#bestnine2017

Jag har sett flera inlägg på instagram med hashtaggen ovan. Det är alltså ett kollage på de 9 bästa bilderna från 2017. Så jag tänkte sammanfatta mitt 2017 med 9 bilder! Lite annorlunda men det är kul med annorlunda!

(null)

När jag kollade igenom min kamerarulle så slogs jag igen av vilket otroligt bra år 2017 har varit! Även om man kanske inte förevigar de dåliga stunderna så känner jag verkligen att 2017 har varit ett mestadels riktigt bra år!

Även om de första tävlingarna 2017 inte var så bra så hade jag en otroligt härlig period från slutet av januari fram till Vasaloppet. Kanske mitt livs bästa form (hittills). Efter det så dog både min form och min säsong på ett trist sätt. Men trippelsegern under SM-helgen i Östersund minns jag med värme. 

Jag ägnade många timmar åt att skriva C-uppsats. Så tog jag äntligen min kandidatexamen, och i samband med det flyttade jag från Östersund. Skulle haft en bild på mina fina vänner från avskedsmiddagen på Pinchos men den passade inte in i en fyrkant tyvärr. 

Jag bodde hemma i två månader och hade det helt underbart tillsammans med min älskade familj. Jag åkte på semester med dem för första gången på länge och det var en underbar resa med många skratt! (Ville gärna ha med bilden på mig och E från flygplatsen när jag håller på att skratta ihjäl mig men den fick inte plats.) 

O-ringen i Arvika var en fantastisk vecka! Orientering är ju så roligt alltså, tränat en del orientering i år, jättekul! Och en vecka hos min bästa vän är ju aldrig fel. 

Jag har varit på så himla bra läger, två på Mallorca med det härligaste teamet och många fina veckor på snö med bästa vännerna. 

Och det kanske bästa av allt: jag flyttade till min älskade by Trondheim. Det kan ha varit ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv. Här bor mitt hjärta. Här mår jag bra. Hit åker jag när jag behöver hitta hem. Hitta formen. Hitta mig själv. Här finns svaren på mina frågor. Här lever jag min dröm. 

Det var kortfattat om de bästa 9 bilderna från 2017. Vad har hänt utanför kamerarullen? 

Jo, jag hade en fin "semester" en helg i april där jag både besökte en av mina bästa vänner i samband med en konsert i Göteborg samt mina farföräldrar i deras nya lägenhet i Eskilstuna. 

Vi sålde lägenheten i Östersund. Ett stort beslut och en lång process, men oj så underbart såhär i efterhand! Verkligen alltså. 

Och så har jag startat säsongen 17/18 på ett väldigt stabilt sätt. Stabil åkning och stabilt skytte, men toppformen kommer nog 2018....

Bymarka på vintern

Årets sista pass blev ett av de finaste. Tog bilen upp till Skistua och tog direkt sikte på Elgsethytta. Det var otroligt fint och jag hade sjukt bra fäste! Där uppe var det ca -9 (när jag åkte förbi Granåsen stod termometern på -14) så Blå Extra funkade perfekt! Bara åkte och njöt av soluppgången. 

Blev mycket samma stigar som jag sprungit men faktiskt ännu finare där uppe på vintern. Hade inte den känslan runt Skjellbreia faktiskt, där tycker jag det nästan är finare på sommaren. Nästan. Och när jag tänker efter så säger det ganska mycket att jag tycker Bymarka är finare på vintern. Med tanke på att jag så bestämt påstår att det är den allra finaste löpningen jag upplevt. Men det är ju faktiskt så att jag älskar skidåkning mer än löpning. Så ja, Bymarka är ännu finare på vintern! Älskar Bymarka. 
(null)
(null)

På planen stod 2,5 timme men efter racet igår korrigerade jag min plan något och gjorde om dagens pass till ett njutar/överskottspass. Det vill säga, jag skulle åka så länge jag njöt av skidåkningen och/eller tills jag kände att jag inte hade överskott längre. Första timmen kändes det som jag kunde åka hur länge som helst! Sen började jag så smått känna av lite trötthet, främst i axlarna, som känner av fallet igår, liksom nedre delen av revbenen på min högra sida samt käken och höften. Det är ingen större fara, det var värre igår kväll, men det kommer gå över. Har gått lite i omgångar, för ett dygn sen kände jag ingenting, sen blev det värre på kvällen för att försvinna under natten och återkomma under passet. Nu känner jag det bara ibland, tex när jag tuggar eller klämmer på en öm punkt. Så det är lugnt. 

