Mentalt

Jag träffade Å idag och när jag berättade om helgen sa hon det jag tänkt men inte velat uttrycka, nämligen att mina egna förväntningar sätter krokben för mig. 

Det är nämligen något jag varit med om förut och som jag trodde att jag kunde hantera. 

Jag menar, om man inte lär sig av sina misstag och använder sig av sina erfarenheter, vad är det då för mening att fortsätta?

Jag uttryckte att jag jobbat med de känslor och tankar som jag fick under förra veckan. 

Så säger hon att det är mycket som sker omedvetet. Då blev jag nästan uppgiven. Det som sker omedvetet kan man ju inte påverka, för man är inte medveten om att det sker. 

Är det bara jag som upplever sånt här? Är alla andra experter på att hantera mentala spärrar?

Det är så enkelt att säga "träna mer så blir du bättre". Är det så enkelt?

Ond cirkel

Jag kan inte förstå att jag fortfarande låter en dålig tävlingshelg påverka mitt humör. Jag är 26 år, har hållit på med toppidrott i över 10 år och har fortfarande inte lärt mig att "hä ä bar en lek". Det är inte skidskytte som är det viktigaste i livet. Men det känns så. 

Innan jag åkte till Røros så var livet perfekt. Kroppen kändes bättre än den gjort...så länge jag kan minnas. Ryggen var bra, rörligheten var bra, styrkan kändes bra och benen var pigga. Skyttet var snabbt och stabilt. Jag var i fas med uppsatsen och min att-göra-lista var nästan tom. Livet var perfekt. 

När jag kommer hem från Røros är formen kass, skyttet kasst, jag var stressad över uppsatsen och att-göra-listan kändes återigen övermäktig. Det kändes som att jag misslyckades med allt jag försökte. Som att jag försöker göra allt och misslyckas med allt. 

Jag försöker prestera som skidskytt. Jag försöker få till en bra masteruppsats. Jag försöker sköta mitt jobb som tränare. Och misslyckas med allt. 

Nej, jag misslyckas faktiskt inte som tränare. Ibland är det väldigt utmanande men jag är faktiskt väldigt nöjd med det jobb jag gör. Och när jag är bortrest så har jag kollegor som backar mig. 

Hade en lite intressant konversation med min närmaste kollega idag. Han hade hört en intervju med Emil Iversen som sa att i år hade han varit mer cynisk än tidigare, sagt nej till mer och inte varit lika snäll mot omgivningen. Och så tyckte han att jag också skulle göra. Vara cynisk. Jag var tydligen för snäll. Jag svarade att han hade nog helt rätt och att jag skulle nog må bättre av att bli mer cynisk och mindre "för snäll". Men jag vet inte om jag har det i mig. Bra att få höra sånt i alla fall. 

Jag känner att jag har lite för lite tid till uppsatsen. Att jag borde prioritera den mer. Men då känner jag att jag nedprioriterar skidskytte och det är en känsla jag hatar. Så den känslan försöker jag undvika. Då uppstår det andra, inte heller så trevliga, känslor. Ond cirkel? 

Då känner jag att jag bara borde ge upp något. Men då går inte mitt liv ihop. 

Det sägs att skidskytte är den mest formsvängande sporten. Och jag skulle gärna vilja ha tillbaka den form jag hade förra helgen, i helgen igen. Då kanske livet blir perfekt igen. 

Förändring

Jag har alltid varit väldigt säker i mina åsikter. Jag har ägnat många år åt att utforma mina värderingar och känt att jag blivit trygg i mig själv. Jag har tydligt hittat vad jag tänker och känner. Och varit ganska säker på att jag hittat mina egna grundläggande värderingar. 
 
Men jag är inte lika säker längre. Jag har upplevt personer och situationer som fått mig att totalt tänka om. 
 
"Det tog mig mer än 6 år. Men nu förstår jag. Jag förstår ditt argument. Jag har själv upplevt det. Jag förstod det inte då. Men nu förstår jag." /AW 2018-11-18
 
Jag vet inte om det är att jag blir äldre och får mer livserfarenhet som gör att jag får en annan förståelse för saker och ting. Och den förståelsen gör att jag ifrågasätter mina värderingar. För att jag förstår andra perspektiv. 
 
Sen är det ju inte säkert att jag i slutändan ändrar mina grundläggande värderingar bara för att jag upplever något som är så långt ifrån det jag trodde att jag visste om mig själv. 
 
Men det är både skrämmande och befriande att fortfarande kunna ändra sig. Att även om jag var säker på att jag hittat mig själv, vet vem jag är och vad jag tänker och känner. Så är den jag är idag kanske inte den jag kommer vara om 10 år. Jag har liksom trott att jag är jag och jag kommer alltid vara jag som jag är nu. Men jag är inte lika säker på det längre. Jag har upplevt förändringar. Känt av förändringar. Men jag vet inte om jag kan säga att jag har ändrat mig.