ANNA

När ettårsdagen närmade sig började vi prata ringar. På riktigt. Vi hade varit inom temat som hastigast tidigare. M skämtade om att han kände någon som köpt ringar tillsammans och att det verkade enkelt. Så behöver han inte fundera på vad jag vill ha och så. Så vi bestämde oss för att köpa ringar tillsammans. 

Eftersom vi bor på ett väldigt litet ställe så är det långt till närmaste guldsmedsbutik. Så det tog sin tid innan vi fick möjlighet. Men den 31 mars hade vi tid och möjlighet. Det blev en beställning av två lika ringar i olika storlekar med samma gravering. På grund av påsken var det ca två veckors leveranstid. M blev kontaktperson, så han kunde ha ringarna fram till frieriet. 

Vi pratade inte bara ringar. Jag fiskade också information om frieriet. Och jag ser rakt igenom M. Utifrån det jag klarade att fiska fram och utifrån som jag känner M så hade jag en aning om hur han tänkte fria. 

Så när vi hade beställt ringarna så frågade jag M om han behövde en "fejk-ring" om han skulle få för sig att fria innan vi fick dem. "Kanske" svarade han, så jag köpte en ring som liknade de vi hade beställt. 

Det jag hade fiskat fram var att han ville fria på en skartur. Och jag var så nöjd med den planen! Skare är det bästa som finns! Det är så typiskt oss också. Vi två, ensamma på fjället, på en härlig skidtur. 

Problemet var bara att det kom lite för mycket snö innan påsk. Så det var liksom inte skare. Det var så nära skare man kan komma, men ändå inte. Men det var soligt och typ kallföre under palmehelgen så helt magiska skidturer ändå. Men mycket folk. Och så som jag känner M så hade han aldrig kunnat gå ner på knä om vi inte var ensamma. Och han ville heller inte göra det när hyttene var fulla av släktingar. För mycket uppmärksamhet och så. 

Jag trodde heller inte att han skulle göra det på måndagens skidtur när han hade skavsår. Jag trodde det var därför vi stoppade på en platå efter Knaben 1. Han frågade om det var bra med mig. Jag svarade ja. Han frågade om jag var säker. Jag blev fundersam och frågade om det var bra med honom. Det var det. Så kom det. Frieriet. 

Jag fattade inte direkt. Han frågade om jag mindes när vi åkte på skaren bakom en topp förra påsken. Jag svarade nej, jag kände inte igen mig. Det behövdes inte många fler ord innan jag fattade. Och jag började gråta med en gång. Så jag tyckte det tog alldeles för lång tid att gå ner på knä och ställa frågan. Jag kunde inte ha svarat ja snabbare. Jag ville bara kyssa honom. Och jag fortsatte gråta. Det är nog det lyckligaste jag har varit. 

Även fast det inte blev en skartur. Det är lite roligt att jag ungefär 200 meter innan vi stannade åkte vid sidan av spåret för att testa skaren. Den höll INTE. Men det var så magiskt fint där att jag inte kan tänka mig en bättre plats att fria på. 

18 dagar senare fick jag äntligen den äkta ringen på mitt finger. Och M fick en likadan. Det är både ovant och så naturligt att vi bär varandras ringar. 

Och jag har aldrig varit mer säker på någonting, än att jag vill leva resten av livet med han som frågade om jag vill gifta mig med honom.