Öppet spår

Det var ju den där klassikern. Som vi nästan startade med Vasaloppet för ett år sedan. Men så var inte A så bra tränad och så fick jag covid. Så då skulle jag få som jag egentligen ville - vi skulle starta med Lidingö. Så blev jag sjuk precis innan. A startade och jag hejade. 

Igår var det ombytta roller. 

Jag har ju varit i princip konstant sjuk sen Lidingö i september. Jag har försökt och försökt hålla mig frisk. Gjort anpassning efter anpassning. Ett beslut jag kom fram till var att inte resa hem två helger på rad, sportlovet + Vasaloppet, utan köra Öppet Spår när jag ändå var hemma på sportlovet. Därför blev det omvänt, A ska köra Vasaloppet på söndag och hejade på mig och hennes sambo igår. Så det blev väldigt bra ändå. Runt omkring loppet alltså. 

För loppet för mig var allt annat än bra. Eller, det var två saker som var bra: skidorna och att jag tog mig i mål. 

Jag tänkte ta det från början. För jag vill nog läsa det här igen. Precis som jag läste min upplevelse av Vasaloppet 2017 innan jag åkte igår. 

Jag tror att jag känner min kropp så pass väl att jag kan lita på hur jag vill lägga upp lopp. Jag startade i vad som kändes som ett bra tempo. Det var skönt att det inte var så trångt i starten, som på Vasaloppet. 

Det var också något jag såg fram emot med Öppet Spår - att kunna åka upp för första backen. Och det kunde jag göra. Det kändes bra! Bergfäste! Jag bara klev på. Kändes som att jag fick till tekniken bra, både stakning och diagonal. Skönt. 

Men så kom jag upp på myrarna. Och det gick så otroligt segt att staka. Det var helt fruktansvärt. Jag kände mig så svag! Och det är så extremt långa platta partier i starten. Runt 13km (77km till mål) så visste jag inte om jag skulle klara det. 77km kändes så overkligt långt! Men jag tog det liksom steg för steg. Det var ibland långa steg, kändes för långt. Men jag var ändå aldrig nära att sluta staka. 

Jag såg fram emot varje backe. Varje nedförsbacke innebar att jag gled ikapp och förbi och följdes av en period där stakningen gick sååå lätt! Verkligen en enorm fördel att vara sambo med en landslagsvallare! Och i varje uppförsbacke kände jag mig stark och kunde trycka på i fin diagonal. Så helt plötsligt hade jag kört 30km och 1/3. Då tror jag att jag förstod att jag skulle klara det. 

Men det var verkligen en enorm mental kamp från tidigt i loppet. Och den mentala kampen höll på helt in i mål. 

Note to self: ät före backen ned till Tennäng, i Evertsberg och Gopshus. Det är bästa ställena att äta på. Jag åt lite sent första gången. Men drack bra från start och genom hela loppet. Höll mig precis på rätt sida av kissnödighetsgränsen hela loppet. Drack lite blåbär och magen var bra efter det. Framförallt var det galet gott! 

Jag hade verkligen bergfäste och fantastiskt glid, så slog temperaturen över på plus. Det första som hände var att det blev blankt i spåret och ännu bättre glid! Men jag förlorade fästet. Det gick att få fast skidorna utanför spåret och jag överlevde Lundbäcksbackarna (kände mig fortfarande stark uppför!) men det slet på ljumskarna. I Gopshus la pappa på varmare fäste och jag överlevde en stund till. Men jag hade så ont i ljumskarna, speciellt vänster. Så jag ville nästan inte använda benen. Jag räddades av fortsatt fantastiskt glid och att det gick så sjukt lätt i spåret! Så jag kunde staka så mycket mer än jag trodde var möjligt. Stakningen fungerade helt plötsligt när det gick så lätt i spåret! 

Kilometrarna rullade på och jag blev egentligen aldrig lika trött som runt 15km. Nej, nu förskönar jag sista 15. Det var helt fruktansvärt men det gick så fort så jag hann liksom aldrig lida på riktigt. Det var korta perioder när det kändes som att det inte gick framåt men jag peppade mig själv och hittade krafter nånstans. Från jag kom in i Hemus-terrängen åkte jag fort. Jag hittade krafter som jag inte trodde att jag hade och bara körde på. Det minns jag inte att jag kunde sist. 

Så mitt Vasalopp 2017 jämfört med mitt Öppet Spår 2023 var nog varandras totala motsatser. På allt. 

Utom att jag båda gångerna hade fantastiska skidor och bästa drickalangningen. Och alla hejarop! Tack för det! 

Känslan efteråt var hur skönt det var att sluta. Plus stolthet över att jag klarade det! Jag är nöjd med mitt genomförande, jag var absolut inte förberedd för det här. Och det är en extremt dålig idé att åka 90km skidor otränad!! Men jag klarade det, faktiskt. Det tog tid och det var en enorm påfrestning både fysiskt och mentalt. Men häftigt ändå. 

Så nu är jag äntligen igång med klassiskern!!! Bara att plocka fram cykeln och förbereda sig för Vättern. Planen är att hålla mig frisk nu så jag inte behöver köra 300km cykel otränad…