ANNA

Ett år sedan jag tog bloggpaus på obestämd framtid. 

Nu skriver jag bara när jag behöver och vill. 

För ett år sedan fanns det inga ord. Idag pratade de om öppenhet. Jag tror ändå inte att jag kan skriva det svart på vitt. 

Idag är det ett år sen jag fick uppleva den värsta dagen jag hoppas och tror att jag kommer få uppleva som lärare. Jag tror inte att jag kan få en värre dag som lärare. Knappt som person. 

Jag vill inte uppleva att magen vänder sig ut och in av smärta när jag är på min arbetsplats. Jag vill inte behöva vara stark när jag går sönder inombords. Men det behövde jag som lärare för mina elever den dagen. 

För ett år sedan hade M och jag varit tillsammans i tre månader och stod framför samma djupa avgrund av sorg och smärta. Det gjorde vår relation starkare. Det hade kunnat splittra oss. Men det gjorde oss eviga. 

Jag vet inte hur jag hade klarat att stå stark om det inte varit för honom. Att veta att han förstod och gjorde allt för att minska min smärta var ovärderligt. Jag försökte göra samma för honom. Jag hoppas han kände samma styrka som jag fick av att vi gick igenom det tillsammans. Han blev min livboj. Han kommer alltid vara min livboj. Han har från dag ett gjort allt för att jag ska ha det bra. Det är det jag älskar mest med honom. 

Jag trodde inte att jag hade kvar några tårar till dagen idag. Men jag hade enormt med tårar som jag inte kunde hålla inne. 

Jag sa ju att mitt nyårslöfte 2023 var att gråta mindre. Det blev alldeles för mycket tårar 2022. Jag har inte hållit mitt löfte. 

Men det är okej. Det är okej att låta känslorna ta över. Det är bearbetning. Befriande. Det hjälper. 

Första året är värst. Jag hoppas det blir lättare. För alla.