ANNA

Jag tror att det blev för stor totalbelastning. För mycket stress. Jag var inte i balans när M blev sjuk och då blev jag också sjuk. Jag vet inte om det hade kunnat gå att undvika på något sätt, det får jag aldrig veta. 

Under fredagen var jag ett vrak. Dels så mådde jag så dåligt med så ont i halsen och andra förkylningssymptom. Dels var jag helt slut och orkade absolut ingenting. Och dels så var det den cykeldagen. Så jag grät för ingenting. Jag var så besviken på mig själv. Jag var så extremt elak mot mig själv. Sådär som jag blir ibland. Men jag brukar kunna hålla det på en rimlig nivå, jag brukar veta varför. Men nu var det för mycket. Jag var både full av hormoner och virus. Det blev för mycket att hantera. Jag orkade inte stå emot all kritik mot mig själv. Jag bara grät. Ingenting hjälpte. Förutom att ligga hud mot hud och bli kysst på pannan och strykt över ryggen. Det hjälpte lite. Jag hade extremt långa diskussioner med mig själv men kom inte fram till något nyttigt. 

Men jag fick sortera tankarna lite. Jag var helt bestämd på att jag har för stor totalbelastning. Jag har så höga krav på mig själv på alla nivåer, jag vill göra allt perfekt. Och det är inte hållbart. Det kunde jag åtminstone komma fram till ganska enkelt. Det sista jag kom fram till under den dagen var att det kommer hjälpa för totalbelastningen att bli sambo. Det blir mindre resor och jag tänker mig att det kommer bli enklare att göra mina egna saker när vi alltid är på samma plats. Att jag inte kommer känna att jag alltid ska vara med M när han är här. Grejen är att jag är så kär att jag kan liksom inte hålla mig borta från honom. Så jag kanske blir konstant distraherad från vad jag borde göra när vi blir sambo. Men jag tror ändå inte det… Någon gång avtar väl nyförälskelsen? Men ja. Vi ska bli sambos. Vi får se när det blir på riktigt. Vi har ju varit med varandra i princip alla dagar vi inte jobbat sen i mars så det blir inte så stor skillnad, förrän jag har fått tid att röja plats för hans saker. Och med min totalbelastning om dagen så vet jag inte om det faktiskt händer förrän i april när han börjar jobba i Sirdal. Då blir vi i alla fall senast officiellt sambo. Förhoppningsvis tidigare, om vi har tid att flytta in, haha. 

Ungefär ett dygn senare så hade jag gått från cykelns lägsta punkt till cykelns högsta punkt (samma sak var fjärde vecka!) och såg allt mycket klarare. Jag visste ju att jag behövde minska min totalbelastning men jag ville inte dra ner på något som existerar i mitt liv för tillfället. Men så tänkte jag ett varv till. 

Jag borde dra ner på träningen. Det är inte hållbart att ha samma krav på nyckelpass varje vecka som jag haft sen jag la av. Det funkade när jag pluggade, men det funkar inte när jag jobbar. Men det fanns inget nyckelpass jag ville ta bort. Jag behöver två styrkepass i veckan för att ryggen ska hålla ihop, jag vill inte tappa spänst/explosivitet, jag mår väldigt bra av långpass och jag älskar mina I3 och I4-pass. MEN! Om jag går ner på ett intervallpass i veckan och kör I3 och I4 varannan vecka istället för ett av varje alla veckor så kommer det göra underverk för min totalbelastning. Och jag får behålla variationen. Jag är ju så restriktiv med vad jag kan träna dagen före intervaller vilket gör det komplicerat att köra två intervallpass i veckan. Plus att det ger största belastningen så att dra ner på det passet hjälper nog mest. Åtminstone de veckor jag jobbar. Så kan jag träna mer när jag är ledig! 

Det blev slutsatsen av att jag blev sjuk före Lidingö 2022. 

En rolig grej: när jag diskuterade det här med M, diskuterade min totalbelastning och balans, så sa han att jag hade världens bästa jobb och att det borde vara högt upp på prioriteringslistan. Jag blev lite förnärmad och kände att jag inte ville prioritera det mer än jag redan gör, att det ligger på en lagom nivå i mitt liv. Så berättar jag för honom idag att jag jobbade på skolan från 8.12 till 16.47 (30 min lunchrast) UTAN DATOR (den har legat låg hemma utan ström sen jag blev sjuk, sladden på kontoret) och jobbat hemma med datorn från jag kom hem till jag avslutade kvällens sista träningssamtal 21.48 (ca 1,5 timme middagspaus). Då förstod han också hur stor plats i mitt liv mitt jobb har och han var överens med mig att jobbet inte behöver prioriteras mer. Hehe. Inte lätt att vara perfektionist. Men kanske kan vara trygg med att jag verkligen gör mitt allra bästa på jobbet. Jag känner att jag borde kunna göra mer. Men jag måste också prioritera mig själv för att orka prestera så bra på jobbet. Så jag tror att jag har ganska god kontroll, ganska bra balans. Om jag drar ner på ett intervallpass i veckan och slutar med särbolivet så tror jag att jag kommer hitta en väldigt fin balans i livet! 

Det söker jag efter nu. Perfekt balans. Det mesta är perfekt. Men om allt hade varit perfekt så hade jag inte blivit sjuk. Det är kanske dumt att söka perfektion men jag kan ju inte rå för att jag är perfektionist. Jag ska bara kunna nöja mig också. Jag nöjer mig med balans. Tack.