Blev i alla fall 1,45 idag. Hade lite lust att ta Gråkallen också men det verkade inte gå några skidspår dit. Så då nöjde jag mig. Finns ju sjukt mycket skidspår i Bymarka och hittar mellan fäbodarna men inte alls runt elljusspåren och Fjellsetermyrløypa och där. Tappar helt lokalsinnet där. Men ser fram emot många fler skidturer runt Bymarka och konstaterar att jag helt klart kan åka hemifrån. Det är fint över Rønningen och Grønnlia. 

Önskar alla ett gott nytt år! 2017 var för mig ett riktigt bra år och jag tror att 2018 kommer ta vid på ett fint sätt. 

Magplask

Race idag! Blev faktiskt på Nilsbyen, efter preliminär tävlingsplats Saupstad och reservarena Granåsen. Har faktiskt aldrig åkt skidor på Nilsbyen tidigare men blev verkligen positivt förvånad. Kanske de finaste banorna Trondheim har att erbjuda. I och för sig ganska smalt och jag åkte bara dagens 2km-slinga, så kan inte uttala mig om de längre banorna, men uppför in till skjutning, även om det gled ganska bra upp där idag (en lång nedförsbacke in mot sista backen in till skjutning). Vi körde masstart, 5x2km, LLSS. Egentligen hade jag tänkt att åka smart, ligga i rygg och så där, men efter att ha åkt banan på uppvärmningen ändrade jag taktik. Banan började med ett lättare parti, mycket nedför, in till en slakmota där man kunde gå länge på treans växel innan det brantade på och svängde av, ett parti trean igen innan sista branten upp till banans högsta punkt. Sen en lång brant nedförsbacke innan ett uppförsparti igen med både åkning på tvåan och trean. Sen ett lättare parti innan sista nedförsbacken innan sista backen in till skjutning. När jag åkte banan på uppvärmningen kändes den jobbig, mycket jobbigare än vad jag hade tänkt mig. Hade som sagt aldrig åkt skidor där förut, men såg banskissen igår och har sprungit en del där så trodde jag visste vad som väntade. Men icke, backarna var längre och brantare än vad jag mindes...
 
...kändes det som på uppvärmningen i alla fall. För på första varvet var jag helt plötsligt på banans högsta punkt och jag hade knappt känt att jag startat. Jag startade offensivt och fick åka i mitt tempo, fram till krönet på toppen av banan. Därifrån och in till skjutning fick jag ligga i rygg på M, det var skönt. Jag sköt en stabil nolla och var först ut på andra varvet. Samma procedur igen, jag drog första halvan av varvet och låg i rygg andra halvan av varvet. Drog ännu en nolla i ligg, lite snabbare den här gången. Blev omsvischad nedför av S som stod i spåret och fick ännu en gång ligga i rygg andra halvan av varvet och för tredje skjutningen i rad skjuta på bana 12. Passade mig utmärkt, det var där jag sköt in. Min uppmaning om att sopa mattorna nådde inte helt fram och den mattan som blivit bra efter första sopningen var nu isig igen. Jag drog en jävligt snabb serie men fick två bom. Var dock inte ensam om det och även om det blev lite omkastningar bakom mig så var vi återigen två tjejer i tät. Jag hade börjat känna mig lite segare på tredje varvet och fick verkligen kriga för att hålla farten på fjärde varvet. Använde nu spåret nedför och det gick sååå mycket fortare, helt sjukt. Vilket gjorde att jag kom in på första banan till sista stå. Den mattan var ännu mer isig och jag tog tid på mig att komma in i ställning och hitta stabiliteten. Men lyckades inte hålla fokus och fick åka två rundor till. Fick sällskap av M medan S smög upp bakifrån och sköt fullt. Det blev ett riktigt jobbigt spurtvarv där jag inte orkade gå med upp till toppen men där jag tog in väldigt mycket andra halvan av banan. Jag insåg där någonstans att det var sista backen så jag hoppade (så gott jag kunde) och sen försvann allt runtomkring mig i en adrenalindimma. Jag kände hur musklerna slog om sin energiförsörjning och såg bara M's rygg. Som kom närmare och närmare. Tyvärr hade hon också insett att det gick fortare i spåret så kunde inte ta in något nedför. Men tog in desto mer på platten. Hon kollade bak och såg att jag var nära. Jag gjorde en bättre sista kurva och in på upploppet tänkte jag bara "välj spår så jag kan gå åt något håll". Sen gick det väldigt fort. Jag satte staven mellan benen (för tredje gången under loppet men den här gången kunde jag inte parera). Jag föll handlöst och gjorde världens magplask. Först gjorde det sjukt ont i bröstkorgen, sen kunde jag inte andas. Jag kippade efter andan, rullade över på sidan. Fick fortfarande inte in någon luft. Så jag skrek. Jag skrek allt jag kunde. Luften kom sakta tillbaka, stötvis. Små, små andetag. Och jag fortsatte skrika. Jag vet inte om jag skrek av smärta eller något annat. Men jag skrek tills någon kom fram till mig. Jag hade öronploppar så jag hörde ingenting de sa. Jag försökte bara få luft. Jag vet inte om jag fortsatte skrika eller om jag var tyst. Jag fick av mig stavarna, geväret, skidorna, öronplopparna. Jag fick hjälp att resa mig upp. Jag kunde fortfarande inte andas normalt. La armarna om coach och bara grät. Försökte berätta vad som var fel. Försökte andas. Det gjorde så jävla ont. Först trodde jag att jag punkterat en lunga. Eller, först trodde jag att jag punkterat båda lungorna, men sen började jag ju andas och det gjorde mer ont på ena sidan. Efter några djupa andetag insåg jag att båda lungorna var intakta. Men var fortfarande helt säker på att jag brutit något revben. Coach frågade mig om det var en stickande smärta. Nej, det var det inte. Han konstaterade att jag mådde bra. Jag höll inte med, var fortfarande övertygad om att något var trasigt. Sjuka katastroftankar for i snabb takt genom huvudet. Inte hjälper det att jag ägnar dagarna åt att se en tv-serie som handlar om operationer. I vilket fall, jag kunde andas och jag kunde gå. Jag blev illamående och gick åt sidan så att magen fick vända sig ut och in. Ledarna kom tillbaka för att kolla läget med mig. "Mye styr med meg idag" sa jag med ett leende. Men så klarade jag mig själv efter det. Fick ont i revbenen igen när jag av någon anledning skulle skratta en stund senare. Men det gick över. Nu mår revbenen bra. De är inte ömma eller något. Har lite ont i huvudet också, men tror inte jag slog i huvudet ändå. Det är nog vätskebrist, får ofta ont i huvudet efter race. 
 
Inte fått resultatlistan än... Coach sa att jag skulle få en tid lite efter M på en tredjeplats medan jag tyckte de skulle skriva DNF. Fast jag gick över mållinjen, dock utan gevär, skidor och stavar, sisådär 5 minuter efteråt. Då hade tidtagaren redan stängt av klockan, meddelande han. Det spelar mindre roll på ett testrace. För min del spelar känslan och genomförandet roll. Känslan i åkningen var okej. Jag hade hoppats på mer och var lite besviken efteråt. Men har funderat och kommit fram till många bra saker. Framförallt att det är klart bättre än i måndags! Och det var väl egentligen målet. För det är fortfarande bara 12 dagar sedan jag blev frisk. Och senast jag var sjuk under säsong så vände det från en dag till en annan. Även besviken på ståskyttet, men inte förvånad. Det har varit ostabilt ett tag och idag visade det sig på racet. 0022 är inget jag är nöjd med, bra ligg förstås, stabilt och hyfsat snabbt. Coach ropade några skjuttider, men vet inte om det var rangetime eller stav-stav eller vad det var. 35 i första och 31 i andra. Lät som han tog tid till dit han stod, men inte helt säker. Glömde fråga. Mycket snabbare ståskytte i alla fall. Så totala skjuttiden kan jag vara nöjd med. Jag gillar ändå på något sätt att jag håller mitt skjuttempo även om jag inte känner mig helt säker i stående. För som igår, då sköt jag ett par jävligt snabba nollor med hur bra känsla som helst. Och sen när jag skulle vårda skotten så sköt jag tre bom! Så det sitter inte i skjuthastigheten! Jag har skjutit ganska mycket på slutet så nu ska jag använda norskarnas bästa recept på att hitta formen - overskudd. Jag har bestämt att jag inte ska skjuta ett enda skott förrän jag är i Osrblie. För ja, jag kommer åka dit. Jag åkte ner med coach och vi pratade om allt från form, träning, skjutning, revben. Och hans konklusion var: du ska åka! Jag känner att jag inte vill åka om jag inte är i form. Men formen är så sjukt oförutsägbar. Och jag är i ganska bra form. Jag är stark och åker bra tekniskt. Jag tror det är som coach säger, att det bara behövs lite overskudd. Han sa många kloka saker de 2 kilometrarna vi åkte efter tävlingen. Och efter att ha få fundera igenom allt under en jogg ensam så känner jag mig trygg. De två gångerna i år som jag kört ett träningsrace eller en mindre tävling en vecka innan en viktig tävling så har jag fått väldigt bra svar och känt mig i väldigt bra fas. Sen har inte tävlingarna gått som jag hoppats ändå. Så vem vet, ett magplask till genrep kanske är ett vinnande koncept?