Socialt

Det här är ett ämne som jag är säker på att många känner igen sig i. Jag har funderat på det ett tag, mina känslor kring detta har liksom vuxit fram. Så kulminerade det för ett tag sen och nu bara måste jag skriva om det.
 
Telefoner vid middagsbordet har så länge jag kan minnas varit ett återkommande ämne i min familj. Jag kan tänka mig att det är samma sak hos andra familjer. Jag har liksom aldrig riktigt reflekterat över det, inte på riktigt, förrän nu. 
 
Jag har absolut inga problem att lägga ifrån mig telefonen i flera timmar. Kanske med undantag om jag väntar på ett meddelande eller samtal. Så för mig har det aldrig varit en big deal.
 
Men andra människor verkar ha enormt stora problem med detta. 
 
Och tillslut kände jag bara: är det viktigare att vara social med någon i telefonen än att vara social med dem man umgås med?
 
För jag vet inte annars hur jag ska tolka att någon skriver med någon annan än den som befinner sig i samma rum. 
 
Jag tänker att: vill man umgås med den personen borde man ju göra det, istället för att umgås över telefon istället för att vara social med dem i samma rum/vid samma bord? 
 
Nej, jag känner att om man umgås med någon IRL så lägger man bort telefonen. Punkt slut. 

Karma

Jag tror på karma. Eller, jag vill tro på karma. Men ibland är det svårt. Jag vill tro att bra saker händer bra människor. Men det är ju inte alltid så. 

Personligen så inser jag då och då att om karma existerar så använder jag antagligen slut på min karma på att överleva klantigheter. Därför händer sällan bra saker mig. Vill ju tro att jag är en bra människa... 

Finns väldigt många klantigheter som jag råkat helskinnad ur, har bland annat numera upprepade gånger glömt nyckeln i dörren en natt. Händer sisådär vart femte år då, men kan ju gå illa det. Har även glömt nyckeln i takboxen en hel dag. Att både bilen och allt i den är kvar, det tackar jag min lyckliga stjärna för (eller karma?) 

Jag vet inte om jag är ovanligt klantig eller om detta är saker som händer alla människor? Är ju faktiskt inte så att det händer varje dag, det är faktiskt extremt sällan det händer, men det händer. Och jag blir så lättad varje gång det går bra. Jag tänker ofta katastroftankar och det gör lättnaden ännu större. 

Nej, man kanske skulle ta och bli lite mindre klantig så man kan få lite bra karma på andra sätt istället?

The One

Jag har alltid trott på kärleken. Jag har alltid varit övertygad om att The One finns. Att det finns en speciell person för alla. Jag kommer nog aldrig sluta tro på det. 

Men tänk om det finns fler? Tänk om det inte bara finns en perfekt person för alla? Om man ser på hur många människor det faktiskt finns i världen, så är det ganska troligt att det skulle kunna finnas flera perfekta personer för just mig. Jag kommer troligtvis inte träffa alla, för världen är stor. 

Men den tanken förtar känslan lite för mig. Jag vill inte tänka så stort. Jag vill tro, att när jag träffar The One så är han just det, den enda. Den enda perfekta personen för mig. 

Men jag tror att jag är ganska ensam om att fortsatt tro på detta. Jag tror att många inte tror på soul mates och att många känner just som jag beskrev ovan, att med så många människor i världen, så måste det finnas mer än en The One

Det gäller bara att träffa den personen. Att vara på rätt plats vid rätt tid. 

Visst är kärlek väldigt slumpartat? Det slår mig mer och mer. När man ser vänner och bekanta som träffar pojk- och flickvänner. Ibland känns det lite slumpartat. Det är häftigt det också. Att man helt plötsligt träffar The One. Någon som känns perfekt för en. Den känslan är mindblowing. 

And... who is The One for me? 

(Hmm, blev lite svårt att hålla detta på svenska alltså...)