Smärta i hjärta
Under det senaste året så har jag märkt att det gör precis lika ont i hjärtat oavsett vad som orsakar smärtan. Man kan få sitt hjärta krossat på flera sätt. Jag har upplevt tre olika under det senaste året. Och det känns likadant oavsett varför smärtan uppstår. Det är ett hugg i hjärtat. Det kan ha olika kraft, men annars är känslan likadan oavsett om det handlar om kärlekssorg eller någon man förlorat för alltid eller vänskap som tar slut.
Jag har fått känna på att det där att en vän gör slut med en, det gör precis lika ont som att en pojkvän gör det. Och nästan oavsett hur nära man är en person som försvinner för alltid, så känns det som att hjärtat går i tusen bitar. Inte bara en gång, utan gång på gång på gång. Inte alltid med samma styrka. Inte alltid regelbundet. Det finns smärta som är tidsbegränsad och det finns smärta som är evig. Styrkan avtar. Men när någon har försvunnit för alltid så försvinner aldrig smärtan. Vissa personer är utbytbara. Och tillräckligt med lycka kan göra att smärtan försvinner.
Det jag försöker få fram i bearbetning av smärta, är att man blir alltid starkare av det. När man tagit sig igenom den outhärdliga smärtan så har man gjort det som en starkare person. De starkaste personer som finns, är de som tar sig igenom motgångar, hjärtesorg och bakslag, gång på gång. Alla förtjänar lycka, jag önskar egentligen ingen att stå ut med smärta. Och även om man aldrig fått sitt hjärta krossat eller varit tvungen att ta sig tillbaka från motgång så kan man självklart vara en stark person. Jag vet inte om jag alltid säger så bara för att hjälpa att trösta. Att man blir starkare. För ibland så känns det som att man inte orkar ta sig ur smärtan. Visst finns det personer som inte varit starka nog att göra det. Kanske hade de behövt höra styrkande ord. Kanske hade det ändå inte gjort någon skillnad.
Jag vet inte riktigt vad jag skulle vilja säga om min egen styrka. Jag är inte den som upplevt de värsta scenarion som någon kan uppleva. Men jag har levt ett långt ifrån smärtfritt liv. Jag har fått mitt hjärta krossat av personer jag varit kär i. Jag har förlorat vänner jag fortfarande tyckte mycket om. Och jag har varit på begravningar till allt för unga människor. Upplevelser som gör så ont i hjärtat. Med en gång, outhärdligt. Efter en stund, smärtsamt. Efter lång tid, fortfarande obehagligt. Smärta i hjärta. Är jag starkare än de flesta? Går jag vidare lättare än andra? Är det positivt eller negativt?
Det enda jag vet säkert är att jag känner mig stark. Jag känner mig trygg med att jag tål mycket smärta. Jag hade länge som min huvudsyssla att stå emot fysisk smärta. Jag tror det hjälper mig klara psykisk smärta också. Fast hugg i hjärtat känns som fysisk smärta. Och jag har upplevd fysiska reaktioner på krossat hjärta. Ungefär samma som när man når gränsen på ett maxtest eller en tuff tävling. Magen vänder sig ut och in. Sån outhärdlig smärta.
Jag skulle vilja säga att jag har världens bästa bandage och plåster runt mig. De som alltid tröstar och får mig lycklig igen. Mina älskade föräldrar. De har varit igenom varenda hjärtesorg med mig. Älskade M som varit världens härligaste famn under de senaste. Mina älskade vänner som alltid visar att de finns där för mig när jag behöver dem.
Ska jag avsluta med en metafor? Jag vill försöka. Är det inte så att när ett ben brister, och man går med gips/bandage så blir benet starkare när det läkt? Jag tror jag har hört något sånt. Och framförallt så tror jag att det är så det fungerar med hjärtekross. Man får hjälp av sina stöttepelare och kommer starkare ut av det. Men det tar tid. Beroende på hur illa brottet är. Det måste få ta tid. Då läker det. Ibland inte till 100%. Men man blir ändå alltid starkare.