ANNA

Men jag hinner verkligen inte med något mer än att överleva vardagen. 

Jobbet tar förstås den mesta delen av tiden. Och jag kan liksom inte hindra det. Jag tar varje minut extra som jag kan få hemma för att orka, men det hjälper bara lite. 

Jag har märkt sen M började jobba här i Sirdal hur mycket mer än normalt jag jobbar. Han jobbar 7-15 varje dag. Okej, jag får oftast sova lite längre än honom och jag har ju drygt 20 minuter längre till jobbet, men det är inte det som är den största skillnaden. För han är 110% färdig med jobbet kl 15-7. Jag kommer hem senare och jag har alltid något jobb jag gör på kvällen (och då räknar jag inte ens att läsa träningsdagböcker som jobb, det är min kvällsrutin tillsammans med Strava och det går nästan alltid fort). 

Jag har i alla fall sagt att jag inte vill jobba mer än 100% nästa år (125 ifjol, 105 i år). Så jag jobbar på att få ner min arbetsbelastning. 

Ett problem är också att jag är sliten när jag kommer hem från jobbet. Så jag orkar inte göra allt jag vill. 

Har jag för höga krav på vad ett liv ska innehålla? 

Ska jag vara nöjd med att jag har ett jobb jag verkligen älskar och brinner för och vill fortsätta med resten av livet, att jag har alla kvällar med min största kärlek och att jag ser till att kroppen fungerar för det vardagliga? 

För jag hinner inte med mer. Jag hinner jobba, träna, vara en bra sambo. 

Men jag vill mer. Jag vill vara en bra vän till de jag bryr mig om, jag vill uppleva platser, jag vill komma i form igen. 

Men jag hinner inte. 

Fram till nu har jag trivts med det liv jag lever. Men när jag behöver ställa in en resa jag sett fram emot i typ två år för att jag inte har tid, då blir det jobbigt för mig. Jag har nog inte haft tid att resa till Trondheim de senaste två åren. Eller, jag har alltid prioriterat annat. Men jag har varit så inställd på att jag skulle prioritera att resa till Trondheim nu i vår. Så kom snabb-flytten (har nästan skrivit ett inlägg om det) och så har jag inte kommit igång med träningen till Vättern. 

Det är ju faktiskt så att jag skulle kunna prioritera resan till Trondheim. Men det andra känns lite viktigare. 

Det handlar ju egentligen alltid om prioriteringar. Jag måste bara bli lite mer klar över vad jag faktiskt vill prioritera. 

Jag har prioriterat oss väldigt mycket. Kanske jag även där måste prioritera mig mer. Men jag är fortfarande galet nyförälskad så det är svårt. 

Jag tror att jag ångrar jag att jag inte tränade mer inför Öppet spår. Och den upplevelsen vill jag inte ha på Vättern. Därför vill jag prioritera träning i maj. För i juni kan jag inte det. Men det kommer inte bli lättare att ta sig till Trondheim, tvärt om. Borde jag därför prioritera den resan? DILEMMA JU!!

Jag vill för mycket. Jag vill allt.