Två gånger på kort tid har jag fått två sammanhängande frågor. "Hur gammal är du?" och "Hur länge ska du hålla på?" Första gången jag fick frågan för knappt två veckor sedan blev jag ställd. "Jag vet inte," svarade jag (alltså
inte på frågan om hur gammal jag är). När jag återigen fick samma fråga igår så kom svaret till mig direkt. "Så länge jag känner att jag utvecklas och tycker det är roligt." Det blev helt plötsligt så självklart. Det är ingen idé att lägga av
förrän jag känner att jag stannat i utvecklingen. För då kan jag aldrig ta reda på hur bra jag kunde ha blivit. Fram tills jag blev senior var jag bortskämd med att ta stora kliv varje säsong. Sen dess har det blivit små kliv framåt. Det är frustrerande.
Speciellt de senaste åren när det varit vartannat år bättre skytte och vartannat år bättre skidåkning. Det blir så himla små steg framåt att det nästan inte syns. Men det känns. Och så länge jag har den känslan så finns motivationen att fortsätta. Och
även om jag hittills under träningsåret har haft det jobbigare än nånsin att hitta glädjen i träningen så har glädjen nu hittat tillbaka. Jag vet inte varför den försvann ett tag, men det är härligt att den är tillbaka. Det gör att jag nu är 100% säker
på att jag gör rätt.
För övrigt så har jag hittat rätt sömn-mässigt också efter en period när jag snoozat ovanligt mycket. Normalt sett så vaknar jag pigg om jag får sova till 07.30 och har somnat före 23. Det har inte varit fallet i sommar. Men nu, äntligen, upplever jag
att jag vaknar pigg.
Jag vet inte om det är att sömnen fungerar bra som gör att träningen fungerar bättre eller om det är att träningen fungerar bra som gör att sömnen fungerar bättre. Men jag är tacksam för att det fungerar!