My non-blood-related family

Igår kväll åt vi middag tillsammans med min äldsta bästa vän och hennes föräldrar. De är som min andra familj. Jag har känt dem hela mitt liv. (Denna mening låter konstig men vet inte hur jag ska säga det annars), vi träffades på spädbarnsmusik hösten 1992. Eftersom jag bara var ett halvår vet jag inte riktigt hur det kom sig att vi började umgås, men vi är väldigt lika, har samma intressen och värderingar. Så våra familjer blev vänner och när vi blev stora nog att inte bitas (läs: jag) så blev Ali och jag bästa vänner. Vi umgicks så mycket det gick trots att vi bodde på varsin sida av stan. Gjorde alla fritidsaktiviteter tillsammans. Delade livets alla sidor. Sen 2008 har vi aldrig bott i samma stad, men vi har fortfarande samma relation. Den tryggheten som jag känner med hela familjen K är ovärderlig. Och vi delar så otroligt många minnen. Helt galet egentligen vad vi har gjort saker tillsammans, med hela familjerna, själva, med våra pappor. 26 års vänskap. Trots att vi inte längre håller samma frekventa kontakt som förut, så är det som att tiden har stått stilla när vi ses. I alla fall mellan oss. För vi förändras såklart. Men det är så härligt hur tydligt vi kan lita på varandra. Jag har i 26 år kunnat säga allt till Ali, och oavsett om hon varit överens eller dömt ut mig (jag dömer också mitt 12 åriga jag kan jag säga) så har hon alltid stöttat mig. Och många gånger har hennes stöttning varit avgörande för mig. Hon var min klippa när stormen förstörde min självkänsla. Och hela hennes familj är så viktiga för mig. Det är personer jag litar på till 100%. Och som de flesta vet så är det väldigt stort för mig. 

Det var en underbar kväll (och också anledningen till att jag inte hann blogga igår). Tacksam för att jag har fantastiska människor omkring mig. 

Kvällis

Jag minns inte om det var så "förr i tiden" (när jag bodde hemma) men numera är kvällsfika i vår familj nästan heligt. Det är bästa tiden på dagen, när någon frågar resten av familjen om vi ska äta kvällsfika. Alla säger alltid ja. 

De två senaste kvällarna har vi gjort det extra lyxigt. Och då pratar jag inte om påsen det stod "MAX" på igår, nej, det var bara förrätt. 

Vi har nämligen gjort smoothie och vitlöksbröd. Brorsan har ett grymt recept på hemmagjorda vitlöksbröd som blir såå goda! Och jag är ju självutnämnd smoothie-expert, det går aldrig fel! (Eller kanske ibland, men extremt sällan). 

Riktigt lyxigt att ha tid att göra ordentlig kvällis (ta sig tid). Och att få sitta ner och prata med familjen är så viktigt. Yngsta brorsan har vuxit upp vilket gör att han ibland kan vara den som ger de bästa råden när jag är fundersam. Det är som att prata med en vuxen. Min lilla lillebror! 

Vi har ju stora åldersskillnader mellan mig och mina bröder (förra året var vi 15, 20, 25 år) vilket kan vara utmanande. Men båda mina bröder växte verkligen upp när de började gymnasiet och nu har vi naturliga, vuxna relationer. Det är härligt! Jag tror och hoppas att vi kommer behålla dessa fina relationer livet ut. 

#bestnine2018

(null)

Landslagsuppdrag. Finbesök i Trondheim (dubbelt finbesök men bara det ena fick plats här). Bästa påsken. Första 17 mai. Magisk sommar både på hemmaplan och i grannlandet. Roligaste veckan i Lillehammer med bästa kollegorna. Underbara läger, först med bästa vännerna och sen med bästa teamet. 

Det är verkligen svårt att sålla ner till bara nio bilder. Hade som sagt mer än ett finbesök i Trondheim i våras. Och lyttade till finaste lägenheten i somras. Och hade finaste julafton med finaste familjen. 

Bland de mindre fina, men likaväl minnesvärda bilderna, finns min blåa hand från fallet i höstas. Och flera suddiga bilder från ett bildfattigt men underbart Idre-läger med teamet. 

Annars så har jag mest tränat och ätit, enligt min kamerarulle. 

Vad har hänt som inte blivit förevigat på bild då? Jo, bland annat så har jag fått världens bästa tränare. Jag har jobbat extra som skidtränare för en grupp barn i åldern 7-14. Jag skriver min masteruppsats. Jag har blivit tryggare i mina relationer. Hittat en balans mellan träning och det vanliga livet. Provat på livet i ett kollektiv. Upprättat mitt första elavtal. Fått kontakt med en förläggare. 

Jag tror att 2018 är årets som hittills gått fortast i mitt liv för att jag aldrig haft så roligt hittills i mitt liv. Tiden går ju fort när man har roligt, eller hur? 2018 kommer inte gå till historien som mitt mest framgångsrika eller upplevelsefyllda år. Men det jag har gjort, har jag njutit av. De jag har umgåtts med, har fått mig glad. Jag kan verkligen säga att jag lever min dröm. Och det ska jag fortsätta med 2019. 

Jag är både nervös och förväntansfull inför vad nästa år kommer att bjuda på. Aldrig riktigt känt så tidigare. Åren har liksom kommit och gått. Men jag har en kittlande känsla inför 2019. Jag känner verkligen att mitt liv 2019 kommer bli galet bra!