Skriva
En tanke slog mig efter att jag använt bloggen som en soptunna för mina negativa känslor när jag blev sjuk för fjärde gången på två månader…
Var det mitt sätt att kanalisera känslor och tankar, bearbeta och förstå mig själv?
Behövde jag skriva ner mina känslor för att gå vidare?
Gav det ett perspektiv som påverkade mitt mående positivt?
Jag har inte kommit fram till ett svar. En av anledningarna till att jag slutade blogga dagligen var ju att jag nu har en verklig person att "använda som soptunna för mina känslor", haha. Eller snarare dela tankar och känslor med på daglig basis.
Jag behövde inte skriva ner alla mina tankar eftersom jag istället delar dem med honom.
Vissa saker behöver jag fortfarande skriva för att bearbeta. Ibland har jag problem att hitta orden i tal. Och det beror inte på att jag inte använder mitt modersmål när jag pratar på daglig basis, för jag blir förstådd på svenska så jag behöver inte
försöka prata norska. Och när jag är som mest känslosam så kommer orden på mitt modersmål oavsett.
Något jag definitivt vet är att jag inte mår bra av att inte uttrycka mina känslor och tankar. Oavsett om det är i tal eller skrift.
Ibland är det lättare att dela med någon som inte svarar. För då får jag åtminstone aldrig fel svar. Men ibland behöver man höra det man inte vill höra.
Jag vet inte vad som kommer hända med bloggen framöver. Om jag kommer gå tillbaka till att skriva varje dag eller om det kommer bli varannan vecka som det varit under hösten (och sommaren?) Men jag vet att jag aldrig kommer sluta skriva. Kanske kommer
jag sluta skriva blogg en dag, men då kommer jag fortsätta skriva för hand. Det gör jag ju fortfarande. Fast ungefär 15 gånger mer sällan än jag bloggat i höst.