>När jag tänker för mycket...

Världen ser inte likadan ut.
Ingenting blir nånsin som förut.

Ibland saknar jag dig mer, ibland saknar jag dig mindre.
Jag tror aldrig smärtan försvinner.

Jag kan verkligen inte fatta att jag sett dig för sista gången.

Och just nu vill jag bara skrika: FIDDE KOM TILLBAKA!!!

>Hej Valborg

Jag är lite smått otränad tror jag bestämt. För det första så är jag ju rätt seg på A1 i vanliga fall och när jag kämpat som tusan för att ta igen det jag tappade i början av Finnsjörundan så blev jag helt slut. Ryggarna försvann igen och jag bestämde mig för att hänga på Madde hem till Torsby igen. Blev 2 timmar och det är ändå rätt bra, men bara hälften av vad jag planerat idag.
Drar därför iväg på ett styrkepass nu snart.

Ikväll blir det grillning. Vädret är sämre nu än de två föregående dagarna, men det kan ändras fort!
Lite bilder från lördagen kommer här.



Kan också konstatera att det är inte den som gråter mest som sörjer mest. Tårarna är slut men jag är ändå ledsen. Det gör ont men det går. Tänker på dig hela tiden.

>Vad vill jag?

Jag frågar mig själv: vad gör jag? vad vill jag?

Jag irrar runt och följer första infall. Går på känsla och ärlighet. Är ärlig mot mig själv, mina känslor. Och förstås mot andra.
Brutalt ärlig.

Men när jag stannar upp så undrar jag vart är jag påväg? Har jag ett mål eller ens ett delmål?

Vad vill jag? Hur får jag det jag vill?

Jag bestämmer mig för en sak, men jag glömmer det lika fort igen.
Jag bestämmer en ny sak och det är inte lätt att hålla koll på vad man har bestämt.

Ett tag visste jag vad jag ville. Jag hade bestämt mig. Det fanns en person som jag ville vara med. En enda person i världen. Och jag skulle göra allt för att få han. Jag bestämde mig och jag gjorde det. Jag fick en hel natt.
Och ju längre tiden efter den natten gick, så visste jag. Jag ville uppleva ännu en natt, och flera nätter efter det.

En kraschlandning i verkligheten.
Ingenting blir som man har tänkt sig. Om man vill något för mycket så kommer det aldrig hända.

Och nu vet jag ingenting. Och jag irrar omkring. Det känns som jag är rätt, men jag hamnar fel. Så himla fel. Jag tror att jag irrar omkring i hopp om att hitta någon som ska leda mig rätt igen. Det är nog det jag vill.