Igår kväll åt vi middag tillsammans med min äldsta bästa vän och hennes föräldrar. De är som min andra familj. Jag har känt dem hela mitt liv. (Denna mening låter konstig men vet inte hur jag ska säga det annars), vi träffades på spädbarnsmusik hösten
1992. Eftersom jag bara var ett halvår vet jag inte riktigt hur det kom sig att vi började umgås, men vi är väldigt lika, har samma intressen och värderingar. Så våra familjer blev vänner och när vi blev stora nog att inte bitas (läs: jag) så blev Ali
och jag bästa vänner. Vi umgicks så mycket det gick trots att vi bodde på varsin sida av stan. Gjorde alla fritidsaktiviteter tillsammans. Delade livets alla sidor. Sen 2008 har vi aldrig bott i samma stad, men vi har fortfarande samma relation. Den tryggheten
som jag känner med hela familjen K är ovärderlig. Och vi delar så otroligt många minnen. Helt galet egentligen vad vi har gjort saker tillsammans, med hela familjerna, själva, med våra pappor. 26 års vänskap. Trots att vi inte längre håller samma frekventa
kontakt som förut, så är det som att tiden har stått stilla när vi ses. I alla fall mellan oss. För vi förändras såklart. Men det är så härligt hur tydligt vi kan lita på varandra. Jag har i 26 år kunnat säga allt till Ali, och oavsett om hon
varit överens eller dömt ut mig (jag dömer också mitt 12 åriga jag kan jag säga) så har hon alltid stöttat mig. Och många gånger har hennes stöttning varit avgörande för mig. Hon var min klippa när stormen förstörde min självkänsla. Och hela
hennes familj är så viktiga för mig. Det är personer jag litar på till 100%. Och som de flesta vet så är det väldigt stort för mig.
Det var en underbar kväll (och också anledningen till att jag inte hann blogga igår). Tacksam för att jag har fantastiska människor omkring mig.