Karma

Jag tror på karma. Eller, jag vill tro på karma. Men ibland är det svårt. Jag vill tro att bra saker händer bra människor. Men det är ju inte alltid så. 

Personligen så inser jag då och då att om karma existerar så använder jag antagligen slut på min karma på att överleva klantigheter. Därför händer sällan bra saker mig. Vill ju tro att jag är en bra människa... 

Finns väldigt många klantigheter som jag råkat helskinnad ur, har bland annat numera upprepade gånger glömt nyckeln i dörren en natt. Händer sisådär vart femte år då, men kan ju gå illa det. Har även glömt nyckeln i takboxen en hel dag. Att både bilen och allt i den är kvar, det tackar jag min lyckliga stjärna för (eller karma?) 

Jag vet inte om jag är ovanligt klantig eller om detta är saker som händer alla människor? Är ju faktiskt inte så att det händer varje dag, det är faktiskt extremt sällan det händer, men det händer. Och jag blir så lättad varje gång det går bra. Jag tänker ofta katastroftankar och det gör lättnaden ännu större. 

Nej, man kanske skulle ta och bli lite mindre klantig så man kan få lite bra karma på andra sätt istället?

The One

Jag har alltid trott på kärleken. Jag har alltid varit övertygad om att The One finns. Att det finns en speciell person för alla. Jag kommer nog aldrig sluta tro på det. 

Men tänk om det finns fler? Tänk om det inte bara finns en perfekt person för alla? Om man ser på hur många människor det faktiskt finns i världen, så är det ganska troligt att det skulle kunna finnas flera perfekta personer för just mig. Jag kommer troligtvis inte träffa alla, för världen är stor. 

Men den tanken förtar känslan lite för mig. Jag vill inte tänka så stort. Jag vill tro, att när jag träffar The One så är han just det, den enda. Den enda perfekta personen för mig. 

Men jag tror att jag är ganska ensam om att fortsatt tro på detta. Jag tror att många inte tror på soul mates och att många känner just som jag beskrev ovan, att med så många människor i världen, så måste det finnas mer än en The One

Det gäller bara att träffa den personen. Att vara på rätt plats vid rätt tid. 

Visst är kärlek väldigt slumpartat? Det slår mig mer och mer. När man ser vänner och bekanta som träffar pojk- och flickvänner. Ibland känns det lite slumpartat. Det är häftigt det också. Att man helt plötsligt träffar The One. Någon som känns perfekt för en. Den känslan är mindblowing. 

And... who is The One for me? 

(Hmm, blev lite svårt att hålla detta på svenska alltså...)

Öppenhet

Efter Skavlan igår kväll så bestämde jag mig slutgiltigt. Jag ska blogga om det här. Jag MÅSTE blogga om det här. Jag kände under valet att det var en av de allra viktigaste frågorna för mig. Och det här tankarna har vuxit i mig sen dess. Nu har de vuxit sig så stora att jag behöver få ur mig dem. 

Gällande nästan allting så är jag väldigt öppen av mig. Jag vet inte om det är genetiskt eller min uppfostran, men jag har alltid upplevt att allt är möjligt för mig. Vilket leder till att jag känner att allt är möjligt för alla. Jag vill att alla ska få alla möjligheter man önskar. 

Det SKRÄMMER mig att det finns människor som inte håller med om det. Det gör mig arg och frustrerad att det finns människor som faktiskt tycker att vissa är bättre än andra. Vissa är värda mer än andra. Vissa har större rättigheter än andra. 

Min hjärtefråga handlar om HBTQ-personer. Jag har alltid haft en väldigt öppen inställning till HBTQ. Jag har vuxit upp i en tid när den frågan har väckts. Jag missade den tiden när det var klassat som en sjukdom. Jag har fått följa kampen, visserligen på avstånd och jag har heller inga planer på att göra något aktivt. 

För att, för mig är allt som de kämpar för, så otroligt självklart. För mig är det en självklarhet att HBTQ-personer ska ha samma rättigheter som alla andra. Jag har så otroligt svårt att förstå människor som inte tycker det! 

Alla ska få vara precis vem man vill.
Alla ska få älska precis vem man vill. 

För mig är det så självklart. Allt är så självklart för mig. Föds man som kvinna men känner sig som man ska man självklart få leva som en man. Föds man som pojke men vill vara flicka, ska man sjävklart få vara det. Man ska få älska tjejer eller killar. Man ska få gifta sig med män eller kvinnor. Vem man vill. Oavsett om man blir kallad han eller hon eller hen. Samkönade par ska bli behandlade på samma sätt som olikkönade. Oavsett om det gäller en middagsdejt eller adoption. 

Det finaste jag vet, är när en person får vara sig själv. Att alla accepterar den man är. Det är hemskt att det, år 2018, fortfarande finns människor som inte håller med mig. 

Tänk dig in i den här situationen: du får ett barn som erkänner att den är homo eller trans, hur skulle du reagera? 

Jag tror helt seriöst att jag skulle gråta av glädje för att mitt barn vågar ta mod till sig att vara sig själv. Jag skulle älska honom eller henne lika mycket oavsett. För så upplever jag med de personer i min närhet som kommit ut. Jag är så stolt över dem jag känner som är sig själva. Jag är så lycklig för deras skull. För även om det finns personer som är oaccepterande och respektlösa, så ver jag att majoriteten är som mig. Accepterande, respekterande och öppna. Den miljön lever jag i. Och det är jag så glad för!