Max
Jag tror aldrig jag varit så slut efter ett maxtest. Ramlade ihop i en hög på bandet och låg så i flera minuter innan jag fick fram ordet "törstig". S kom bort med dricka och sa att jag faktiskt måste sätta mig upp. Så då gjorde jag det.
Hade sån sjuk känsla i min fd skadade hand efteråt, det som värkte samtidigt som det kändes som jag inte hade någon känsel. Men det var bara precis efteråt. Känner inte av den längre, förutom ibland när jag vaknar på natten och har sovit på handen, det
gör fruktansvärt ont! Måste säga åt sovande Anna att inte sova på vänster hand...
Hur gick testet då? Jo, jag lyckades ta ut mig till max. Och det är väl det som är målet? Jag kände tidigt att benen inte var på topp. Det hade känts asbra på uppvärmningen men det var som att syran kom efteråt eller nåt. Eller så var det nervositeten
som satte sig i benen när testet drog igång. Jag vet inte. Kände tidigt att det skulle bli jobbigt i alla fall. Men jag hade ett mål om att åka minst lika långt som i augusti, när jag körde utan slang i munnen. Så det var bara att kriga på. Minns
inte vid vilken fartökning det var, men vid en av fartökningarna hittade spurtvarvs-Anna in i min kropp. Det var också ett mål jag hade med dagen, jag sa åt S och J att de verkligen skulle pusha mig, få mig att hitta spurtvarvs-Anna och
den sista växeln. För det gjorde jag inte sist jag var där. Då saknade jag det sista lilla. Men det hittade jag idag. Och 1km/h fortare kändes helt plötsligt lättare än 1km/h långsammare. Det var dock övergående... Sista minuten (sista fartökningen) gjorde
det ont överallt. Det svartnade för ögonen. Men jag skulle åka minuten ut. Jag skulle inte vara sämre än sist. Jag klarade med nöd och näppe att hålla mig kvar minuten ut. Klart jag hade velat prova nästa fartökning, som tydligen är den värsta, men
jag hade inte det i mig idag. Hade jag lockat fram spurtvarvs-Anna sist hade jag nog kunnat prova. Men hade inte en chans idag.
Nej, jag var inte redo för maxtest. Varken fysiskt eller mentalt. Sist dog jag nog lite mentalt av att vi inte kunde testa syreupptag. Idag vet jag inte varför jag inte var där mentalt. Fast jag pressade mig ju verkligen till max av vad jag hade idag.
Och för att klara det lär jag väl ha varit där mentalt? Det normala är väl att ge upp när det svartnar för ögonen? Och inte blinka, kolla på klockan och kriga sista 7 sekunderna.
Att se på siffrorna var väl som vanligt ganska trist. Kommer fortfarande inte upp högre än det syreupptag jag hade när jag var 20 (med felmarginaler inräknat har jag inte förbättrat mig alls sen mitt första test i Östersund 2012). Nådde min platå redan
näst sista minuten också, så det är mitt max liksom. Även fast jag hela tiden hoppas på att kunna förbättra mig så har jag slutat bli besviken när jag inte gör det. Jag vet att jag ändå klarar att förbättra mig som skidskytt. På testlopp och sånt
skulle inte Anna, 20 ha en chans. Varken i spåret eller på vallen. Hon var väl ganska träffsäker hon också, men inte som Anna, 26. Lite missnöjd ändå med mitt laktat idag, bara 9,7. Pulsmässigt var jag 2 slag från sommarens max, som troligtvis också
blir vinterns max (ett slag lägre än förra vintern). Kände också att tekniken inte riktigt satt idag när belastningen blev för hög. Kändes som sagt sjukt bra på uppvärmningen, men då körde jag på lägre lutning. Då fick jag till både tekniken och hade
en bra känsla i kroppen.
Nej, nu längtar jag tillbaka till snön. Det här var ju mitt första rullskidpass (skate) sen Mallorca för tre veckor sen. Jag trivs bättre på snö och längtar efter att få köra årets första hårda pass på snö. Det blir spännande! Räknar ner dagarna. Lördag
tror jag det var. Fem dagar. Fem dagar går fort. Och om fem dagar är jag ytterligare fem dagar från min förkylning. Det blir ett lite tröskelbetonat pass som säkert kommer kännas väldigt bra. Hoppas på det i alla fall för vill köra ännu hårdare. Ett
stegringspass. Gah, nu måste tiden gå fort! Fem dagar...