Brand
Vi får veta att ingen har varit hemma i det brinnande huset. Min bror har varit i kontakt med dottern som bor där. Jag känner en stark lust att hitta henne, krama henne. Men det är 10 år sen jag träffade henne senast. Det är nog inte nödvändigt.
Mamma blir orolig för balkongen. Jag går upp och vattnar den. Men det är så varmt att den blir snart torr igen.
Jag går runt med en obehaglig känsla i kroppen hela eftermiddagen. Jag ska ut på restøkt men längs den vägen som jag alltid kör mina restøkter på står det två brandbilar och det är för många vattenslangar för att man ska ta sig smidigt förbi på rullskidor.
Det är en så bisarr känsla. Den blir säkert värre på grund av mina Aspbergers-tendenser, men jag påverkas verkligen av att min vardag förändras av detta. Det ger bara en bråkdel av upplevelsen som familjen i huset kommer få genomlida. Men jag
tänker verkligen på det. Vad man upplever en sån gång. Jag påverkas omedvetet extremt mycket. Men återkommer till samma slutsats: det är bra att ingen kommit till skada. Det är det viktigaste.
Jag går ut på balkongen precis innan jag sticker ut på min restøkt. Taket ser snett ut. Det ser ut som huset kan rasa ihop när som helst. Jag står där en stund. Inget händer, förutom att brandmännen i skyliften tar sig högre och högre upp, för att spruta
vatten ovanifrån.
Röken är nästan borta när jag kommer hem. Jag tar det som ett väldigt gott tecken.
Vi äter middag ute. När vi kommer hem ser jag inte taket från min balkong. Nu har det rasat in. Jag och brorsan går ner till huset. Det är avspärrat. Mirakulöst nog är verandan i stort sett oskadd. Väggen som vätter mot vår gata är fortfarande Falu-röd.
Väggen ner mot korsningen är däremot kolsvart. Skorstenen står tryggt i mitten av huset. Brandmännen upplever att det ryker mer. De sätter igång vattenslangarna igen. Klockan är elva på kvällen, det har gått 9 timmar sen branden startade. Och det
är inte över än.
Elden är så mäktig. Det var mäktigt att se en husbrand på nära håll. Mäktigt skrämmande, man upplever den kraft som elden har. Skrämmande. Jag försöker att föreställa mig elden ta över 7000 fotbollsplaner. Det är så mycket som brinner i de svenska
skogarna. Det är omöjligt att föreställa sig. Man känner sig så liten och hjälplös. Vad kan man göra? Vattna runt branden. Släcka flagor. Jag känner en lust att bli brandman. Kunna göra nytta. Vilka hjältar. Vilket arbete de gör. Man kan inte
föreställa sig.
Tänk bara vilken värme vi har denna sommar. Addera då den värme som kommer från elden. Jag kan tala om att eld är varmt. Varmare än man kan föreställa sig. Det är bara ett exempel.
Jag brukar inte bry mig om saker som händer utanför min värld. Jag läser nästan inga nyheter och skakar av mig obehagligheter som om de vore regn på en Goretex-jacka. Men branden i Trängslet har hamnat i min värld. Nu har brandsommaren 2018 tagit
sig ännu närmare. Och jag är påverkad. Jag vet fortfarande inte vad jag kan göra åt det. Men jag bryr mig. Jag hoppas att det ska gå bra. Jag ber inte men jag skickar mina tankar. Till alla som påverkas. Det hjälper kanske inte, men det är bättre
än att inte göra något. Jag kan bara inte inte göra något. Så jag gör det jag kan. Även om det inte är något. Eller något.