ANNA

Måndagen startade med ett första officiellt möte med min mäklare. Men min mäklare är ju en av vännerna jag dejtade på Vezzo... Formellt i alla fall att ses på kontoret. Vi gick igenom allt som behöver gås igenom innan man startar en försäljning och sen gick vi till lägenheten för att kolla hur den såg ut. Den är ju väldigt fin, kommer nog inte vara några problem att sälja den. Har liksom nytt badrum, relativt nytt kök och fina golv, vita väggar överallt osv. Men det fanns en del som behövde göras så det ägnade jag större delen av måndagen åt. 

Målade alla väggar och delar av väggar helt vita. Fick göra det i två omgångar på ett par ställen, räckte som tur var med 3h mellan målningarna. Spacklade de största hålen efter tavlor. Plockade undan allt som inte ska stå framme på fotografering och visning av lägenheten. Sålde två byråer och två trådbackar från IKEA. La ut dem på Östersund köp&sälj på Facebook till bra pris och blev av med dem direkt! Så skönt! Hade tyvärr inte samma lycka med micron. 

Alltså, micron. Den är gammal och ganska ful så skulle försöka stoppa undan den. Mätte alla skåp och den kanske kunde få plats i ett av överskåpen med en halv centimeter till godo. Och jag ska säga er att det är inte lätt att få upp en microvågsugn från 1989 med måtten 60x40x30 i ett överskåp. Speciellt inte när man är knappa 165 cm hög och överskåpet närmare 2 meter. Så när jag lyckades lyfta micron, kliva upp på pallen, baxa in micron i överskåpet (på andra försöket). Då sa jag till mig själv: du är fan också råstark! Vilket jag alltid säger om pappa. Första gången jag insåg det var 2012 när jag var för svag för att hjälpa honom flytta vapenskåpet från min lägenhet till vår bil. Då gjorde han det själv. RÅSTARK. Har sett det många gånger efter det. 

Ja, vad gjorde jag mer igår då än att känna mig råstark?

Jo, jag handlade på Ica Maxi för typ 1900kr. Inte bara till mig själv dock, men ändå. "När man ska till Norge liksom"... 

Jag packade bilen full med saker från listan "1000 saker jag saknar". 

Förresten, finns det ett uttryck som säger att det är i krissituationer som man inser vilka som verkligen finns där för dig? Lite så kände jag igår. Finaste vännerna som verkligen brydde sig om mitt välmående. Den jag alltid kan ringa och som alltid står på min sida. Och han som kan rädda mitt liv med bara ett ord. 

Klockan hann passera 19 innan jag sa hejdå till min lägenhet som absolut känns redo för fotografering. Kommer knappt känna igen den på fotona men den kommer förhoppningsvis se väldigt tilltalande ut! Och när jag passerat Åre och slängde en blick i backspegeln så kände jag bara lycka. Lycka över det jag nu lämnar bakom mig. Första gången jag log var när jag såg första flygplanet ovanför Værnes med Kampferdrops ur högtalarna. Och från det första gröna krysset som i och för sig kostade mig 34kr men som är bra mycket finare än det vita kryss som sa hejdå till mig och menade att jag var skyldig för senaste fakturan som jag faktiskt hade betalat!, så kunde jag inte sluta le. Det kändes som att jag hela tiden passerade byggnader, skyltar och landmärken som jag kopplar ihop med den bästa tiden i mitt liv. Och sista 5 minuterna lyssnade jag på två låtar som verkligen skriker höst 2016. 

Halv tolv står jag och packar upp kylvaror när Gunhild smyger upp (hon kunde inte sova och var kissnödig så jag hoppas inte jag väckte henne) och undrar om jag verkligen får plats i kylskåpet? (Vårt kylskåp är verkligen för litet för tre personer.) Då svämmade mitt hjärta över. Trondheim, jag älskar allt som har med dig att göra!