ANNA

I höstas tänkte jag på att jag aldrig skulle få uppleva fasen när man har träffat en ny potentiell partner. Ni vet den perioden när allting är osäkert och spännande. Man är sitt bästa jag, försöker imponera. Spänningen i om det har potential, om den andra personen känner det samma. Den perioden är väldigt spännande. Och jag tänkte att jag aldrig skulle få uppleva det igen. Och det kändes lite tråkigt. 

Fem månader senare inser jag att jag hatar jag den känslan. Osäkerheten. Att man inte vill göra bort sig, stöta bort personen. Att man måste vara sitt bästa jag för annars kanske personen inte tycker om en. 

Jag saknar verkligen tryggheten i att veta att den man sms:ar kommer älska en oavsett vad man skriver. Att jag har visat mina sämsta sidor och fortfarande är älskad. Jag vill ha trygghet, inte spänning i livet. 

Är det inte så typiskt? Att man alltid vill ha det man inte får. Att gräset alltid är grönare på andra sidan. Att inte vara nöjd. Att alltid önska sig mer. 

Jag tror att jag egentligen visste att jag inte ville uppleva det igen. Att jag var väldigt nöjd med det jag hade. Men det fanns ändå något mer. 

Jag vill bestämma med mig själv att om jag får den tryggheten igen, att jag alltid ska uppskatta den. Att jag aldrig ska vilja ha något annat. Men det funkar inte så. Man kan inte styra vad man känner. Men man styr vad man gör. Man har alltid ett val. Det är min fasta övertygelse. Jag vill välja tryggheten, varje dag, resten av mitt liv. Det har jag velat så länge jag kan minnas. Det är det enda jag vill ha. 

Jag inser också hur många saker med att börja dejta som jag var så otroligt tacksam över att jag aldrig mer skulle behöva uppleva. För jag var så överbevisad om att det skulle vara för alltid. Så det är en väldigt jobbig process. Processen att acceptera att jag är singel igen. Det tog lång tid. För jag hatar verkligen allt som har att göra med att vara singel. Det är nog ännu tydligare efter en period när jag inte var singel. 

Framförallt hatar jag Tinder, det har jag alltid gjort. Jag var så tacksam att jag träffade D utanför Tinder. Och jag kommer försöka träffa någon utanför Tinder igen. Alla säger att det är bara där man träffar folk nuförtiden. Jag vill bevisa att de har fel. Jag vet inte om jag kommer lyckas. Men jag kommer försöka. 

Jag hatar att vara snart 30 och singel. Jag tror att det har att göra med att jag alltid dömt de som är snart 30 och singel. För att jag alltid har tänkt att jag ska ha barn när jag är 30. Det har varit en sån brytpunkt för mig. 

Först ville jag få alla barn innan jag var 30. Sen ville jag åtminstone ha ett barn innan jag var 30. Sen ville jag åtminstone vara gravid när jag var 30. 

Men det är liksom rätt komplicerat att få barn när man är singel. Och nu är jag väldigt snart 30. Och väldigt singel. Och det är riktigt jobbigt för mig. 

Allt som har att göra med att vara singel känns jobbigt just nu. 

Ta kontakt, behålla kontakt, träffas, träffas igen, ta nästa steg, och steget efter det. 

Jag var så färdig med allt det där. Och det känns så jobbigt att börja på nytt. 

Det är en process. Jag är långt ifrån att den processen nått till Tinder än. Men jag har också passerat punkten när jag inte ens ville tänka på någon annan.