Hopp om livet
Igår kväll efter lätt rörelse så började jag få hopp om livet igen. Hade då i stort sett spenderat två dygn i sängen på autopilot. Ja, måndag och tisdag är fortfarande som en dimma, vet knappt vart de dagarna tog vägen. Imorgon är det torsdag. Om två dagar befinner jag mig i Sollefteå och taggar tävling. Det känns otroligt långt borta. Men åtminstone närmare nu än vad det kändes igår.
Jag har blivit människa igen. Jag har kunnat göra saker som jag själv vill, inte bara saker som jag varit tvingad till.
Och jag har inte velat åka tillbaka till Östersund. Det fanns en tid när jag inte kunde hålla mig därifrån. Nu har jag ingenting som drar mig dit. Nej, nu ljög jag. Jag har en termin kvar i skolan som jag måste tillbaka till Östersund för att slutföra. Och så ser jag fram emot att få mina nya glasögon. Men det är inte så att jag (just nu) har någon i Östersund som säger "kom".
Det har jag däremot i Trondheim. Och jag vet inte hur länge till jag kan hålla mig därifrån. Jag längtar dit. Varje dag. Hela tiden. Det är helt sjukt egentligen. Att jag flyttade dit. Att jag hittade hem. Att jag efter så kort tid kom så nära några personer där. Personer som jag saknar. Som jag tänker på. Som jag vill träffa. Som jag vill vara med. Varje dag.
Jag träffade Å idag. Hon var övertygad om att helgens genomklappning berodde på att jag hade för höga förväntningar på mig själv då jag kände mig i bra form och att det gjorde att tankarna spann loss i mitt huvud. Och det verkar väldigt rimligt. Jag bara önskar att jag fick känna den där känslan av toppform så jag kan få tillbaka mitt självförtroende igen och inte freaka ut när det går bra. Få tillbaka tryggheten jag hade som junior. När det normala var att göra bra tävlingar. Nu är det nästan tvärt om. Jag litar inte på min förmåga och blir nästan förvånad när det går bra. Det är inte bra.
Ja, snart dags för tävling igen. Jag börjar ställa in mig på det. Igår fick jag nästan panik när jag såg att startlistan var ute. Inte än liksom!! Jag är inte redo!! Men nu blir jag nyfiken på startlistan. Ett steg i rätt riktning. Ett till. Imorgon kanske jag är sugen att träna igen. Eller inte. Vi får se. Men nog fan har tävlingsdjävulen vaknat igen. Det är inte så att han är uppe och går, men han är inte nere i djupsömn längre i alla fall. Ge han ett par dagar till så bankar han på dörren och vill bli utsläppt. Och nog ska jag släppa ut honom i helgen alltid.