ANNA

Stirrar på telefonen i mörkret i hopp om att det ska lösa alla problem som snurrar i min skalle.

Jag lever i ett i-land och mina problem är inte att ha tak över huvudet eller mat på bordet. Jag skäms inte över att jag har det bra. Jag gnäller över småsaker. Så är det bara.

Att skriva blogg är för mig att lösa problem. Att träna är för mig att kunna skifta humör.

När jag stack ut på dagens eftermiddagspass var jag skitförbannad på allt och alla, inklusive mig själv. Efter en klassisk tur var jag mindre skitförbannad och efter ett skyttepass hade jag hopp om livet igen. Inget av passen gick sådär toppenbra men det var tillräcklig terapi.

Sen ska jag sova och jag blockerar de tankar som alltid får mig att somna med ett leende. Jag kan inte tänka så längre. Det var en av sakerna som gjorde mig skitförbannad. Jag tvingar mig själv att sluta hoppas.

Istället kommer tankarna om vart jag befinner mig. Vart jag befann mig för 15 månader sedan. Vart jag sprang igår. Och jag fortsätter tänka. Jag tänker på kvällen då min självkänsla var på topp. Den kvällen då jag högt sa vad jag ville ha och jag fick det. Den sista kvällen.

Och jag undrar, vart är den självkänslan nu? Vart är självförtroendet? Är det också begravet?

Jag kan inte låta bli att undra hur livet hade varit. Jag hoppas att du hade varit en vän att lita på i svåra lägen. Men nu är du inte det. Och jag måste leva ändå. Jag minns inte senast jag fällde en tår över det men idag kunde jag inte hejda mig.

Jag kommer somna med funderingar om vart jag kan hitta min självkänsla och mitt självförtroende. Vart jag ska leta. Vem som ska hjälpa mig leta.

För just nu är jag vilsen. Totalt jävla lost i mig själv. Ensam. Jag tycker om ensamheten, oftast. Men man kommer till ett läge.