Värdelös
När jag började få ont i halsen (igen) så var det väl värsta tänkbara tidspunkten. 1,5 dygn innan avresa till ny NC och de sista dagarna med M innan han drar på EM.
När man lever i elitidrottsmiljön är man pesten när man är sjuk. Ingen vill ha kontakt med en. Jag är van det, jag har levt så i snart 15 år. Men jag är inte van att bli sjuk. Jag är van att jag är expert på att hålla mig frisk. Så jag känner mig
så misslyckad att jag inte klarar det längre.
Och när man ses på som pesten bland de man har runt sig så kan man inte annat än känna sig helt värdelös. Man är inget värt som tränare när man inte kan vara nära sina aktiva och hjälpa dem.
Och jag var inget värt som sambo när den jag lever med också gör allt för att hålla sig frisk. Det är livet i elitidrottsmiljön.
Så jag grät för att jag var värdelös. Och sambon stryker mig på armen för att trösta. Det hjälpte inte.
Jag vill ju också att han ska hålla sig frisk. Jag vill att han ska få göra det han älskar, det han är bäst på (delat lika bra som han är som pojkvän). Så vi båda slits mellan att inte vara nära varandra för att minska risken för smitta och den oemotståndliga
dragningskraften mellan oss. För när jag är ledsen vill jag inget annat än att vara så nära honom jag kan vara. Hans kramar har haft en lugnande effekt på mig sen vår fjärde dejt. Jag hade haft min första körlektion med släp och var i upplösningstillstånd.
Det hade gått så dåligt och jag var så hungrig. Jag klev in genom hans dörr för första gången och bara kramade honom tills jag blev lugn. Det funkar fortfarande. Jag blir lugn av att krama honom.
Jag minns inte om det var igår kväll eller idag tidigt som vi igen pratade om att jag kände mig värdelös när jag var sjuk. Och att vi kom fram till att det inte var sant. För även om vi inte kysst varann på två dygn så ville han hellre vara här än resa
till Rennesøy. Större chans att bli sjuk men mindre chans att vara ledsen. Alltså är jag inte värdelös som sambo. Jag lagade middag också.
Och så pratade vi om att jag försöker att lära mina aktiva att bli självständiga. De ska klara sig utan mig. Och de gör det. Även om det är otroligt svårt för mig att inte vara närvarande som tränare. Om jag är en bra tränare så ska mina aktiva klara
sig på tävling med mig hemma i sjuksängen. De ska inte vara beroende av att jag är på plats. Men det är roligare att vara på plats. Speciellt när jag är frisk och rask. När jag kan åka banan i tävlingsfart på träningsdagen och springa maximal avstånd
vid sidan av en aktiv på spåret. Så det ser jag fram emot nu! Nästa viktiga tävlingshelg är junior-NM. Det var den helgen jag missade pga covid ifjol så det tänker jag inte missa i år! I år ska jag vara frisk och i (relativt) bra form på
årets viktigaste helg. Jag längtar!