Besök
Jag har haft besök den här helgen. Ingvild och Vegard kom hit i fredags kväll och åkte efter lunch idag. Det har varit en supertrevlig helg. Jag har sagt det så många gånger men det tål att upprepas: det är så fantastiskt med vänner som man inte träffar så ofta, men när man väl ses är det som att man träffades igår. Såna vänner ska man hålla hårt i. Jag är så tacksam över de underbara vännerna jag träffade under mina år i Trondheim, där jag har kontakt med nästan alla fortfarande och hittar möjligheter att träffas med (hyfsat) jämna mellanrum. Det är ju ändå bara 1,5 år sedan jag flyttade från Trondheim och jag vet inte om det kommer bli svårare med tiden. Men det är väl just tiden som sätter vänskapen på prov.
Jag är ju lite knäpp i vissa avseenden, men ibland behöver jag räkna upp mina närmaste vänner (typ när jag funderar på vilka jag skulle ha bjudit om jag skulle haft 30årsfest eller vilka som jag inte hunnit berätta för att det är slut med D) och när jag ska göra det brukar jag tänka på de olika platserna jag har bott på. Från tiden jag bodde i Mora har jag bara kontakt med två personer. Jag behövde verkligen byta miljö när jag flyttade därifrån, för det var ingen bra miljö för mig där. Jag kunde aldrig riktigt vara mig själv i de omgivelsena jag var i under skolåldern. De vänskapsband jag skapade under gymnasiet känns som såna som aldrig kommer försvinna. Speciellt resten av 92:orna som jag umgicks med har jag så starka band till. Vissa starkare än andra. Vissa har brutits med tiden, vissa kommer aldrig brytas, vissa testas emellanåt hur starka de faktiskt är. Men de jag umgicks med under åren jag bodde i Östersund har jag ingen generell uppfattning om. Vissa har jag fortfarande väldigt mycket kontakt med, vissa har jag ingen kontakt med alls. Och allt där emellan. Det är nog väldigt olika hur man definierar vänskap och hur stark den är, men för mig så vill jag beskriva det som att mina nämaste vänner är de jag kan ringa när jag verkligen behöver prata om något speciellt och oavsett hur länge sen det är vi pratade senast, så har ingenting förändrats. För det är också en grej jag har, att vissa saker måste jag bara prata med en speciell person om. Det kan vara något som handlar om något som jag upplevt tillsammans med en speciell person. Och då kan jag inte diskutera den saken med någon annan.
Ett (numera gammalt) exempel på det är när det blev en ledig tjänst på skidskyttegymnasiet i Torsby. För att komma fram till om jag skulle söka den tjänsten eller inte så var jag tvungen att diskutera det med den personen som sagt till mig att det hade varit "drömmen" att jobba som specialidrottslärare, när vi gick på skidskyttegymnasiet i Torsby, vilket var en av anledningarna till att jag bytte inriktning på universitetet från ingenjör...och ja, nu vet vi ju vart jag hamnade i arbetslivet. Jag tar alltid oavsett alla beslut själv utifrån min magkänsla, men det är så viktigt för mig att diskutera saker för att det verkligen förstärker mina egna känslor. Ibland känner mina närmaste mig bättre än jag känner mig själv och får mig att se saker från ett annat perspektiv och ibland ger de råd som jag känner att jag verkligen inte kommer följa, för det är inte det jag vill. Men jag är så tacksam för de personer som jag kan ringa närsomhelst, hursomhelst, oavsett. De håller jag hårt i, så länge det ger mig mer än det tar.
Nu hamnade jag långt ifrån vad jag skulle skriva om, men jag kan konstatera att den här helgen har gett mig väldigt mycket energi. Jag kände det under gårdagens skidtur över fjället hur lycklig jag var och hur mycket jag njöt av livet. Vänner (eller familjen) och skidåkning är nog min favoritkombo, alla kategorier.
Därför känns det helt rätt att det är så jag ska fira min 30:e födelsedag. Jag har funderat fram och tillbaka ungefär sen min 29:e födelsedag hur jag ska fira 30. Jag har ju dessutom skjutit upp att fira allt som hänt sen C stängde ner världen (min karriär, min 28:e födelsedag, min masterexamen, min 29:e födelsedag, min lärarexamen) så nog hade det varit på sin plats med ett rejält firande. Men jag insåg att det är inte jag. Jag är ingen som arrangerar en stor fest i min ära. Vi pratade om det i helgen, om att låta någon annan arrangera åt mig och det är sånt som jag nog är mer bekväm med. Kanske framförallt för att jag är rädd för att folk inte ska vilja komma. När det inte är jag som bjuder in så vet jag ju inte vem som inte kommer... Men mest bekväm är jag med intima firanden med mina närmaste. Så när mamma frågade om hon och pappa fick komma hit när jag fyller år så kände jag att det är det jag allra helst vill göra när jag fyller 30. Fira med god mat, skidåkning och lite annat med de som står mig allra närmast. Jag ser otroligt mycket fram emot den helgen nu. Jag har faktiskt väldigt mycket som jag ser fram emot, hela mars och typ april också. Vilken tur då att det är mars om två dagar. Tiden går vansinnigt fort alltså. Det gillar jag när jag har saker att se fram emot.
Det här blev väldigt långt, men skrev ju ingenting igår såatt...
Det blev som sagt en skidtur på fjället igår och idag åkte vi skidor på Feed. På min plan stod det egentligen I3 4x10, men jag hade lite ont i huvudet i natt och imorse. Det kändes helt okej ändå när vi åkte så jag tänkte egentligen köra intervaller, men så körde vi en impuls och min ena stav knäcktes. Så då fick jag låna ett par stavar som var längre än mina skate-stavar så då blev det inga intervaller. Jag försökte ändå hålla bra teknik uppför backarna och inte bara chilla, jag hade så bra fäste att det var så härligt att bara kunna kliva uppför backarna. Men det var lite oskönt med så långa stavar.
God mat har vi ätit i helgen också och haft lugna kvällar med tv och film. Pratat om allt mellan himmel och jord, uppdaterat oss om varandras liv. Supertrevligt, verkligen. Så härligt avslut på mitt sportlov. Jag har verkligen haft ett optimalt sportlov med all den återhämtning jag behövt så nu är jag redo för intensiva veckor fram till min födelsedag som blir nästa återhämtningsperiod.
