ANNA

Stod ju i startled 3. Det var häftigt att få stå där bland alla skidåkare. Jag kände mig glad och lagom nervös inför det som väntade. I starten fokuserade jag mest på att hålla koll på mina stavar och inte hamna i något trubbel men några sekunder tittade jag upp och såg hur ormen av åkare framför mig gick upp för första lilla knixen. En otroligt häftig syn och hela startgärdet kändes overkligt. Kunde inte riktigt nypa mig i armen men hade nästan behövt det för att inse att jag faktiskt var med om detta!! 

Hamnade i ett riktigt segt spår från start och blev omåkt av väldigt många innan backen började. Uppför backen gick det sakta men säkert framåt. Åkte till vänster och det var inte vinnande just då. Men lite högre upp i backen hamnade jag i ett riktigt snabbt spår medan många ramlade i spår bredvid mig. Det var skönt när det började rulla på ovanför backen men jag hade svårt att komma in i riktigt bra diagonal-åkning. Stakningen satte jag ganska bra, tror inte jag jobbade tillräckligt bra med magen, för blev ganska snabbt trött i armarna. Men diagonalen stämde inte alls. Var väldigt stressad och fick inte fast skidorna ordentligt. Jag hade med mig min camelbak från start, blåste ur slangen för att det inte skulle frysa och det funkade bra första timmen, sen frös den. Träffade pappa första gången efter 21km och då stannade jag, tog av mig camelbak:en och åt en "Vasaloppskaka" som jag döpt om mina kolhydrats-"bars" till. Tror receptet är klart så det kan komma upp här, kanske nästa helg när det är tävlingshelg. 

Tog där på mig mitt vätskebälte istället för camelbak:en och kände ganska snabbt att jag fick ont i ryggen av vätskebältet. Men träffade aldrig pappa i Tennäng (stopp i trafiken) så då var jag glad att jag istället kunde dricka ur bältet. Kommer inte ihåg exakt vart jag träffade honom sedan men då slängde jag bältet i alla fall och tog dricka. Det måste ha varit efter Risberg, för redan där tog jag blåbärssoppa. Så då måste jag ju ha varit utan service innan dess. Tanken från början var att jag skulle börja dricka blåbärssoppa efter halva loppet. Tror jag var ute efter kolhydrater, men kan också ha varit att jag började känna att magen började reagera på något. Minns inte helt när magen började kännas knepig. När jag slängde bältet så frågade pappa hur skidorna gick. "Vi måste valla om i Evertsberg" svarade jag. Men efter det så fick jag fast skidorna mycket bättre. Fokuserade verkligen på en stor, lugn diagonal och sket i att jag tappade på åkarna framför uppför. Jag tror att jag blev mycket piggare efter att fått service och därför fick fast skidorna bättre. Eller så var det att solen kom fram och värmde snön. Men skidorna gick bra även när solen var i moln sen så... Passade på att njuta lite när solen tittade fram, det var verkligen skidpropaganda då, med den nysnön som fallit de senaste dagarna. Den gjorde tyvärr att föret inte var det lättaste och märkte efter ett tag att vissa spår gick snabbare än andra. Det blev även mer och mer uppkört och vissa backar var det bara socker. Men om jag höll det vänstra spåret så var det helt nästan överallt. Nedför var det dock bättre att gå till höger då det var mestadels fritt spår där. De spåren gled lite sämre men hellre det än att köra in i någon som ramlat. Fick parera en gång när en gubbe ramlade framför mig. Men jag var hela tiden alert och hade inga problem att klara det. Just mina spårbyten ställde till det lite i drickalangningen. Vi missade en gång men det var precis efter att jag druckit blåbärssoppa så det gjorde inget. Vi missade faktiskt två gånger till, men då saktade jag ner och lät pappa springa ikapp. Men som jag sa till honom efteråt, de gånger jag verkligen ville ha dricka/energi så var jag väldigt uppmärksam så de gånger vi missade var jag egentligen inte jättesugen. Men drack och åt ändå hela tiden. Kände att jag blev mycket piggare av det. 

