Kvällstankar

Jag vet inte vad som stämmer mest just nu:
 
1. Jag hatar mitt liv
 
2. Jag är så jävla hög på endorfiner
 
Känns som en blandning.
 
Först så kan jag ju konstatera att jag hann med allting idag ändå, men inte med någon större kvalitet på det jag gjorde.
 
Rapporten är typ färdigskriven, bara att renskriva/skriva om/sista småfixet kvar.
 
Eftermiddagspasset blev...förjävla dåligt. Jag måste skriva in uppvärmningsexaminationen i träningsdagboken, för det blev den enda vettiga träningen efter lunch. Jag hatar mig själv för att jag redan första dagen sabbade den träning som jag planerat skulle bli riktigt bra igen. Jag har haft en alldeles för lång dålig period. Jag har tränat alldeles för lite i alldeles för många veckor. Idag skulle jag börja träna ordentligt igen, men det sket sig rejält. Hatar mig själv för det. 
 
Men det är bara att börja om på nytt imorgon. Imorgon ska jag börja träna riktigt bra igen!
 
Och det är race som står först på schemat. Jag är så inihelvetet taggad så det går inte att förstå! Det har jag varit länge och det blev ju inte sämre av den extrema endorfin-kicken jag fick av min kvällsjogg. Imorgon ska jag kötta. Imorgon ska jag skjuta bra. Imorgon ska jag vara halvt död på mållinjen. Imorgon ska jag åka fort som satan. Jag ska kriga. Jag ska kämpa. Jag ska kötta. Jag ska köra hårt som fan. Jag ska göra det jag älskar mest och jag ska njuta av det (efter målgång).
 
Längtar så galet mycket!!!

Stressa ner

Jag blir alltid väldigt lugn av att skriva. Jag kan skriva av mig känslostormar och tänker alltid mycket mer klart när jag har skrivit. Nu, mer än nånsin, behöver jag skriva. 

Den här dagen har varit jobbig. För det första så blev flyget försenat igår och kom hem till lägenheten halv tolv. Som jag skrev igår, träning direkt på morgonen, pang på! Alltså inte många timmars sömn. Jag är en sån som känner av trötthet en dag för sent så tyvärr så kommer nog min trötthet på racet imorgon. Fan. 

2 timmar skate och skytte var träningen på förmiddagen, det gick bra i alla fall. Ont i benen sen igår förstås men bra skytte! Förutom sista två liggserierna, då vet jag inte vad som hände. 

Sen började helvetet. Att försöka hinna med allting men inte göra för mycket. Jag vill mer än någonting annat i världen inte slösa energi på annat än träningen. 

På eftermiddagen var det skola. Uppvärmning examination. 3x15 minuters uppvärmning. Frågan är om jag ska skriva det i träningsdagboken. Behöver tid där. Och isåfall kan jag träna mindre ikväll. 

Att hinna med det andra passet tynger mig. Vill hemskt gärna vara med på kostföreläsning men den är försenad så tiden går. Jag blir mer och mer stressad. 

Helst skulle jag vilja åka hem, äta middag, sova en timme och sen ut och träna. Men mer på dagens planering är att skriva färdig rapporten. Jag har ingen aning om hur jag ska få ihop det. Dagen är för kort. 

Skolan tynger mig lite för mycket. Längtar till lägret då det bara ska vara träning-mat-sömn. Plugg om jag har tid över. Längtar så jag går sönder. 

Rekordtid

Som väntat så sprang jag på rekordtid idag, men det satt långt inne! 
 
Jag var rätt trygg med mig själv och öppnade därför väldigt avslappnat. Efter ca 3km kollade jag på klockan och hade 172 i puls. Då började jag fundera på vad jag höll på med egentligen... A2-puls??? Men sen tänkte jag att de tre gånger tidigare jag har sprungit den här milen så har jag blivit väldigt trött andra halvan av loppet, så tänkte att det kanske var bra att inte springa så fort i början!
 
Och så rätt jag hade!! De fem första kilometerna till Abborrbacken är ganska lätta och där hade jag varit lugn. Inte särskilt bra tid heller. Funderade på om jag verkligen kunde slå mitt rekord. Funderade på om jag verkligen är tillbaka från min dåliga period... Kändes bra uppför första branten och andra delen av backen, som är lite mindre brant, där står alltid pappa m.fl och hejar plus att de spelar så bra musik, så man blir väldigt taggad!! Där vände mitt lopp! Förutom lite illamående så gjorde jag en riktigt bra andra halva. Efter 8km ligger Karins backe, som jag alltid hatar och tycker är det värsta jag gjort, men idag var jag pigg där! Och sprang om massa människor! 1km-skylten kom inte långt därefter och då är det bara att spurta, det är så skönt för det är nästan bara nedför därifrån! Där insåg jag också att jag faktiskt skulle slå rekord! Och när jag passerade mållinjen så stod klockan på 53 minuter! Målet var att gå under 55 så det klarade jag ju lätt! Jag sprang ifrån förra årets tid med 2,23 på andra halvan!! Låg 5 sekunder efter där. Så egentligen gjorde jag ju inget dåligt lopp första halvan heller, men det var väldigt lugnt, kontrollerat, avslappnat.
 
Känns otroligt skönt att jag får ett sånt här besked efter min tunga period! Rekord med mer än 2 minuter! Sjukt nöjd! Nu kan jag säga att jag är tillbaka på riktigt. Skulle vara jätteskönt om jag fick visa det när vi ska köra kombrace på tisdag. Det är lite tajt inpå denna tävling, men å andra sidan kör vi ju två-tre dagar i rad på vintern, så det är bra att vänja kroppen vid det!
 
Nu väntar vi på den traditionsenliga pizzan innan jag åker med familjen till Arlanda där jag kommer få vänta några timmar på mitt flyg som går 20.50. Blir en sen kväll och imorgon bitti är det träning som gäller. Pang på bara!