ANNA

Men jag märker när han är borta länge att jag glömmer hur hans kropp mot min känns. Minnesbilden bleknar, jag känner inte längre värmen. Det hände igår kväll. Så nu tycker jag att han kan komma hem snart. Men det gör han ju också. Och dagarna kommer gå så galet fort nu när vi båda har tävlingar på programmet. Så jag kommer överleva att sova ensam. 

Det var just det jag saknade mest när jag var singel. Att ha någon att ligga nära på natten. 

Jag minns väldigt lite från mina gamla förhållanden. Men sen jag fått uppleva den största kärleken så känner jag att det finns så många saker jag vill sätta på delad förstaplats av saker jag älskar med att vara i ett förhållande. Det är liksom omöjligt att välja det ena eller det andra av alla fantastiska saker som M ger mig. Från pyttesmå saker till de största. De vanliga sakerna men också det som är bara oss. Jag har nog sagt det här förut men jag säger det igen. Det jag får uppleva nu är nästan omöjligt att sätta ord på. Det måste upplevas. Och ingen annan än jag får uppleva det. 

Det är så otroligt sant, jag vet inte om jag har förstått det förut, att ingen utomstående kan förstå vad som händer i en relation. Det kan bara upplevas av de som är i den. 

Något jag minns från min hittills längsta relation (i 56 dagar till) är vad som förde till att jag avslutade den. Det var när vi började uppleva saker för andra gången. Till exempel andra Valborg som ett par. Det var då jag insåg att det inte skulle vara för evigt. Det var något tillfälligt som gav något just då, men inte på sikt. 

M och jag har börjat uppleva saker för andra gången nu. Mora på Vasaloppsveckan, JVM via FaceTime. Omvänd ordning för ett år sedan. Det blir inte hyttekarantän i mars 2023 men hyttetur. Och NM/NC finale. Jag har alltid tänkt att just den helgen kommer vara facit på om vår relation är för evigt. Men jag har känt nostalgin under årets JVM och jag behöver inget facit. Jag vet att vi är för evigt. 

Jag började skriva det här inlägget i huvudet igår när jag hade svårt att somna. Blogginlägg får mig nästan alltid att somna. Det var standard när jag var aktiv, varje dag efter lunch somnade jag medan jag påbörjade blogginlägget om förmiddagspasset i huvudet. Jag tror att jag hade en poäng när jag började skriva det här inlägget för 22 timmar sedan. Det var inte poängen jag kom fram till i förra stycket. Jag har ingen aning om vad poängen var. Kanske kommer jag på det en gång, kanske inte. Jag fick i alla fall skriva ner mina känslor idag. Det är alltid fint.