Hormon-reaktion

Som jag tidigare nämnt så har jag börjat med en "hormondagbok" för att få lite bättre koll på, tex om mina humörsvängningar är hormonella. Och efter fyra cykler kan jag krasst konstatera: oftast är dem det!

Det är så sjukt, jag har under denna vecka upplevt EXAKT samma humörsvängningar som för fyra veckor sen, inför premiären i Idre. 

  1. Känslan av att bra inte är tillräckligt bra
  2. Tårar för ingenting
  3. Lyckorus

Punkt 2 och 3 är ständigt återkommande noteringar i min hormondagbok. Nästan alltid på samma cykeldag. 

När jag i tisdags började gråta för ingenting kunde jag för första gången i mitt liv koppla det till mina hormoner och jag började skratta åt ironin i det hela. Dvs, jag tog mig själv i kragen, tvingade mig själv att vara rationell och inte låta hormonerna styra mitt humör. Och då kunde jag skratta istället för att gråta. 

Coolt ändå hur vi fungerar. 

Sova själv

Natten till lördag vaknade jag med en plötslig känsla av att inte vilja vara ensam i sängen. Det är nog det jag saknar mest med att ha pojkvän, att somna och vakna tillsammans med någon. Jag har dock blivit van med att sova själv och inte saknat det särskilt mycket den sista tiden. Jag minns i våras när kompisar hade varit på efterfest och sovit över hos varandra och jag kunde bara känna att det var så galet skönt att sova ensam i min egen säng. Den känslan är väldigt ovanlig för mig! Men nu är allt tillbaka till normalt igen alltså... Jag är less på att sova själv. 
 
Vill du följa med mig hem?
Vill lära känna, känna hela din kropp
Går du nu följer jag med
Och kommer du, kommer jag med

Magi

Jag funderar mycket på livet och kärleken. Angående det sistnämnda så har jag nästan gett upp. Försökt intala mig att jag kan leva ensam resten av livet. 

Men sen fyra dagar tillbaka så har jag bara en fullt fungerande hand. Vilket gör att jag verkligen inte vill leva ensam. 

Det går liksom lite upp och ner det där. Innan jag började övertala mig själv om att jag kunde leva ensam så hade jag en period när jag kände att jag kunde "nöja" mig. Nöja mig med någon som är helt okej. Men jag klarade inte det. 

För jag har upplevt magi. Jag har upplevt känslan av att passa ihop, när man kan prata om allt, när man dras till varandra, man har samma värderingar, intressen och mål i livet. 

Det kanske är en efterhandskonstruktion. Jag kanske lever i en illusion. Men jag vet också att kärleken inte alltid är magi. Jag är medveten om att jag kommer behöva jobba för det jag vill ha. Men jag behöver känna den där magin för att det ska vara värt arbetet. Jag vet att magin kan komma efter ett tag. Men det här är varför jag är kräsen. Man kan inte nöja sig med vem som helst när man har upplevt sån magi. Jag vill ha sån magi!