Men kände ju av armarna tidigt i loppet och kände hur jag hela tiden tappade placeringar. Men intalade mig själv att målet var att ta mig i mål och må bra och det kändes som att jag utan problem skulle klara det. Kändes oförskämt bra, oförskämt länge faktiskt. Inga problem första halvan, inga problem upp till Oxberg. Där stannade jag och åt igen. Åt faktiskt en halv Vasaloppskaka där, började även dricka Cola. Och tog nästan en hel kaka i nedförsbacken från Oxberg. Stoppade en liten bit i fickan som nödproviant. Men den slängde jag sedan jag konstaterat att jag inte behövde äta mer sista två milen. Hade väldigt bra med drickakontroller från Oxberg till Läde (27-14km kvar). Kändes väldigt bra där med. Men sen hade jag en lite sämre period. Den började väl egentligen i Eldris eller strax innan. Drack blåbärssoppa i Eldris men fick som ingen kick av det. Åkte och längtade efter kaffe/cola i Hemus men fick vänta till Bryggeribacken. Hoppades lite att någon jag kände skulle stå i Hemus så pappa kunde langa en snickers i Bryggeribacken istället för kaffe/cola men sån tur hade jag inte. 

Där under min dåliga period så åkte jag förbi 6km-skylten. Från den och in i mål vet jag precis vart varje kilometerskylt står, det var skönt ändå. Men när jag passerade 6km så tänkte jag "nu har jag åkt 84 kilometer, så jäkla coolt!" Och även om kroppen verkligen protesterade så visste jag att jag skulle ta mig i mål och det kändes så underbart! Ville verkligen spurta på slutet men det ville inte benen, inte heller armarna, förrän jag kom upp på Vasagatan. Då la jag på en rökare. Visste sen TjejVasan att upploppet är längre än man tror så det var så skönt att titta upp och se målportalen! Gjorde en liten fällning också och kom i mål på tiden 6,16,31. 

Jag hade ju inget tid- eller placeringsmål men trodde på en tid runt 6 timmar. Och med tanke på motvinden som plågade oss hela loppet så är jag nöjd med den tid jag fick. Har ingen koll på placering men är nog inte särskilt nöjd med den... Tror inte heller att jag förtjänade min plats i led 3 men med ett kort seedningslopp kan jag nog ta mig dit igen, för längre bak vill jag nog inte stå. Det var perfekt uppför första backen idag tyckte jag. Idag stannade jag ju fyra gånger också, tre matpauser och en kisspaus. Så där finns det tid att ta. Planen är väl att åka något Vasalopp (eller Öppet Spår) i framtiden med tid- och/eller placeringsmål och då kommer jag ju träna för det och göra allt jag kan. Dvs, troligtvis inget mer Vasalopp under min skidskyttekarriär. 

Idag gjorde jag allt jag kunde just nu och jag är så otroligt nöjd att jag klarade det! Och att jag klarade det så bra! Jag var ju mer eller mindre pigg i 75km! (Försöker verkligen bara jämföra med mig själv men vet ju hur många som åkt om mig mellan Mångsbodarna och Hökberg så det är svårt att vara nöjd med det i åktanke...) Klarade ju medaljtid också, det var bra!!

Nu mår jag dock inte helt suveränt. Benen och ryggen har tagit rejält med stryk. Även axlarna. Armarna har jag inte känt något av, men inte använt så mycket heller... 

Ja, det är väl typ så jag kan sammanfatta mitt första Vasalopp. Väldigt nöjd, väldigt trött. Och ja, det var kul! Tyckte inte det när jag, frusen om händer och fötter, frågade pappa om han hade en snickers och han svarade nej. (Hittade sedan en halv i min väska, typ bästa idag!) Men sammanfattningsvis så var det väldigt kul, en mäktig upplevelse som jag gärna gör om! 

Måste även skicka ett enormt TACK till min fantastiska pappa som följt mig hela dagen, gjort allt jag bett om, vallat perfekt glid och fäste och peppat mig igenom dessa 90 kilometer. Sänder även ett tack till Jacob på John's sport som med kort varsel ställde upp och slipade mina skidor som 1, inte var särskilt bra även innan 2, jag glömde skyddsparaffinera dem förra vintern. Hade lite panik när vi upptäckte det i fredags... Men idag gick skidorna otroligt bra och det känns tryggt inför kommande klassiska tävlingar (någon gång i framtiden...) 

Tack till mamma för bra foton och för att du gett massa tips och råd och peppat mig inför detta lopp. Ovärdeligt!