Lägerlivet

Det är lite tråkigt men otroligt skönt att vara på läger själv. Skönt att kunna sprida ut sig i hela stugan utan ångest. Det är såklart mycket trevligare att ha någon eller några med sig, speciellt om man hänger med folk med samma rutiner och så. Det här blir ju typ som att vara hemma, bor ju ensam där också. Fast med andra träningsmöjligheter. Jag gillar det. Föredrar att träna med andra men är rätt självgående och får gjort det jag ska oavsett. När jag gör min plan utan hänsyn till något blir den ju optimaliserad för mig. Men det är som sagt roligare att träna med andra. 

Fick lite panik idag när jag insåg hur kort tid jag ska vara här. Känns redan som jag är på väg härifrån. Fast jag bara kört två pass. Men det blev ju en väldigt kort vistelse. Men bra att få dessa dagar på snö oavsett. Fyra skatepass på snö blir det den här gången. 

I morse körde jag spänst. Trappan jag körde i var på gränsen för kort men det blev väldigt bra insats i hoppen då. Kändes som jag stabiliserade bättre än nånsin. Kände mig explosiv. Riktigt kul pass! Älskar verkligen trappspänst! 

Det har snöat lite i natt. Mysigt med inramningen det ger. 

Var otroligt kallt i morse också. Absolut inte van minusgrader!!

Började förresten dagen med precision. Ingen bra dag på vallen. Har stannat på 495, tredje raka 30+30 på 495 idag. Så detta blev inte årets sista 30+30, som jag kände när jag frös och inte hade räknat, hade ändå hoppet uppe, men hade en skev träffbild på mellanpricken i stå, bra samling men allt lågt vänster. Så blev dåligt med poäng på de 10 skotten. Det var också då solen började skina skarpt in i mitt öga. Behövs ögonlapp här när man skjuter på morgonen och solen är framme. Nej, lär över 500 en sista gång innan jag avslutar precisionsskyttet för det här träningsåret. 
(null)

Lurad

Det nästan pirrade i kroppen idag på väg mot första passet på snö utomhus för denna vinter. Det var en underbar känsla att komma upp till Idrefjäll. 
 
Skidorna kändes lite långa i början, det trodde jag faktiskt inte. Men det tog inte lång tid innan allt kändes som normalt. Pulsen var lite låg i början, precis som alla pass efter sjukdomen. Men när jag vant mig vid underlaget så la jag på min vägvinnande teknik och då var allt precis som vanligt. Pulsen låg precis under I2 uppför och jag snittade tillslut 70%, perfekt för första lugna passet på snö. Tekniken satt inte helt på tvåan och fyran men det kändes otroligt bra på trean, förutom att mina knän ville in lite. Och kroppen var äntligen pigg igen!!
 
Det är som att kroppen lurade mig att den var trött så att jag skulle träna lugnt och vara återhämtad inför skidåkningen. Som att kroppen var 100% inställd på skidåkning på snö och inte ville göra något annat. Så den protesterade mot all annan träning. Kunde den liksom inte bara sagt det så kunde jag ha åkt hit tidigare?! 
 
Eller så behövde jag verkligen vilodagen igår och så hade jag ett "komma igång efter vilodags-pass" i morse. Låg puls på uppvärmningen och en trött kropp, precis som tidigare. Tycker ändå att styrkan har gått klart bättre än konditionsträningen efter sjukdomen. Men såhär efter första passet på snö så önskar jag verkligen att jag kört mer styrka. Men precis så kände jag för ett år sen och säkert året innan det också. Det är mer ovana än svaghet (hoppas jag, hehe). Men känner verkligen att jag har blivit mycket starkare på det jag har tränat på och det får jag ut i skidåkningen, redan nu. Men finns vissa delar som jag känner att jag kanske borde ha jobbat mer på i styrketräningen. Men de bitarna kanske faller på plats eftersom. 
 
Men efter två styrkepass hemma så kan jag i alla fall konstatera att även fast jag inte känner mig lika stark som innan sjukdomen så är jag i alla fall sååå mycket starkare än senast jag körde styrka hemma (i juli). Ett exempel är en aktiverings/styrkeövning för sätet som jag kör liggandes mot en vägg. Ska dra hälen längs väggen så högt jag orkar. Senast jag var hemma gick det fint att köra den trots en list mitt på väggen i gymmet. Det gick inte bra nu. Jag vill föra benet högre än den listen. *victory-sign* Det är så himla skönt att få såna små bekräftelser, för det kan vara svårt att vara säker på att man faktiskt blir starkare när man kör styrka mestadels med egen kroppsvikt. Och jag hoppas fysion hade rätt i sommar, att jag är tillräckligt stark och bara behöver bli bättre på aktivering, för då har jag stora möjligheter att få tekniken på plats utan sån akut-styrka som jag alltid känner att jag vill köra efter första passet på snö i oktober, haha.

Åka skidor på snö

Idag har jag både beslutat och förberett allt inför årets första snöläger. Det blev ju inte alls som planerat men det är svårt att styra över sjukdomar. Imorgon åker jag i alla fall äntligen till Idre för fem dagar på snö. Idag har vi satt på takboxen, vallat skidor och bytt stavspetsar. Jag har packat och handlat. Längtar verkligen efter att imorgon få ställa mig på mina långa skidor utomhus. 

Vet inte om jag nämt det här tidigare, men 2018 är väldigt unikt på ett sätt. Jag had nämligen 10 av årets 12 månader skidåkning i träningsdagboken. Januari, februari, mars, april. Ett sista skidpass i början av maj. Sognefjell i juni. Tunneln i augusti. Och imorgon, den 22 oktober, startar jag vintern 2018/2019. Alltså är det bara juli och september som jag inte åkt skidor på snö i år. 

Tänker att tiden i Torsby åkte jag nog skidor 11/12 månader (tror alltid tunneln är stängd i maj) men de möjligheterna har jag inte haft eller utnyttjat sen dess. Jag tror inte jag fattade hur mycket tid på snö jag behöver. Jag har alltid varit så mycket bättre på snö än på rullskidor. Men sen har jag fått slita i starten av säsongen de år jag verkligen behövt prestera från dag 1 (vilket egentligen inte är nödvändigt förrän man blir senior). I år har jag verkligen utnyttjat alla möjligheter till att åka skidor på snö och jag hoppas att jag tack vare det ska ha goda möjligheter att göra mig själv rättvisa från dag 1 av säsongen 2018/2019.