Pusha

Dagens lopp blev en trevlig historia. Jag var nervös innan, hade höga förväntningar och var orolig för att jag inte skulle klara rekordtid. Kände liksom att jag försökte hitta ursäkter om jag inte skulle klara det. Stormvindarna var en sån sak och att jag halkade i trappan i morse en annan. Har rätt ont i rumpan som jag landade på men kände det inte när jag sprang som tur var. 

Men jag hade inget att oroa mig för. Jag kunde genomföra loppet ungefär exakt så som jag planerat. Jag öppnade "kontrollerat offensivt" och hittade en fart som kändes stabil och pulsen låg precis över I5-gränsen. Första kilometern är ju kortare än de sista 9 (loppet är 9,87km och första kilometern är just 0,87) så hamnar alltid på rätt sida om 5min/km-gränsen i början. Men låg runt 4,50km/h första kilometrarna och det kändes stabilt. Efter ca 3km låg jag lite för länge i en rygg (försökte gå i rygg så mycket som möjligt med tanke på vinden) och drog på mig lite mjölksyra. Fick även lite ont i magen men kunde ändå hålla mig under 5min/km så det var positivt. Gick lite mer kontrollerat en stund och kände mig ganska återhämtad när vi skulle ta Abborrbacken. Den kändes tuffare än vanligt, jag brukar annars vara stark där. Men jag kände mig stark mentalt och lät inga negativa tankar komma in i mitt huvud. Passerade 5km strax under 25 minuter, väldigt nöjd med det då högsta punkten på banan är strax efter 5km plus att vi hade haft motvind. Men den där Abborrbacken suger verkligen musten ur benen. Även fast jag kände mig ganska bra så gick tiden mellan kilometerskyltarna klart långsammare andra halvan. Fick lite håll strax innan andra drickan (7km) så jag tog tidig dricka (jag sprang med Camelbak:en) då jag har salt i min sportdryck och det är bra mot håll. Men kunde inte trycka på lika hårt som jag ville. Strax innan Karins backe (8km) stod mamma och jag tog lite extra dricka för hållets skull innan jag slängde av mig Camelbak:en. Planen var att starta spurten där och det gjorde jag. Och det kändes bra! Jag har nog aldrig varit så stark i Karins backe (kändes som deja vu när jag skrev det, har nog sagt det något tidigare år, haha). Passerade 8km på 40.45. Jag hade hoppats att gå någon av kilometrarna från högsta punkten på under 5 efter de två tuffaste kilometrarna (4-6) som går långsammare. Jag vet inte varför, men varje år tänker jag att jag kan springa sista 2 på 9 minuter. Jag vet inte om jag har gjort det något år eller om det är en dröm? Jag pushade i alla fall mig själv så tufft jag vågade. När jag passerade 9km på 46.00 blev jag först lite besviken, jag hade verkligen pushat och tyckte jag sprang riktigt bra. Men man blir verkligen trött av Abborrbacken. Sista kilometern körde jag verkligen allt jag hade. Jag tänkte att jag skulle springa tills jag spydde, svimmade eller var i mål på 50 minuter. Jag blev lite snurrig en sekund men det var högst tillfälligt. Sprang verkligen så fort jag kunde. På upploppet letade jag efter officiella klockan. När jag kom så nära att jag såg den stod den på 14.19.51. Jag räknade ner sekunderna till medaljtiden som slutade på 14.20. Sen såg jag inte mer på klockan, kollade tiden vid överdragskläderna där jag hade min telefon. 

Jag var den första tjej i första startgrupp som fick bronsmedalj. 15 sekunder snabbare skulle jag ha varit. 

Det blev i alla fall rekord med 36 sekunder. Drygt 2 minuter bättre än förra året. Jag är väldigt nöjd med känslan. Jag kunde verkligen pusha mig själv och kroppen svarade verkligen bra. Jag hade två dåliga perioder, före första och andra drickat. Jag skulle vilja springa en gång när allt går bra. Då kan jag absolut ta den där silvermedaljen! 

Nästa år firar jag 10årsjubileum på tjejmilen på Lidingö. DÅ tänker jag springa under 50! 

Kommentera här: