Mer elände?
Eller blir utmaningarna värre ju äldre man blir?
373 dagar efter den värsta dagen som lärare kom den näst värsta. Ännu en dag när jag var tvungen att dölja mina känslor, stå stark för de som behövde mig. Det krävde all energi jag hade. Jag blev tvungen att agera utifrån att jag behövde spara
energi. Jag hade inte överskott att reagera. Om jag hade reagerat så hade det tömt mig totalt.
Jag vet inte riktigt när jag ska ha tid att reagera. Jag har ett jobb att sköta och det kräver all energi jag har just nu. Jag ser liksom inte riktigt slutet för tillfället. Jag ser bara mer jobb.
Jag älskar mitt jobb, jag vill inte byta. Men ibland är det för långt mellan de lediga dagarna. Och just nu behöver jag en ledig dag. Jag behöver samla överskottsenergi igen. För att fortsätta stå stark för de som behöver mig.
Har det blivit mer elände de senaste åren? Har det blivit tyngre efter pandemin? Är det mer hopplöst på grund av kriget i Ukraina? Är det anledningar till att vi upplever mer elände?
Eller är det mindre elände när man är yngre? När man känner sig odödlig och allt är möjligt. Kommer verkligheten ikapp och man ser fler hinder?
Vad är det som gör att vi upplever fruktansvärd smärta gång på gång?
Är det bara så det är att leva? Är det livet?
Eller är det bara en period i livet som går över?
Det kan inte komma värre perioder. Eller jo, det kan ju det. Men man klarar ju allt (nästan). Förr eller senare.
Som jag skrev för ett år sedan:
Jag mår bra.
Mina närmaste mår bra.
Men…