Utanför idrotten

Igår hade jag en otroligt fin vilodag. Började dessvärre med att klockan ringde lite för tidigt för min smak för att jag skulle ha tre otroligt tråkiga timmar i skolan. Men klarar jag nästa tenta var det ändå värt det. 


Sen fick jag lunchsällskap av min kusin som var på genomresa. Vi åt på Arctura, otroligt snapchat-vänligt och gott! 

Ägnade sedan eftermiddagen åt att bocka av lite saker från att-göra-listan. Bland annat kollade jag upp mina möjligheter att läsa vidare till idrottslärare efter examen. Det kan nog gå, men inte så smidigt som jag hoppades. Av de vidareutbildningar jag kollade på igår var det dessutom varken det roligaste eller det näst roligaste kursutbudet. Nej, lutar faktiskt åt att det blir en master om jag ska läsa vidare. Det trodde jag verkligen inte. Men om jag har en master kan jag jobba som lärare i Norge, så det är väl någon form av plan tänker jag. 

Kvällen spenderades med fina vänner. God mat och bra samtal tills gäspningarna tog överhand. 

Jag har insett att jag blivit en sån person som verkligen njuter av att koppla bort idrotten vissa perioder. Som efter en tuff tävlingshelg. Då vill jag inte tänka eller prata skidskytte på ett tag. 

Det är så skönt att kunna sitta ner med två skidskyttevänner och INTE prata skidskytte i flera timmar. För vi har så mycket annat ändå. 

Som elitidrottare så får man många vänner inom idrotten. Vissa av dem pratar man mest idrott med. Andra känner man att man kommer närmre, man kan anförtro sig åt. 

Det är egentligen väldigt konstigt hur man klickar med vissa men inte med andra. Vad är det som avgör om man stör sig på en person eller gillar den? 

Märkligt hur känslor fungerar. 

Klubben i mitt hjärta

Alltså, min klubb alltså! Klubben som pappa startade år 2005 (tävlade min första tävling för Älvdalens SKG) och som från början bara var vi två. Klubbkompisar har kommit och gått. Men de senaste åren har det varit ett antal åkare som bestått. Och vi har varit iväg på många tävlingar tillsammans och växt ihop som lag, som klubb. Det är en otroligt härlig känsla - klubbkänslan! Den känslan som gjorde att jag många år var sugen att byta till Lima. Innan dessa klubbkompisar kom med i bilden. 

I helgen har jag fått känna av en ny nivå av klubbkänsla. Känslan när klubbkompis efter klubbkompis tar medalj. Den känslan sprider sig. 
 
Och igår lyckades min klubb med det halvt omöjliga - att med två 17åriga killar och en tjej, ta SILVER i JSM-stafetten i H21. Det är så otroligt mäktigt. Jag är så imponerad. 
 
Och jag är övertygad om att KLUBBKÄNSLAN är en stor del i framgångar när det kommer till stafetter. Dessa grabbar har visat det på flera stafetter. 
 
Grattis Mora Biathlon till tre SM-guld och två SM-silver denna helg!