ANNA

Jag minns när jag började få ett ansträngt förhållande till min kropp. Jag var runt 14 år och tyckte att jag hade för stor mage. Ungefär såhär såg jag ut:

Jag slutade äta lunch på skolan. Tog en frukt och skyllde på att jag inte tyckte om maten. Men det varade inte länge. För jag tyckte ju visst om maten. 

Och det är för mig den största delen i det här temat. Jag älskar mat! 

Jag älskar att laga god mat och baka goda kakor. Kladdkaka, snittar, chokladbollar. Jag har ALLTID älskat att baka. Jag började tidigt. Jag minns inte hur ung jag var när jag gjorde min första sockerkaka (tillsammans med mamma). Men det är en stor del av min uppväxt. 

Jag har inte jättemycket minnen från mina tonår så jag tror inte att det var ett problem, förutom de veckorna jag åt en frukt till lunch. Det var mycket kladdkaka på gymnasiet. Och vi pratade väldigt öppet om vikt, energibehov och träning i min närmaste krets. Jag tror vi hjälpte varandra att ha ett hälsosamt förhållande till mat. Det är jag tacksam för. 

Jag är också en extremt tacksam för den unga kvinnliga längdtränaren som sa till oss när vi började gymnasiet att det är normalt för skidtjejer att gå upp ca 6 kg i vikt första året på skidgym. Det stämde för mig och det stämde för de jag pratade med. Och nu säger jag det varje år till de som börjar på mitt skidgymnasium. 

Jag har en ganska kraftig kroppsbyggnad. En stark kropp. Och jag får ganska stor mage av mat och dryck. Men när jag tränade så hade jag platt mage när jag vaknade på morgonen. Jag hade aldrig stora problem med det, men små. Jag önskade att jag var slankare, hade tydligare magrutor och så. Men jag var nöjd med min rumpa och senare i livet också nöjd med mina starka lår. De var såklart tunga att ha med sig uppför backarna, men de var väldigt snabba i en spurt. 

Efter de 6 kg jag gick upp första året på gymnasiet har jag inte pendlat mer än ca 1-2 kg plus minus runt den vikten. Jag minns det som att jag var ganska nöjd på gymnasiet. Sista året som junior ville jag göra saker ännu bättre och jag låg 1-2 kg över "matchvikt" under träningssäsong och gick ner ca 2-3 kg in mot tävlingssäsong. Det funkade bra det året men inte året efteråt så då försökte jag igen hålla jämn vikt genom året. 

Jag kom faktiskt till en insikt nu som jag inte kopplat tidigare. Jag bytte tränare två år innan jag la av och han sa att jag "borde åka snabbare utifrån den stora träningsmängden jag hade". Sant. Så jag drog ner på mängden. Det var bra för mig. Men det gjorde också att jag låg lite över matchvikt. Och nu förstår jag ju varför. För jag åt ju lika mycket, men tränade mindre. 

Jag har som sagt aldrig haft stora problem med vikt och mat men ganska mycket tankar. Det har jag skrivit om tidigare så det behöver jag inte gå in på nu. För det räcker med bakgrund. Jag ska nu gå in på det jag egentligen skulle skriva om. 

Jag höll som sagt ungefär samma vikt från jag var 17 till jag började jobba här. Så det jag skämtsamt sa till mina elever i fjol var "första året på gymnasiet går man upp ca 6 kg och sen kan man hålla det tills man börjar jobba på gymnasiet för då går man upp 6 kg på ett år igen!"

Så var det i alla fall för mig. Jag gick upp 3 kg per termin i 1,5 år. Sen stannade det av och jag höll mig runt 7 kg över min gamla matchvikt. Jag väger mig inte jätteofta, men sist jag ställde mig på vågen visade den +10 kg från när jag började jobba. Det är tiden på månaden som jag väger som mest i och för sig, men det var tufft att kliva över 70-sträcket för första gången. 

Men jag har aldrig riktigt känt att jag vill "banta". Jag tycker för mycket om mat och jag är beroende av att hålla min energinivå uppe. Jag försöker ju att äta så lite som möjligt men ändå ha bra med energi, men som sagt, jag älskar mat. Kanske för mycket. 

Och det är också därför som jag klarar av att (mer eller mindre) älska min kropp. Jag är inte alltid 100% nöjd. Men jag är 100% stolt. Om inte mer. Jag kan helt ärligt säga att jag är så stolt över min kropp. Vi har haft ett böljande förhållande och jag har inte alltid varit stolt, även när jag borde varit det. Men jag har vuxit till en punkt när jag är otroligt stolt över vad min kropp har åstadkommit i mitt liv. Åstadkommer. Och jag är övertygad om att den kommer fortsätta göra mig stolt!