ANNA

Det var ett speciellt samtal. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte det som blev. Det blev ju ett litet spontant träningssamtal utan papper och penna och sådär. Och jag hade nog inte förväntat mig att han skulle vara så trygg med planen. Han frågade mig om jag var orolig och det är jag ju förstås. Orolig att de förändringar jag gjort inte ska ge resultat. Men han är stensäker. 

Jag borde också vara det. Jag borde inte hänga upp mig på helgens resultatlistor. Jag borde fokusera på att jag på alla andra mätpunkter har förbättrat mig. Men det är extremt frustrerande när det inte visar sig på de tävlingar som är viktiga. I dagens resultatlista står det en etta framför mitt namn (och efter mitt namn). Och jag är 1,39 före mig själv för ett år sen. I och för sig med tre straffrundor mindre. Men ändå. Hade nog ungefär samma känsla i åkningen då som idag. Helt klart jämförbart alltså. 

Det är ju faktiskt såhär att jag inte kan göra något mer än att förbättra mig. Om sen 15 andra svenska tjejer förbättrar sig mer än mig och gör att jag inte får åka de tävlingar jag vill, det kan jag inte påverka. Så därför borde jag se till alla positiva besked jag har fått i sommar och ha tro på att jag kommer vara en klart bättre skidåkare när säsongen startar. 

Jag kommer inte göra några större förändringar i träningen i höst. Jag fortsätter på den plan som S la upp i våras. Lite mer spänst bara. Och så ska jag göra allt jag kan för att få ryggen bra. 

Men jag kände också när vi pratade igenom den tid som återstår till premiären i november, att det nästan inte är någon tid alls!! Hur ska jag hinna genomföra alla pass jag vill köra?? Får göra det jag är bäst på: prioritera.