Öppenhet

Efter Skavlan igår kväll så bestämde jag mig slutgiltigt. Jag ska blogga om det här. Jag MÅSTE blogga om det här. Jag kände under valet att det var en av de allra viktigaste frågorna för mig. Och det här tankarna har vuxit i mig sen dess. Nu har de vuxit sig så stora att jag behöver få ur mig dem. 

Gällande nästan allting så är jag väldigt öppen av mig. Jag vet inte om det är genetiskt eller min uppfostran, men jag har alltid upplevt att allt är möjligt för mig. Vilket leder till att jag känner att allt är möjligt för alla. Jag vill att alla ska få alla möjligheter man önskar. 

Det SKRÄMMER mig att det finns människor som inte håller med om det. Det gör mig arg och frustrerad att det finns människor som faktiskt tycker att vissa är bättre än andra. Vissa är värda mer än andra. Vissa har större rättigheter än andra. 

Min hjärtefråga handlar om HBTQ-personer. Jag har alltid haft en väldigt öppen inställning till HBTQ. Jag har vuxit upp i en tid när den frågan har väckts. Jag missade den tiden när det var klassat som en sjukdom. Jag har fått följa kampen, visserligen på avstånd och jag har heller inga planer på att göra något aktivt. 

För att, för mig är allt som de kämpar för, så otroligt självklart. För mig är det en självklarhet att HBTQ-personer ska ha samma rättigheter som alla andra. Jag har så otroligt svårt att förstå människor som inte tycker det! 

Alla ska få vara precis vem man vill.
Alla ska få älska precis vem man vill. 

För mig är det så självklart. Allt är så självklart för mig. Föds man som kvinna men känner sig som man ska man självklart få leva som en man. Föds man som pojke men vill vara flicka, ska man sjävklart få vara det. Man ska få älska tjejer eller killar. Man ska få gifta sig med män eller kvinnor. Vem man vill. Oavsett om man blir kallad han eller hon eller hen. Samkönade par ska bli behandlade på samma sätt som olikkönade. Oavsett om det gäller en middagsdejt eller adoption. 

Det finaste jag vet, är när en person får vara sig själv. Att alla accepterar den man är. Det är hemskt att det, år 2018, fortfarande finns människor som inte håller med mig. 

Tänk dig in i den här situationen: du får ett barn som erkänner att den är homo eller trans, hur skulle du reagera? 

Jag tror helt seriöst att jag skulle gråta av glädje för att mitt barn vågar ta mod till sig att vara sig själv. Jag skulle älska honom eller henne lika mycket oavsett. För så upplever jag med de personer i min närhet som kommit ut. Jag är så stolt över dem jag känner som är sig själva. Jag är så lycklig för deras skull. För även om det finns personer som är oaccepterande och respektlösa, så ver jag att majoriteten är som mig. Accepterande, respekterande och öppna. Den miljön lever jag i. Och det är jag så glad för! 

Snapkartan

Insåg en sak i förrgår efter middagen hos mormor och morfar. Har tänkt på det förut men det blev så tydligt då. På snapkartan lär det se ut som att jag alltid är hemma. Hemma i lägenheten i Trondheim, hemma hos mina föräldrar i Färnäs. Eller hemma på den tävling eller det läger jag för tillfället befinner mig på. Man ser mig aldrig hemma hos någon kompis (förutom när jag bor hos Ingela i Östersund) eller på någon aktivitet på något ställe. 

Vet ni varför? Det är inte för att jag aldrig gör såna saker. 

Det är för att jag aldrig öppnar Snapchat när jag gör såna saker. Jag insåg att jag är en sån som vill vara närvarande i det jag gör. Det gäller även när jag kollar sociala medier. Då vill jag vara närvarande i det. Inte snabbt bläddra igenom Facebookflödet utan att läsa vad det står. Eller öppna snaps när jag egentligen inte har tid eller fokus. Därför gör jag det när jag är hemma. Jag lägger bort mobilen när jag gör andra saker. Är närvarande i det jag gör. 

Enda gången jag öppnar snapchat utanför hemmet är när jag ska ta snaps. Eller inte behöver vara närvarande i något annat och därmed kan vara närvarande med telefonen. Även ibland när jag känner att jag vill öppna en snap på en gång. Oftast vill jag inte det. Oftast vill jag öppna snaps när jag är fokuserad på just den snapen. Är det något viktigt får man skicka sms eller messenger, så ser jag vad det står. 

I helgen kommer jag inte synas på Birkenbeinerstadion på snap-kartan. Jag mår inte bättre än igår, inte sämre heller. Känner mig inte redo att träna idag. Därmed inte heller redo att tävla på söndag. Min skidskyttesäsong är över. I have made piece with that. Det känns inte bra någonstans. Men det känns okej. Känns dock inte okej att missa NM-festen....

Hatten av

Stängde precis ner tiderna från dagens stafett. Alltså, det är helt sjukt vilken stafett grabbarna gjorde idag! Helt sjukt bra! Kände verkligen att jag nu behövde skriva något. De senaste åren har jag av någon anledning verkligen aktat mig för att uttala mig om andras prestationer. Jag vet inte varför egentligen, det var ett stående inslag i min blogg de första åren jag bloggade regelbundet. Men jag tror att det var efter en incident back in 2011 som jag mindre och mindre kommenterat andras prestationer. Från början tror jag inte det var medvetet att jag drog ner på det, men numera har jag gjort det till en vana, att varken hylla eller såga andras prestationer. Det är väl egentligen väldigt sällan som jag sågat någons prestation, jag var mer för att hylla andra när det begav sig. Eller att tippa utgång av tävlingar. Men har slutat med allt sånt. Det är undantagsfall som hyllningar till andra tar plats i min blogg. Det är väl kanske så enkelt som att jag inte anser att det här är rätt forum för det. Min blogg är inte rätt ställe att hylla andra. Det är ändå min blogg. Mitt verktyg. Min kanal. Jag delar den inte med någon. Jag har besökare, gillare och (dock väldigt sällan) kommenterare. Men min blogg är ändå rätt egocentrisk. Och eftersom den är min blogg så får den vara det. Jag är lite egocentrisk. Men jag är också väldigt omtänksam. Det kanske dock inte alltid syns i min egocentriska blogg. 

Men idag tänkte jag hylla de svenska skidskyttarna på OS. Jag vill hylla stafettlaget. För att lyckas i en stafett så krävs det fyra bra prestationer. På två dagar har de svenska skidskyttarna levererat åtta bra prestationer. Och det har belönats med dubbla medaljer till dam- och herrstafettlaget. Det är så otroligt coolt, roligt och välförtjänt. Jag är stolt över att få kalla många av medaljörerna mina vänner och jag är så lycklig för deras skull! Att lyckas som ett lag betyder att varje enskild individ har gjort sitt bästa och åstadkommit något som hjälper laget till framgång. Det finns ingen stjärna i världen som kan ta en mästerskapsmedalj i stafett utan tre andra som gör en bra prestation. Det är jag mest imponerad över. Att alla de åtta uttagna stafettåkarna gjorde varsin bra prestation. På OS. I kamp om medaljer. I svåra förhållanden. Hatten av, ass!