Pappa har myntat ett uttryck som jag fick höra talas om för ett år sen ungefär. "Från 95 till 100 på skalan". I min familj vet vi alla vad det betyder men det är rätt svårt att förklara. Vet liksom inte vad man ska kalla skalan. Jag tror ändå
att det är en form av form-skala, men inte den som jag som elitidrottare normalt kallar formstarka. "Livsformskala" kanske är rätt uttryck. Som vältränad idrottare så är det rätt sällan man faller långt ner på skalan. Om vi säger att under 10
är döende i cancer typ. Så får man liksom lite perspektiv. Det brukar pappa säga till mig. Att när jag har en dålig dag ligger jag på typ 95. För jämfört med befolkningen i allmänhet så har jag det väldigt bra. Jag är vältränad, har en sund och hållbar livsstil,
är smart och påväg mot en utbildning som kan ge mig jobb hela livet (i tillägg till den kandidatexamen jag redan har), jag har ingen egentlig anledning att klaga på min ekonomiska situation i livet och jag har en underbar familj som är friska.
Ändå känns det vissa dagar som att livet är värdelöst.
Men det är en del av elitidrottslivet. Att ständigt jaga toppformen, den fysiska toppformen, den som gör att man presterar. Och då känns det som att 95 på skalan är helt värdelöst.
Jag tror jag ligger på 95 just nu. Och det känns helt värdelöst.
Inte nöjd med 90% träff i ligg i dimman, för jag träffade ju för dåligt i stå (och då såg jag inte ens prickarna i dimman). Inte nöjd med att vara snabbast på impulserna, för känslan var inte perfekt.
Letar perfektion och är missnöjd med allt annat. Såna här dagar önskar jag att jag inte var elitidrottare.