ANNA

Mitt intervallpass började med 3minutersdrag. Kroppen kändes mycket bättre än i söndags och pulsen var skyhög. Ville åka ganska kontrollerat I4 och hålla samma fart. Efter sex drag på mellan 2:54 och 2:56 får jag väl säga att jag lyckades. Men det blev riktigt jobbigt på fjärde draget. Det i kombination med hög puls och en klocka som gick snabbare än mig så blev det bara sju drag, avslutade med en intervall utan skytte, åkte istället en kort nedförsbacke innan jag tog en ny uppförsbacke, för att testa återhämtningen. Den var bra! Så formen är på uppåtgående igen! 

10.15 var starttiden för den 2mannsstafett som coach hade planerat. Vi var bara fyra tjejer på plats men det blev ju jämna lag! S och G körde inte max så de körde första sträckan, sen skulle K och jag fajtas på andrasträckan. "Det låter jobbigt för A och K" sa K när coach förklarade upplägget. Korta varv och fyra skjutningar. Växling efter varje skytte. För min del så fungerade åkningen väldigt bra och efter 60% träff under de första 6 skjutningarna och iskalla fingrar så fattade jag ingenting när jag kom undan med ett extraskott i ligg (som gått helt bedrövligt innan). I första stå sköt jag lite för fort då vi låg lite efter och fick plocka två extraskott. Avståndet krympte på G’s sista sträcka så jag lyckades nästan gå upp i rygg på K in till sista avgörande skyttet. 

Alltså, de där lägena är jag i stort sett oslagbar i. När det är sista skyttet, sista varvet, när det ska avgöras. Det tryck jag hade på sista varvet, det var otroligt bra. Jag känner nästan inte smärta eller syra i de lägena. Jag ska bara VINNA. Det är det enda som betyder något. Jag går ur min egen kropp och låter den sköta jobbet. 

När jag kommer in till sista stå har jag så hög puls som man kan få på 500meters åkning i absolut maxfart. Jag fattar inte riktigt hur jag ska klara att skjuta men det sköter ryggmärgen åt mig. Jag hör något ljud, som om någon åskådare (lagkamrat eller coach) refererar sista skyttet. Om det är mina öronproppar eller bubblan jag är inne i som stänger ute ljudet, låter jag vara osagt. Det enda jag tänker är att jag måste träffa prickarna. Oavsett hur mycket jag skakar så ska jag träffa prickarna. Jag behöver ett extraskott, jag behöver några extra sekunder för att centrera men jag är sedan klar. Och ser att K står kvar. Så vi vann. 

Och den kicken man får efter en sådan upplevelse, den är helt jävla oslagbar. 

Okej, det var bara en liten stafett på en träning med teamet. Men i mitt huvud, i min kropp, så var det samma känsla som när jag åkte hem 10000kr i Ramundberget för några år sedan. Eller när jag sköt sista stå på 22 sekunder andra gången jag sköt fyra nollor och vann både den masstarten och totala Swecupen. 

Tänk om man kunde locka fram den där vinnarinstinkten i alla tävlingar, alla varv, alla skjutningar. Klarar man det?