Öppenhet

Efter Skavlan igår kväll så bestämde jag mig slutgiltigt. Jag ska blogga om det här. Jag MÅSTE blogga om det här. Jag kände under valet att det var en av de allra viktigaste frågorna för mig. Och det här tankarna har vuxit i mig sen dess. Nu har de vuxit sig så stora att jag behöver få ur mig dem. 

Gällande nästan allting så är jag väldigt öppen av mig. Jag vet inte om det är genetiskt eller min uppfostran, men jag har alltid upplevt att allt är möjligt för mig. Vilket leder till att jag känner att allt är möjligt för alla. Jag vill att alla ska få alla möjligheter man önskar. 

Det SKRÄMMER mig att det finns människor som inte håller med om det. Det gör mig arg och frustrerad att det finns människor som faktiskt tycker att vissa är bättre än andra. Vissa är värda mer än andra. Vissa har större rättigheter än andra. 

Min hjärtefråga handlar om HBTQ-personer. Jag har alltid haft en väldigt öppen inställning till HBTQ. Jag har vuxit upp i en tid när den frågan har väckts. Jag missade den tiden när det var klassat som en sjukdom. Jag har fått följa kampen, visserligen på avstånd och jag har heller inga planer på att göra något aktivt. 

För att, för mig är allt som de kämpar för, så otroligt självklart. För mig är det en självklarhet att HBTQ-personer ska ha samma rättigheter som alla andra. Jag har så otroligt svårt att förstå människor som inte tycker det! 

Alla ska få vara precis vem man vill.
Alla ska få älska precis vem man vill. 

För mig är det så självklart. Allt är så självklart för mig. Föds man som kvinna men känner sig som man ska man självklart få leva som en man. Föds man som pojke men vill vara flicka, ska man sjävklart få vara det. Man ska få älska tjejer eller killar. Man ska få gifta sig med män eller kvinnor. Vem man vill. Oavsett om man blir kallad han eller hon eller hen. Samkönade par ska bli behandlade på samma sätt som olikkönade. Oavsett om det gäller en middagsdejt eller adoption. 

Det finaste jag vet, är när en person får vara sig själv. Att alla accepterar den man är. Det är hemskt att det, år 2018, fortfarande finns människor som inte håller med mig. 

Tänk dig in i den här situationen: du får ett barn som erkänner att den är homo eller trans, hur skulle du reagera? 

Jag tror helt seriöst att jag skulle gråta av glädje för att mitt barn vågar ta mod till sig att vara sig själv. Jag skulle älska honom eller henne lika mycket oavsett. För så upplever jag med de personer i min närhet som kommit ut. Jag är så stolt över dem jag känner som är sig själva. Jag är så lycklig för deras skull. För även om det finns personer som är oaccepterande och respektlösa, så ver jag att majoriteten är som mig. Accepterande, respekterande och öppna. Den miljön lever jag i. Och det är jag så glad för! 

Kommentera här: