ANNA

Idag sprang jag hemifrån med ett mål: att ta mig till Elgsethytta. Det var nästa fäbod som jag ville se, efter Rønningen, Grønnlia och Skistua. Hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta men passet var planerat till 3 timmar så tyckte jag borde hinna det. Dock så sprang jag lite fel, en omväg via Grønnlia, men hittade snart rätt väg igen. Anledningen till att jag sprang fel var (dels dåligt skyltat, eller kanske att jag inte fattade att jag skulle följa de färgade pinnarna, om det nu fanns en färgad pinne där jag skulle svänga, insåg ett par timmar senare att de färgade pinnarna motsvarade färgerna på kartan över Bymarka) men den största anledningen var ju att jag sprang lite bredvid stigarna idag för att undvika de lerigaste partierna då jag upptäckte att jag hade ett sår ovanför fotknölen. Vanligtvis brukar jag inte vara rädd för att grisa ner mig i myrar och leran, men ett sår kändes inte som en bra idé att sticka ner i leran! 

 

Tog mig upp på fjället. Hur fint som helst! Över myrar med samma färg som löven antagit. Med utsikt över skog, sjöar och byar. Kom till en sjö (Kvistingen) högt uppe på fjället. Där fanns en karta. Insåg att det var lika lång till Elgsethytta från Kvistingen som från Grønnlia till Kvistingen. Det hade tagit mig ca 35 minuter mellan Grønnlia och Kvistingen och nu stod klockan på 1,37. Men tänkte att det var mest nedför hem så borde hinna till Elgsethytta ändå. Kom upp högre på fjället och det var ännu vackrare! Besteg ofrivilligt en topp, men utsikten därifrån var såå värt det! Helt magiskt! Hade ingen aning om vart jag var, men antog att den enda stig jag såg skulle leda mot Elgsethytta så jag sprang på den. Alltså... Jag har sprungit på många fina ställen. Men Bymarka tar alla priser! Och då jämför jag med Lavazé (ITA), Obertilliach (AUT), Ramundberget/Bruksvallarna, Idre m.fl. Löpningen där uppe på fjället var MAGISK! Det gjorde absolut ingenting att jag sprang lite fel här och var, det var värt det! (Fast är lite nyfiken på den väg jag egentligen tänkt springa... Jag har en känsla av att den också kan vara väldigt vacker!) Sprang där uppe på fjället och njöt. Men funderade mycket över vart den där Elgsethytta var någonstans. Kollade omkring mig hela tiden men såg bara fjäll, fjäll, fjäll. Och något som verkligen såg ut som fjorden utanför Trondheim. Funderade på vart tusan jag var egentligen. Efter nästan två timmar tog jag upp kartan som jag fotograferat på telefonen. Jag visste vart Kvistingen låg och jag såg Gråkallen. Enligt kartan borde jag då vara nära Elgsethytta. Men jag bestämde mig i alla fall för att nu tar jag sikte mot Skistua och hittar hem. Efter nästa kulle så såg jag ett tak. Tog sikte dit och kom till Elgsethytta efter 2,04! Jippie! 

 

Hade också bestämt vilken väg jag ville ta hem. Jag ville ta en ny väg, inte över Grønnlia. Dock så stod det bara Grønnlia på alla skyltar, men jag envisades med att inte springa åt det hållet som de skyltarna pekade. Jag älskar Grønnlia, men hade varit där en gång för mycket idag redan. Ett tag kändes det som att jag bara sprang runt Skistua (en period när jag mest såg skyltar som det stod "3 och 5km" på, antog att det var elljusspår som hörde ihop med Skistua. Men sen började det stå Lian på skyltarna och då blev jag gladare, ditåt skulle jag ju! Gjorde nog ett fel vägval på ett ställe till (men kunde koppla ihop min favoritkorsning med namnet Vådanbecken, alltid nåt! Enda myren jag inte fick in i myrrundan...) men när jag kände igen mig i Vådan så kändes det väldigt bra! Bara 2km kvar! Sprang närmaste vägen hem därifrån, förbi snölagret och stannade klockan på 3,16. Mitt näst längsta löppass någonsin, efter Örskogen 2011 (4 timmar). 

 

Men det kändes ändå bra i löpningen. Jag var pigg hela vägen. Tog det väldigt lugnt i början då jag visste att det skulle bli ett långt pass, men påväg upp på fjället så orkade jag inte hålla nere pulsen under I2 längre utan den fick gå upp lite. Och på vägen hem brydde jag mig inte ett skit om pulsen, så den var väsentligt högre andra halvan av passet. 

 

Hade en fullhand planerad idag men för första gången nånsin så kände jag inget behov av att verkligen genomföra den bara för att jag hade planerat den. Har alltid skrapat ihop en fullhand varje gång jag planerat det, om så med bara en sekunds marginal. Men jag vet att jag har tränat mer än planerat den här perioden så kan tillåta mig själv att ta lite minustid de sista dagarna på period 5 (som slutar på söndag). Men efter förmiddagspasset så kände jag att 1,44 borde jag ju klara på eftermiddagen. Det är ju ingenting! Visade sig att jag inte riktigt klarade det trots allt. Klart jag hade klarat det om jag gett mig fan på det, men det kändes som att de sista 8 minuterna inte skulle ge så mycket mer. Var seg på eftermiddagspasset. Låg puls. Fast det kan ha varit en inställningsfråga. Var inställd på att jag ville ta det lugnt och då blev det ett väldigt lugnt pass. Väldigt lugnt. Men fortfarande I1. 

 

Imorgon har jag en ny fullhand planerad och då ska jag ge mig fan på att genomföra den!

 

Jag är kär i Bymarka. Kär i hösten. Bilderna gör inte verkligheten rättvisa någonstans, men visar er ändå. Men det ska upplevas. Förstår nu verkligen vad alla menar när de säger att hösten i Bymarka är något speciellt. Det är den! Även om jag verkligen gillade sommaren i Bymarka också. Och tror att jag skulle älska både vinter och vår här. Men de årstiderna kommer de med!