ANNA

Efter att i drygt ett dygn gått en mental kamp mot mig själv kom jag fram till ett beslut. Som ni kanske förstått har jag inte mått så bra i kroppen efter helgen. Varken i musklerna eller i halsen. Alltså, missförstå mig rätt, jag har inte ont i halsen. Men jag har en punkt i halsen som säger att jag ligger på gränsen. Extremt nära gränsen dessutom. Den punkten har varit där i ungefär en månad, gjort sig tillkänna på kvällarna för att påminna mig om att jag ligger på gränsen, men efter en natts sömn är den borta igen. Förutom igår. Igår fanns punkten kvar även när jag vaknade och det i kombination med något förhöjd morgonpuls gjorde att jag planerade om träningen. Ett riktigt jobbigt beslut att ta. Jag menar, min normala morgonpuls är ca 13,5-15 slag på 15 sekunder. Igår hade jag 15,5. Det är liksom ingenting. Har tränat med högre morgonpuls än så. Men medan jag flätade håret så gjorde jag en bra plan. Jag skulle bara byta plats på gårdagens förmiddagspass (styrka+spänst) och dagens eftermiddagspass (bara skytte).

Men när jag var ute på dagens förmiddagspass så insåg jag att jag inte orkar ligga på gränsen längre. Jag vill inget annat än att träna men jag vill ännu hellre MÅ BRA. Det gör jag inte nu. Jag mår inte bra av att hela tiden känna efter om jag har ont i halsen eller inte. Jag är less på att ta anti-förkylningsshots morgon och kväll. Jag är less på att gå på toa var 20:e minut för att jag häller i mig vatten. Jag är less på att inte kunna planera något med mina vänner för att jag inte vet om jag ska vakna frisk eller förkyld morgonen efter.

Så jag väljer att må bra istället för att följa träningsplanen och jaga timmar.

Och när väl beslutet var taget så kändes det så skönt. Jag har faktiskt lyckats tänka bort träningstimmarna den här veckan. Varit trygg med att jag har tränat många timmar i höst och det är inte hela världen om jag missar några timmar just nu. Det finns viktigare saker.

Så nu hoppas jag att det beslut jag tog kommer göra så att jag med stora kliv går längre och längre bort från den där jävla gränsen som flåsat mig i nacken alldeles för länge. Att den där punkten långt bak i gommen försvinner.

Att jag kan må bra igen.

Mentalt mår jag bra. Förutom att det tär på psyket att inte kunna göra precis det jag vill. Men jag ser det positiva och pluggar desto mer. Lägger in extra skyttepass. Får saker gjorda. Fast mest ligger jag i sängen och dricker vatten.