En perfekt dag

Då och då bestämmer sig ödet för att göra en dag perfekt för en människa. Jag har haft min perfekta dag idag!
 
Coopertestet har jag redan berättat om, även diskbänken. Och ja, den är på plats nu! Det sprutar vatten och ikväll ska jag köra diskmaskinen! Jag ler av bara tanken. Att vara utan vatten, den självklarheten, är värre än man kan tro. Jag var utan vatten i badrummet i exakt två månader, utan vatten i både badrum och kök i en vecka och bara i köket i ytterligare två veckor. Det har varit en lång och smärtsam tid, men nu är den över! (Gick jag över gränsen där?)
 
I alla fall. Igår var jag och sköt med skyttetränare Jonas. Ett riktigt bra pass där jag fick mycket positiv feedback. Vilket var exakt vad som behövdes för att jag skulle hitta liggformen. Det är knepigt det där, hur mycket den mentala biten gör egentligen. I flera veckor har jag gått runt och trott att det varit något som är fel i liggande, därför jag skjutit dåligt. Igår fick jag höra att det var ingenting som var fel, och vips så kommer skjutformen i ligg! 
 
Så det var med stort självförtroende som jag tog mig an skytteövningarna idag, som var delmoment i en tävling. Olika övningar och om man klarade ett visst mål fick man 1 poäng. 10 enkelskott i både ligg och stå, 10 träff gav poäng. 2 poäng till mig där, skönt! 5 skott ligg och 5 skott stå på poängtavla, 48p i ligg och 32p i stå gav poäng, där gick det sämre och det blev 0. 10 enkelskott ligg på fallmål, 10 träff gav poäng. Poäng även där. 5 skott stå på liggprick, 3 träff gav poäng. Träffade två första, tyckte jag sköt ett bra tredjeskott men den var fortfarande svart, blinkade och helt plötsligt var den vit! Jaha, då hade jag fixat min poäng! Träffade även fjärde, men bommade sista. Rykten sa att jag var den enda som fick poäng där, men vet inget bestämt. 10 enkelskott stå på fallmål, 10 träff gav poäng. Och det var här som jag insåg att denna dag kan ingenting gå fel! För mitt femte skott, sköt jag när det inte var svart, det skulle alltså bli en bom. Så får jag ett klickskott! Helt jävla galet. Så jag får plocka ett reservskott och efter 6 träff till så får jag min femte poäng. 5 skott ligg + 5 skott stå, rytm på fallmål, 5 träff ger poäng. 10 raka träff, 7 poäng efter 9 grenar! Avgörande momentet var man-mot-man, 4x5 på fallmål, poäng och omstart efter varje serie, snabbast med flest träff vinner. Jag sköt 0201 men var för långsam för att plocka några fler poäng. Men poängen plockades av "rätt" personer och jag vann totalt med mina 7 poäng! Så jävla skönt!!
 
Ett jättehärligt klassiskt pass med fint sällskap avslutade denna träningsdag.
 
Om det händer något mer perfekt av de 4 timmar som är kvar av denna dag återstår att se. Ödet får bestämma! Puss o kram

Coopertest

Aj aj aj, träningsvärken i armarna och axlarna efter styrketesterna igår, det är bland det värsta jag varit med om! Antar att jag inte haft så ont sen senaste gången jag körde styrketester... Att man alltid glömmer bort! Nästa gång ska jag nog testa på G3-övningarna några gånger innan, så kroppen är lite mer van. Annars riskerar jag denna smärta om igen.
 
Jag har haft en knut i vaden när jag har sprungit senaste veckorna, så jag var lite orolig att det skulle göra ont på cooper-testet. Men det var inte i vaden jag fick ont... 
 
I uppvärmningen la jag in 2x400m intervall, eftersom ett cooper-test tydligen inte är tillräckligt med träning när man blivit senior. 
 
