ANNA

Precis när jag skulle svara på frågan vad jag hade tänkt göra när vi var klara med testerna i förrgår så kände jag en klump i halsen. Jag hade byggt upp ett sug för att köra intervaller under dagen men klump i halsen betyder absolut inga intervaller. Klump i halsen betyder: dricka mycket, äta bra, vila och sova. Så jag stod på mig. Jag ska äta pasta. Jag ska inte stanna på stadion.  Jag ska gå och lägga mig. Mina kollegor var så förstående och supportande. Fördelen med att jobba inom idrottsvetenskap, med mer eller mindre (fd) elitidrottare. Så jag följde min plan. Hällde i mig 2 eller 3 ingefärsshorts. La mig strax efter nio. Fem timmar senare vaknade jag (har verkligen blivit van få timmars sömn) utan klumpen i halsen. Jag var omväg ur sängen, men kollade på klockan först. Kvart över två var väl kanske i tidigaste laget att gå upp... Ställde klockan på 04.45 så jag skulle kunna åka rullskidor upp till stadion med S på morgonen. Var dock mer trött då än 1,5 timme tidigare, det var dessutom tyst i lägenheten så jag snoozade lite. En knapp timme senare klev jag upp, letade febrilt efter havregrynen innan jag gav upp och tog en halv mango till frukost i stället. Jag packade, bytte om, ingen rörelse i lägenheten. Tillslut klev S upp och vi bestämde att jag skulle åka själv, det var mysigt det också. Hade svårt att gå lugnt i backen upp med bra teknik så var nog väldigt bra att jag inte behövde prata samtidigt. Det blev första träningspasset på fyra dagar, riktigt härligt. Vet dock inte om man kan kategorisera 53 minuter skate med 71% av maxpuls i snitt som träning, men det var skönt, jag fick fin teknikträning och fick se lite mer av Lillehammer än insidan av det svarta tältet på bana 30. 

Några timmar senare var klumpen i halsen tillbaka och jag ångrade att jag tränat. Även fast mitt "träningspass" var mest immunförsvarshöjande så kommer paniken ändå. Resan hem var (förutom extremt rolig, humörshöjande och fantastisk) en plåga och kamp mot negativa tankar medan klumpen blev större och större. Jag var helt säker på att jag nu dragit på mig världens förkylning. Men ännu en dag vaknar jag utan klump i halsen. 

Den där klumpen betyder alltså bara att jag behöver sova. Min kropp är fantastisk. 

Jag är ändå otroligt stolt över mig själv. Jag har under dessa fyra dagar, trots minimalt med sömn, näst intill noll träning och minst sagt sporadiskt matintag, hållit humöret uppe. Jag har inte fått mina hungers- eller trött-utbrott. Jag har inte släppt fram Aspbergers-Anna en millimeter (åtminstone inte sen vi lämnade Trondheim i tisdags). Jag har svalt elaka kommentarer istället för att tänka efter efter. Det är otroligt imponerande för att vara mig. Men det finns nog en enkel förklaring. Det finns en person som hållit mitt humör uppe. Som har fått lyssna på mina tankar. Varit min utloppskanal. Och fått mig att skratta. Hela veckan. 

Tänk om jag fått vänner för livet tack vare den här datainsamlingen. Jag hoppas och tror det. 

Tack livet för att du ibland är fucking amazing! Tack Olympiatoppen för den här möjligheten. Jag är lycklig och tacksam!