ANNA

För ganska exakt en vecka sen fick jag uppleva det (hittills) största ögonblicket i min tränarkarriär. 

Jag har upplevt många speciella ögonblick som jag kommer minnas länge - eller alltid. Som regel blir jag så rörd att jag gråter när jag upplever dessa ögonblick, men inte den här gången. Det var på ett sätt ett mindre ögonblick än dagen innan när jag tog till tårarna för (om jag minns rätt) femte gången sen jag blev tränare för Sirdal Ski. Kanske för att jag precis då var lite stressad, hade inte så mycket tid. Samtidigt som jag alltid försöker vara i nuet när jag pratar med mina aktiva. Men på en stafett är det alltid den som går som har prioritet över de som har eller ska gå. Kanske jag inte hann uppleva ögonblicket i nuet för att det var lite tid, kanske var ögonblicket i sig för kort för att bli rörd. Men jag blev helt varm innombords, kändes som en rysning som spredde sig från hjärtat ut i resten av kroppen. 

Ögonblicket var när en av mina aktiva kommer till mig efter ett fantastiskt lopp och säger "det du sa på inskjutningen hjälpte mig verkligen idag".

 

Jag blir nästan rörd bara av att skriva det. 

Det är verkligen för såna ögonblick som jag älskar att vara tränare. Det är absolut "strösslet på grädden på tårtan" i en tränarkarriär. Eller hur man ska förklara det. Det absolut största man kan uppleva.

 

Att jag som tränare faktiskt har en viktig roll i en riktigt bra prestation, ett riktigt bra resultat. 

Ett magiskt ögonblick som jag kommer minnas.