Meant to be

Igår satt jag och pratade med M om "vad som kunde ha hänt om eller om inte". Och det blev så extremt tydligt att oavsett vad som hade hänt så hade det blivit vi två. Förr eller senare. Det känns som att det alltid varit meningen att det skulle bli vi två. 

Vi träffades faktiskt för första gången i en vallavagn på Sjusjøen i november 2018. Han vallade mina skidor den helgen. Det visste inte jag då. Och våra möten den säsongen var så flyktiga att jag hade glömt det när vi började prata med varandra för snart ett år sen. Men våra minnen från den tiden går ihop. Det enda jag tydligt minns är att jag blev intresserad av en vallare men att jag aldrig fick veta vad han hette så jag kunde inte göra något med det. Jag är 99% säker på att det var M. Utifrån hans minnen, utifrån vilka som jobbade i den vallavagnen och utifrån mina svaga minnen. Jag har självklart, med facit i hand, önskat att han tog kontakt med mig då, eftersom han visste mitt namn, men även om jag är övertygad om att det hade blivit vi oavsett, så förstår jag hans argument om att det var för långt från Sirdal till Trondheim. Jag vet inte hur vi hade löst allting om vi kommit i kontakt redan 2018. 

Men jag vill inte ändra något. Oavsett när vi hade börjat skriva och träffas så känner jag att det inte är något tvivel om att det hade blivit vi. Men jag tycker att vi hade helt perfekt tajming när vi började skriva och träffas. Det gick kanske lite fort. Jag är för otålig. 

Vi två är så självklara. Det var mamma som sa det först. När jag sa hur länge vi hade varit tillsammans. Hon tyckte att det kändes mycket längre, för att vi två är så självklara. Jag har svårt att sätta ord på vad det är. Jag har så mycket känslor men jag har inte så många ord. Och det är ovanligt för mig. Men vissa saker känns så rätt, till exempel att vi är självklara. Att allting har varit så lätt. Från typ det tredje meddelandet han skickade. (Jag hade prestationsångest i början, skrev om det också.)  Och det är så svårt att se att det inte ska fortsätta vara lätt. Men man vet aldrig. Nyförälskelsen släpper väl någon gång. Eller? Jag får uppleva saker jag aldrig känt förut. Som ett enormt starkt behov av att känna min hud mot hans. Det är en så enkel handling men det känns så stort. 

Är det kanske det de skriver om i böcker och låtar? Att man blir så påverkad av en beröring. Det har jag aldrig riktigt förstått innan M. Men varje gång hans hud rör vid min så blir jag påverkad. Bara ett finger mot min axel till exempel. Det är sånna saker som jag har svårt att sätta ord på. Vad är det egentligen jag känner? Jag vet att jag känner starka känslor men det är omöjligt att sätta ord på dem. Det gör mamma lite frustrerad, att jag inte kan förklara vad jag känner. Men jag vet ju vad jag känner. Och antingen så kan jag förklara det för M, eller så behöver jag inte det. För han känner vad jag känner. På samma sätt som jag känner vad han känner. Och då behöver han inte (alltid) säga det. Men jag tror ändå att det är viktigt att uttrycka vad man känner. Det är bara så svårt för mig den här gången. Är det då jag ska veta att det är "the real thing"? 

Den rätta, tror jag att jag vill kalla M. Men även det är så svårt att sätta ord på, annat än öga mot öga med han jag älskar obeskrivligt.