvängningar var det ja. 

Less

Blev väldigt förvånad när jag på snap-kartan såg en bild av mig själv som verkligen beskrev mitt tillstånd i det ögonblicket. Jag hade bokat direktflyg hem också och ett ganska sent sådant, 20.55 närmare bestämt. Men vi blev ungefär 45 minuter försenade, sjukt drygt. Delar av  E6:an var dessutom avstängd så fick åka omväg hem. Stängde av mobilen klockan 00:17 inatt. Fruktansvärt trött. 


Meningen var att jag idag skulle lägga upp ett positivt inlägg om en insikt jag fick förra veckan. Men det verkar som det inte stämde över huvud taget så sparar det inlägget bland utkast ett tag till. 

Istället skriver jag ner de tankar som snurrade i huvudet när jag bredde ut fröknäckesmeten på plåten för några minuter sedan. 

Jag är så fruktansvärt less på att hela tiden göra allting för att uppnå mina mål i livet och inte komma ett enda steg närmare!

Ja, det är det enda jag har att säga. 

Nöjd!

Jag är så himla glad!! Endorfinkicken efter målgång har hållit i sig till precis nu, la mig i soffan och kände hur de sista endorfinerna lämnade mig. Men tyckte ändå det var rätt start på det här inlägget: JAG ÄR SÅ GLAD!


Och det är inte för att jag nådde mitt mål om medaljtid, nej, det blev inte ens rekordtid. Men det kändes bra, riktigt bra. Blev förvånad nästan varje gång jag kollade på klockan (vid varje km-skylt). 

Öppnade stabilt, enligt plan, höll ändå 5min/km, utan problem liksom! Ja, medaljtid och målet var ju 50min, mitt rekord från ifjol är 50.50. Kändes verkligen stabilt i kroppen, pulsen var ganska hög men såg det som ett positivt tecken! Precis som förra året fick jag håll efter första drickan. Körde med Camelbak i år igen så drack min egen sportdryck. Men tyckte inte att jag hämmades av hållet, utan kunde trycka på ganska bra ändå. Men tappade lite tid och vid 5km-passeringen i Abborrbacken hade jag 25:40, en minut efter ifjol. Det kändes dock helt okej, för planen var att öppna stabilt på strax över 25 på första halvan för att sedan ösa järnet andra halvan. Och det gick verkligen enligt plan. Förutom att det tog slut på vätska i Camelbaken, men då kunde jag ju slänga av mig den redan efter 5,5km, kände mig galet mycket lättare efter det, hehe. Men det gjorde ju att jag fick "stanna" och dricka (vatten) vid 7km. Tyckte kroppen svarade riktigt bra när jag ökade efter att ha passerat högsta punkten strax innan 6km. Men km-tiderna visade inte den positiva trend som jag trodde på. Klarade inte alls att hålla 5min/km trots att det kändes så pass bra att jag nästan var övertygad om att medaljtid fanns inom räckhåll, skulle då behöva hålla 4:52min/km sista 5, det kändes inte omöjligt med tanke på hur kroppen kändes, men klockan gick alldeles för fort. Hade även en svacka på en lång raksträcka efter ca 6,5km, men det var också enligt plan, fick ta det lugnt en kort period om jag behövde. Passerade 8km efter nästan precis 42 minuter och därifrån in i mål så krigade jag verkligen allt jag hade. Jag gav inte vika en meter för tröttheten och när den pockade på uppmärksamhet så svarade jag genom att springa ikapp den person som var närmast framför. Jag plågade verkligen mig själv till det yttersta hela vägen in i mål. Och kroppen var med på det! Den gav inte upp!

Och det var det som saknades ifjol. Då gav kroppen upp när jag ville öka. 

Och det är därför jag är så glad. För att den här känslan i kroppen har jag inte upplevt på hela sommaren och hösten. Känslan av att JAG styr över kroppen. Kroppen gör som JAG säger åt den. 

Varför blev det inte rekordtid då om känslan var bättre än rekordåret? Finns några faktorer som kan ha påverkat. Jag tror ändå att min löpträning ifjol slår min löpträning i år. Jag sprang fler riktigt långa pass och mer elghufs på hösten. Träningsdagboken sa något annat, men det blev mycket orientering i sommar, men det är ju ett tag sen. Tror även det var en del motvind på andra halvan idag. 

En klok person sa en gång till mig att det är roligare om man är nöjd. Och det stämmer så väl! Så därför är jag väldigt nöjd med dagen. 

Och hur viktigt är det egentligen med tider? Det viktigaste är väl ändå att må bra! Och det gör jag verkligen! Jag mår bra. Kroppen mår bra. 

Jag är även väldigt glad för mina näras skull. Framförallt otroligt imponerad över min moster som också sprang milen idag, på en tid som knappt ska vara möjlig att klara med det knä hon dras med. Även stolt över min "spreka" mor som också hon var nöjd efter målgång eftersom hon mådde bra och genomfört loppet på ett bra sätt. 

För även om jag på något knepigt vis älskar att ta ut mig så jag spyr efter målgång (ifjol) så älskar jag faktiskt ännu mer att må så bra att jag kan springa hem efteråt. Jag plågade mig själv till min gräns idag. Men jag återhämtade mig på två minuter. Kanske jag inte tog ut de sista 10%. Eller så är min återhämtning fenomenal.