Magi

Jag funderar mycket på livet och kärleken. Angående det sistnämnda så har jag nästan gett upp. Försökt intala mig att jag kan leva ensam resten av livet. 

Men sen fyra dagar tillbaka så har jag bara en fullt fungerande hand. Vilket gör att jag verkligen inte vill leva ensam. 

Det går liksom lite upp och ner det där. Innan jag började övertala mig själv om att jag kunde leva ensam så hade jag en period när jag kände att jag kunde "nöja" mig. Nöja mig med någon som är helt okej. Men jag klarade inte det. 

För jag har upplevt magi. Jag har upplevt känslan av att passa ihop, när man kan prata om allt, när man dras till varandra, man har samma värderingar, intressen och mål i livet. 

Det kanske är en efterhandskonstruktion. Jag kanske lever i en illusion. Men jag vet också att kärleken inte alltid är magi. Jag är medveten om att jag kommer behöva jobba för det jag vill ha. Men jag behöver känna den där magin för att det ska vara värt arbetet. Jag vet att magin kan komma efter ett tag. Men det här är varför jag är kräsen. Man kan inte nöja sig med vem som helst när man har upplevt sån magi. Jag vill ha sån magi!

Jag och min kropp

Min kropp är fantastisk. Jag och min kropp har ett fantastiskt samarbete. Vi vet allt om varandra. Vi har fantastisk kommunikation. 

Precis när jag skulle svara på frågan vad jag hade tänkt göra när vi var klara med testerna i förrgår så kände jag en klump i halsen. Jag hade byggt upp ett sug för att köra intervaller under dagen men klump i halsen betyder absolut inga intervaller. Klump i halsen betyder: dricka mycket, äta bra, vila och sova. Så jag stod på mig. Jag ska äta pasta. Jag ska inte stanna på stadion.  Jag ska gå och lägga mig. Mina kollegor var så förstående och supportande. Fördelen med att jobba inom idrottsvetenskap, med mer eller mindre (fd) elitidrottare. Så jag följde min plan. Hällde i mig 2 eller 3 ingefärsshorts. La mig strax efter nio. Fem timmar senare vaknade jag (har verkligen blivit van få timmars sömn) utan klumpen i halsen. Jag var omväg ur sängen, men kollade på klockan först. Kvart över två var väl kanske i tidigaste laget att gå upp... Ställde klockan på 04.45 så jag skulle kunna åka rullskidor upp till stadion med S på morgonen. Var dock mer trött då än 1,5 timme tidigare, det var dessutom tyst i lägenheten så jag snoozade lite. En knapp timme senare klev jag upp, letade febrilt efter havregrynen innan jag gav upp och tog en halv mango till frukost i stället. Jag packade, bytte om, ingen rörelse i lägenheten. Tillslut klev S upp och vi bestämde att jag skulle åka själv, det var mysigt det också. Hade svårt att gå lugnt i backen upp med bra teknik så var nog väldigt bra att jag inte behövde prata samtidigt. Det blev första träningspasset på fyra dagar, riktigt härligt. Vet dock inte om man kan kategorisera 53 minuter skate med 71% av maxpuls i snitt som träning, men det var skönt, jag fick fin teknikträning och fick se lite mer av Lillehammer än insidan av det svarta tältet på bana 30. 

Några timmar senare var klumpen i halsen tillbaka och jag ångrade att jag tränat. Även fast mitt "träningspass" var mest immunförsvarshöjande så kommer paniken ändå. Resan hem var (förutom extremt rolig, humörshöjande och fantastisk) en plåga och kamp mot negativa tankar medan klumpen blev större och större. Jag var helt säker på att jag nu dragit på mig världens förkylning. Men ännu en dag vaknar jag utan klump i halsen. 

Den där klumpen betyder alltså bara att jag behöver sova. Min kropp är fantastisk. 

Jag är ändå otroligt stolt över mig själv. Jag har under dessa fyra dagar, trots minimalt med sömn, näst intill noll träning och minst sagt sporadiskt matintag, hållit humöret uppe. Jag har inte fått mina hungers- eller trött-utbrott. Jag har inte släppt fram Aspbergers-Anna en millimeter (åtminstone inte sen vi lämnade Trondheim i tisdags). Jag har svalt elaka kommentarer istället för att tänka efter efter. Det är otroligt imponerande för att vara mig. Men det finns nog en enkel förklaring. Det finns en person som hållit mitt humör uppe. Som har fått lyssna på mina tankar. Varit min utloppskanal. Och fått mig att skratta. Hela veckan. 

Tänk om jag fått vänner för livet tack vare den här datainsamlingen. Jag hoppas och tror det. 

Tack livet för att du ibland är fucking amazing! Tack Olympiatoppen för den här möjligheten. Jag är lycklig och tacksam!

Lovestory

En del av Aspbergers-Anna kan bli så galet besatt. Specialintresse, tror jag det kallas. Kan verkligen djupdyka in i olika saker och totalt tappa kontroll över tid och rum. Jag tror det är en del i min oofficiella, halvsanna, självdiagnostiserade Aspbergers syndrom. 
 
Tv-serier är en sån grej. Och ännu värre är det när jag fastnar i en lovestory i en tv-serie. Det är helt sjukt faktiskt. Tredje gången jag "kollade igenom" Sex and the City så kollade jag bara de avsnitt när Mr Big var med. Det är bara knappt hälften av avsnitten, så det räknas väl inte, att jag har sett igenom den fyra gånger totalt alltså... Men det är en sån grej som jag kan göra. 
 
Det finns faktiskt en lovestory som jag älskar ännu mer än Carrie & Mr Big. Nämligen Diane & Kurt i The Good Wife. Det är ju den enda tv-serien jag har sett som (SPOILER ALERT!) har ett olyckligt slut. Ett fruktansvärt slut, om jag ska vara ärlig. Jag hatade det slutet så extremt mycket som det bara går. Tack och lov levde deras lovestory vidare i The Good Fight. Jag är inte ett lika stort fan nu, men fortfarande galet besatt av deras första år tillsammans. 
 
Det är något visst med sån där oemotståndlig kärlek. Gränsöverskridande kärlek. Första ögonkastet-attraktion. Helt omöjligt att förneka. Helt omöjlig att dölja. 
 
Ja, jag är besatt av McHart. Och då och då så måste jag youtuba dem. Återuppleva hela lovestoryn. Jag har för längesen tappat räkningen över hur många gånger jag sett den. Men jag tröttnar inte. Den är lika fantastisk varje gång. Ser såklart bara det jag vill se. Ibland vill jag se från dag 1 till nutid. Ibland (läs: idag) vill jag se fram till förlovningen blev offentlig. Väckte dock frågan när ringen blev offentlig. Men men. Man behöver kanske inte veta allt.
 
Min besatthet är också ganska gränslös. Ibland är jag ändå glad att jag lever på 2000-talet. Information finns så nära. Bara en googling bort liksom. Jag tar reda på allt. När jag är besatt så är jag besatt. Gränslöst. (Om det här gränsar till något metaforiskt? Tanken var inte så. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.)