ANNA

Det här blir inte det sista jag skriver om min karriär, men det är det sista jag har tänkt skriva i följetongen "Slutet" som fått sin egen kategori här. Jag kanske kommer på något mer senare som jag vill skriva, och då finns ju kategorin kvar! Mina känslor kring detta kommer nog vara starka länge till. Jag känner verkligen att jag saknar livet som skidskytt, men jag känner också att jag aldrig varit mer redo för "livet efter" heller. Ja, det har blivit dags för mig att prioritera annat. Det är ett val jag är nöjd med, även fast jag redan saknar mitt gamla liv. Det är klart att jag har tänkt på att ångra mig, att köra ett år till. Men det känns inte rätt. Även fast jag fortfarande älskar träning och tävling mest av allt. Men jag vill inte längre ha skidskyttet som prio 1 i livet. Det är faktiskt väldigt skönt att inte längre ha det. Nu kanske övergången har blivit lättare på grund av Corona, men det är så många saker som känns lättare när jag inte behöver förhålla mig till elitidrottslivet. Jag behöver inte fundera på hur allting kommer påverka min prestation hela tiden. Det är en frihetskänsla som jag verkligen njuter av och som jag aldrig vill byta bort! 

 

Men det var inte det jag skulle skriva om (även om jag blev väldigt nöjd med hur jag fick uttrycka mina känslor såhär!)

 

Jag har nämligen kvar att tacka alla människor som stått vid min sida under min skidskyttekarriär! Det är otroligt många som jag är så tacksam för!

 

Först och främst, mina föräldrar. Pappa som har kört mig genom hela Sverige och halva Norge. Som har stått bakom kikaren i 20 minusgrader. Som har vallat skidor nästan varje helg under 15 vintrar. Som alltid gör det jag säger åt honom. Det är jag så otrolig tacksam för! Mamma som är den jag vill ringa när det har gått bra och när det har gått dåligt. Som alltid ställer upp när jag behöver hjälp och när jag inte vet vad jag behöver. Som alltid erbjuder sig att underlätta mitt liv. Det går inte att beskriva hur tacksam jag är! Mina föräldrar har alltid ställt upp på det jag har velat och behövt. Stöttat mig i med- och motgång. Delat mina drömmar och mitt liv. Jag kan inte tänka mig att det finns bättre människor än er att ha bakom sig. Tack för allt!

 

Jag har också så många tränare och coacher att vara tacksam över. Tränare som format mig som skidskytt och som människa. Som har lärt mig saker om träning, livet och mig själv. Coacher som funnits där när jag behövt vägledning. Som jag sa för några dagar sedan, jag har alltid gjort min grej, men jag hade aldrig vetat vad min grej var om jag inte hade mött dessa människor. Varenda en ska ha ett enormt tack!

Leif Andersson, Stig Strand, Mattias Nilsson, Åsa Mattsson, Andreas Kvam, Geir Ola Botnan, Jonas Johansson, Anna-Maria Uusitalo, Linda Bengtsson, Pär Svärdfeldt, Ronnie Adolfsson, Inge Wadman, Annlouise Almqvist, Linn Adolfsson, Agnes Wredenberg. 

Jag har också haft tränare som längdåkare, men det är så längesen att jag knappt minns det. Men det är såklart också människor som format mig som skidåkare och som fick mig att älska att vara på skidträning. Stort tack för det!

 

Jag har haft många sponsorer och samarbetspartners under åren som gjort min satsning möjlig och för det är jag otroligt tacksam! Jag har verkligen fått leva min dröm som elitidrottare sen 2011 och det hade inte varit möjligt utan hjälp. Det finns några som betytt extra mycket för mig som jag vill nämna. 

Henrik Olsson på Kringdata, Hans Clasén på Vicicom/WSP, Lennart Cedervärn på Atomic, Fredrik Heikki på Nordic Trade (Rudy Project/OneWay/Start), Claes Holmström på Trade in Sports, Jarle Holt på Overskudd, Dick Sandberg på Mora Bil. 

 

Det är väldigt många fler som har betytt väldigt mycket för mig. Framförallt familjen och vännerna. Ni vet vad ni betyder för mig och hur tacksam jag är för att ni finns i mitt liv.