ANNA

Innan jag åkte till Røros så var livet perfekt. Kroppen kändes bättre än den gjort...så länge jag kan minnas. Ryggen var bra, rörligheten var bra, styrkan kändes bra och benen var pigga. Skyttet var snabbt och stabilt. Jag var i fas med uppsatsen och min att-göra-lista var nästan tom. Livet var perfekt. 

När jag kommer hem från Røros är formen kass, skyttet kasst, jag var stressad över uppsatsen och att-göra-listan kändes återigen övermäktig. Det kändes som att jag misslyckades med allt jag försökte. Som att jag försöker göra allt och misslyckas med allt. 

Jag försöker prestera som skidskytt. Jag försöker få till en bra masteruppsats. Jag försöker sköta mitt jobb som tränare. Och misslyckas med allt. 

Nej, jag misslyckas faktiskt inte som tränare. Ibland är det väldigt utmanande men jag är faktiskt väldigt nöjd med det jobb jag gör. Och när jag är bortrest så har jag kollegor som backar mig. 

Hade en lite intressant konversation med min närmaste kollega idag. Han hade hört en intervju med Emil Iversen som sa att i år hade han varit mer cynisk än tidigare, sagt nej till mer och inte varit lika snäll mot omgivningen. Och så tyckte han att jag också skulle göra. Vara cynisk. Jag var tydligen för snäll. Jag svarade att han hade nog helt rätt och att jag skulle nog må bättre av att bli mer cynisk och mindre "för snäll". Men jag vet inte om jag har det i mig. Bra att få höra sånt i alla fall. 

Jag känner att jag har lite för lite tid till uppsatsen. Att jag borde prioritera den mer. Men då känner jag att jag nedprioriterar skidskytte och det är en känsla jag hatar. Så den känslan försöker jag undvika. Då uppstår det andra, inte heller så trevliga, känslor. Ond cirkel? 

Då känner jag att jag bara borde ge upp något. Men då går inte mitt liv ihop. 

Det sägs att skidskytte är den mest formsvängande sporten. Och jag skulle gärna vilja ha tillbaka den form jag hade förra helgen, i helgen igen. Då kanske livet blir perfekt igen.