Ett cooper-test är alltid samma sak: 3000m smärta i benen. Det tar ungefär 200m innan mjölksyran slår till och sen är den konstant resten av loppet. Jag hade en ganska bra taktik idag, räkna halva 100ringar. Alltså: 2, 4, 6, 8, ... 28, 30. Det funkade jättebra! Då hade jag hela tiden något i huvudet och jag höll koll på exakt hur långt jag hade sprungit. Superbra!! Kollade på klockan efter 1000m, 1500m, 2000m och med 200m till mål. Fick positiva tider! Första km på 4,09. 2km: 8,55. Och måltid 13,36. Mitt rekord är 13,27 från hösten 2011. Brukar springa bättre på hösten, så jag är supernöjd!! 
 
Ont fick jag ja... I axeln! Av alla ställen... Men det är samma axel som jag får ont i då och då. Och träningsvärken gör det ju inte bättre. Det gick över tills vi skulle köra 70-20 i alla fall, men började göra ont efter 5 intervaller. Så jag körde en sjätte och la av sedan. Gick och joggade lite, kändes bra igen. Hängde med på 10st 15-15-intervaller. Sen var passet klart! Lyckades få lite känningar i benhinnorna också, men inget i vaden! Äsch, smärta är svaghet som lämnar kroppen.
 
För mig blev det precis över 30 minuter A3-tid, vilket var målet. Ett riktigt bra pass!! 
 
Idag ska min diskbänk bytas! Och jag hoppas på rinnande vatten också! Men det kommer inte bli kaklat idag, så inte riktigt klart. Men tänk er känslan att få köra diskmaskinen efter två veckors disk i duschen (plus en diskning i tvättstugan för ett tag sen)!! LÄNGTAR!!!
 
Och inte kan det vara lagligt för arbetarna att ta 2 timmars lunch den dag som mitt kök ska installeras???

Andra hälft

När jag gick på gymnasiet hade jag både en och två personer som jag delade hela mitt liv med. Allting, från träning och skola till vänner, familj och killar. Allt! Dessa personer visste allt om mig och ibland fick jag för mig att de kände mig bättre än vad jag själv gjorde. Jag behövde aldrig vänta mer än ett dygn att delge dem om något hade hänt. 
 
Jag anser fortfarande att de två tillhör kategorin "mina närmsta vänner" även om det numera kan ta ett halvår att delge en nyhet. Eftersom de inte tillhör min vardag, de bor inte här i Östersund, vilket gör det svårare att dela allt med varann. 
 
Att ha någon att dela hela mitt liv med, att från träning och skola till vänner, familj och killar, är det verkligen viktigt?
 
Denna person finns inte i mitt liv just nu. Jag har ingen som jag delar precis allt med här i Östersund. Jag känner inte mina klasskompisar särskilt bra, men skolan är ju en pytteliten del av mitt liv... Jag har många träningskompisar som jag även kan prata om nästan allt med. Men ingen känner mig så väl som mina två andra hälfter (tredjedelar) på gymnasiet. 
 
Åter till frågan, behöver man någon sån person i sitt liv?
 
Personligen tror jag faktiskt inte att jag behöver det. Jag trivs bra med mina vänner här! Det är ingen som känner mig till 100%, men jag kan faktiskt behålla de där sista procenten för mig själv. Vissa saker behöver jag verkligen prata om, och då vet jag att jag har vänner som lyssnar. Men allting som rör sig i min skalle, det behöver jag verkligen inte dela med mig av. Men det gjorde vi i Torsby. Varenda idiotisk tanke, jag visste att jag kunde berätta allt och mina andra hälfter skulle förstå mig. 
 
Det är klart att jag kan sakna den gemenskapen vi hade! Men vi ville olika saker med våra liv efter gymnasiet, så våra vägar skildes. Och det är helt okej! Livet är sådant. Nu är det en ny fas i livet där jag uppenbarligen inte har någon andra hälft. Jag är lycklig ändå!!
 
Sen är det ju den där saken som jag ändå vill prata med någon om. Men jag vet att ingen vill lyssna. Så därför är jag tyst. Jag behåller tankarna för mig själv, tänker om och om igen tills jag blir tokig. Ja, snart blir jag tokig av att hålla det inom mig.